Jimmie Åkessons bok om orättvisa rättvisor

Ola Söderholm-bloggen läser.

Diskussionen om Jimmie Åkessons självbiografi Satis Polito har framför allt handlat om tre saker:

1. Den konstiga titeln.
   – Satis polito är latin och betyder "fånga dagen".
    
2. Förordet av Per Albin Hansson.
   – Folkhemsbyggaren Per Albin Hansson talar till oss från graven och avslöjar vad han tycker om Jimmie Åkesson (han gillar honom ganska mycket!). Men sedan boken trycktes har Per Albin uteslutits ur Sverigedemokraterna. Det kom till partiledningens kännedom att han medverkade i den svenska eftergiftspolitiken mot Nazityskland och SD har nolltolerans mot nazism, sedan hösten 2012. 
    

3. Katten på omslagsbilden som har photoshoppats in i efterhand. 
   – En annan katt var med under själva fotograferingen men den klipptes bort efter att det läckt ut en film där den klöser Soran Ismail.

Tyvärr har de här sakerna tagit fokus från det boken egentligen handlar om. Grejen med Satis Polito, det genomgående temat, är berättelsen om hur orättvist det är att Sverigedemokraterna behandlas rättvist.  Jimmie Åkesson kan absolut inte förstå att människor kan vara så oförskämda att de tar SD vad de är. 

Framför allt handlar det såklart om det orättvisa i att rättvist beskriva SD som rasistiska eller främlingsfientliga. 
I kapitlet ”Första tiden i partiet” berättar Jimmie om hur motarbetad han blev när han bedrev opinion under sin gymnasietid (1995-1998): Lärarna protesterar, hans SDU-avdelning nekas kommunalt bidrag, lokaltidningen skriver om SD som ett "rasistiskt parti” och så vidare. När han blir kallad till studierektorn efter att ha delat ut SDU-flygblad i elevskåpen ljuger Jimmie och säger att det inte var han som gjorde det:

Mitt politiska engagemang hade vid det laget redan skapat så stora rabalder att det kändes onödigt med ännu ett varv. Det upplevdes inte heller som rättvist att ständigt behöva försvara något som är en självklar rättighet i en demokrati. (s 51)

Det här är kärnan i den orättvisa rättvisan. Det är oerhört frustrerande att inte bemötas som ett demokratiskt parti bara för att man inte är ett demokratiskt parti. Idag är det lite lättare för SD att bortförklara rasism bland medlemmarna med att det inte är partiets officiella linje. Det är bara några få oerhört många rötägg i partiet som fått för sig att det är det. Men under 90-talet var ren rasism och apartheid inskrivet i partiprogrammet (förbjud utomeuropeisk adoption och utvisa alla invandrare som kommit till Sverige sedan 1970 även om de är svenska medborgare, till exempel). 

Jimmie tycker hursomhelst att det är orättvist! Det han vill säga till sina gamla lärare i det här kapitlet är: ”Hur kunde ni ta mitt parti för vad det var? Varför kunde ni inte se in framtiden och förstå att jag en dag skulle ta över SD och förvandla det från ett öppet rasistiskt parti till ett mer passivt aggressivt rasistiskt parti?”

En annan orättvis rättvisa Jimmie Åkesson identifierat är att medierna ibland inte har behandlat SD som ett riksdagsparti med motiveringen att det inte är ett riksdagsparti. Inför valet 2010 får SD inte delta i SVT:s stora slutdebatt eftersom partiet då ännu inte sitter i riksdagen. Jimmie Åkesson tycker att beslutet är helt obegripligt:

”Våra utfrågningar och slutdebatten ska vara ansvarsutkrävande, och det finns inget ansvar att utkräva från ett parti utanför riksdagen”, hette det från SVT:s sida. Så krystat. (s 203)

Det är så krystat! Hur kan man ens komma på tanken att dra gränsen vid riksdagspartier? Fullständigt godtyckligt och uppenbarligen en konspiration för att stänga ute SD. Vad ska de hitta på härnäst?  Att partier vars namn slutar på ”verigedemokraterna” inte får vara med i debatten?

I kategorin "oförätter media utsatt SD för" är ett av de värsta exemplen när Aftonbladet är så orättvisa att de väljer att sätta en rättvis rubrik på Jimmie Åkessons artikel. I oktober 2009 skriver han en debattartikel i Aftonbladet om farorna med islam. Artikeln får extremt mycket uppmärksamhet. Enligt Jimmie bidrog Aftonbladet till att debatten blev ”osaklig och polariserad” genom att sätta en ”horribel rubrik”: 

Jimmie förklarar:

Många kritiker verkar bara ha läst just rubriken och inte vidare fördjupat sig i artikelns innehåll. Fortfarande händer det att jag tvingas stå till svars för påståendet att muslimer utgör vårt största hot, trots att jag aldrig sagt något sådant. (s 133)

Vad är det då Jimmie säger i artikeln? Han gör en lång uppräkning av de konsekvenser han anser att muslimsk invandring har haft för Sverige hittills och vilka konsekvenser han ser i framtiden (nej, han lyckas inte förutse Gina Dirawis Instagram-konto). Därefter avslutar han artikeln såhär:

Är det att rubriksättaren inte har tagit hänsyn till orden ”sedan andra världskriget” som Jimmie tycker är horribelt? Rubriken borde inte ha varit ”Muslimerna är vårt största utländska hot”, den borde ha varit ”Muslimerna är vårt största utländska hot sen Nazityskland”. Eller kanske hade han hellre velat ha: ”Muslimerna är vårt största utländska hot sedan de allierade”. Inte sen landstigningen på Normandie har vi haft ett så stort utländskt hot. 

"Varför har du läst hela den här boken jävla pluggmiffo? Orka!" kanske ni säger. Jag var tvungen att läsa den för en podd. Ni vet hur det är. Och då kunde jag lika gärna blogga om den också tänkte jag. Podden med mig, Åsa Linderborg, Kawa Zolfagary och Johannes Klenell finns här.