2k13

Tre från 2k13: Skämskuddar

Tobias Norström 13:00 3 Jan 2014

Det fanns mycket att skämmas över 2013. Kanske till och med mer än 2012. Var det inte bröderna Danny Såsedo och Eric Saade som strulade till det i schlagersammanhang så var det tv-läkare som pratade solning med rostad hy, avdankade artister som gjorde reklam för choklad eller otaliga politiker som sket i det blå skåpet. Internationellt tog nog den fantastiska Dolly Parton priset när hon besökte The Queen Latifah Show och valde att ”rappa”, men vilka var värst här på hemmaplan? Här kommer årets tre största svenska skämskuddar.

Björn Borg måste åka hem
Mången är de historier som yppats och skrivits om Björn Borgs utsvävningar som festprisse. När tennisvärlden firade ATP-systemets 40 årsjubileum tidigare i år valde Björn att skriva ett nytt kapitel i denna kittlande följetång. Jubileet firades med ett påkostat event på Waldorf Astoria i New York. Forna tennislegendarer och storstjärnor hade bjudits och de verkliga mästarna hyllades på scen under parollen ”No. 1 Celebration”. Bland dem fanns givetvis Borg som inledde sin medverkan förtegen men efter 26 minuter tvingades öppna munnen av sin forne rival John McEnroe. Exakt vad som hände sen är lite oklart, eller i alla fall sluddrigt. Klart är i alla fall att den svenske kalsongdesignern var tvungen att åka hem. Borg ska enligt uppgift ha fått smeknamnet ”Burken” för att han efter en förlust i unga år suttit ”tyst som en burk”. Som medmänniska hade man önskat att han levde upp till det namnet den där augustikvällen på Waldorf Astoria. Som skämskuddeskonsument är man bara otroligt glad att han inte gjorde det.

En allkonstnär rattar en svan
TV4-programmet »Efter tio« har visat sig vara skämskuddarnas eget Eldorado. Ifjol tog sig programmet in på listan genom en skakande intervju med författaren Stig Larsson. I år ville Malou med redaktion inte vara sämre och bjöd in allkonstnären Charlotte Engelkes. Intervjun var väl vad den var. En sedvanlig djupdykning i linje med förmiddags-tvs standardiserade lättsamma allvar. Segmentet toppades dock av en häpnadsväckande uppvisning i ekvilibrism när Engelkes berättade om och framförde en del ur sin nya föreställning på Kungliga Operan. Allt började med att allkonstnären fäste lim och fjädrar på sina ben, brast ut i sång och slutligen tog in en radiostyrd svan i studion. Resten är kanske inte tv-historia men likväl ett ögonblick som får de mest hårdhudade av rödvinslapande kulturkonsumenter att blossa om kinderna. Eller så var det bara en uppvisning i hur termen ”allkonstnär” i praktiken kanske mest antyder att man inte är så mycket konstnär över huvudtaget.

Bingo Rimér lanserar en tröjkollektion
Det var mycket rånarluvor 2013. Det ryska konstkollektivet Pussy Riot fortsatte bland annat sin framfart efter den fantastiska performancen i Kristus Frälsarens katedral i Moskva ifjol och på vita duken bländades biobesökarna av rosa luvor i »Spring Breakers«. Spekulativa svenska entreprenörssjälar kände en ny vind vina. ”Det här med rånarluvor känns ju fräscht”, tänkte Bingo Rimér och lanserade en tröjkollektion som ämnade flirta med värdetransportrånens förtappade estetik. Resultatet blev mest en uppsättning bilder på Bingo själv med maskerat ansikte och iklädd tröjor med texter som ”Homiés keep it real” eller ”Söder Facking Malm” där ”Facking” stavats med en rebellisk anarkistlogga istället för ett vanligt ”a”. Hela initiativet samlades dessutom under Bingos pågående designprojekt, XXX by Bingo och toppades med en punkig collagetröja med trycket ”Fuck everything”. Som ett sammanträffande är det dessutom i år ungefär 40 år sedan punken föddes. Och få saker illustrerar nog tydligare det punkiga uttryckets medelålderskris än det kommersiellt utsträckta långfinger, riktat mot just ingen alls, som Bingo fällde upp 2013. Cudos Bingo. Låt oss hoppas på nya stordåd 2014.

Läs mer

Tre från 2k13: Filmer

Tobias Norström 14:35 2 Jan 2014

Filmåret 2013 kommer att gå till historien som ett av de mest spretiga någonsin. Superhjältarna dominerade som vanligt biljettförsäljningen även om det blev något av ett mellanår för genren. Däremellan skedde mest konstiga saker. Storsatsningar som »R.I.P.D.« och »Lone Ranger« floppade medan mindre projekt som »The Butler« och »Gravity« blev otippade kassasuccéer. Mest intressant var kanske tillströmningen av nya röster, av filmvärldens nyvunna kärlek till berättelser i periferin. Det var kanske därmed heller ingen tillfällighet att en tre timmar lång kärlekshistoria om två kvinnor vann guldpalmen. Låt oss hoppas att det är en utveckling som fortsätter. Nåja, här kommer 2013 års tre bästa filmer. 

Wadjda
Cykeln har alltid haft en speciell plats i filmhistorien. Som en metafor för rörelse, oskuldsfulla naivistiska drömmar eller som ett uttryck för arbetarklassens självdrivna transportering har den ständigt berättat historien om människans strävan framåt. Från Vittorio De Sicas superklassiker »Cykeltjuven« till den ungdomligt rebelliska »BMX Bandits«. Symbolvärdet i att handlingen i »Wadjda« kretsar runt en cykel är därmed enormt. Det var nämligen den första långfilmen att produceras i Saudi-Arabien. Banbrytande, inte minst då filmen även regisserades av en kvinna (Haifaa al-Mansour) som bland annat inte fick umgås med männen i inspelningscrewet på allmän plats. Historien kretsar runt titelpersonen Wadjda, en flicka som drömmer om att spara ihop till en grön cykel för att tävla mot sin vän Abdullah. Hon går från att hustla till att delta i en tävling i att recitera koranen. Det är en historia om drömmar, om rörelse framåt i lika bildlig som konkret mening. En historia transcenderar en regim, som blottar värdet av filmmediet i lika existentiell som mänsklig bemärkelse. Där hittar »Wadjda« något universellt. Något rom resonerar genom filmhistorien och samtiden med ett beundransvärt visionärt mod.

Frances Ha
Oxfords ordbok utsåg i början av december begreppet ”selfie” till årets ord 2013. Det är säkert illustrativt för väldigt mycket. För en tidsålder av narcissistisk självupptagenhet, för en offentlighetens utforskande av jaget och så vidare. Jag tror att det i praktiken är ett ännu större uttryck för en generation i jakt på sin egen röst. I full färd med att försöka definiera sig själv. »Frances Ha« är en perfekt illustration av det arbetet. Filmen följer Frances Halladay, en halvt misslyckad dansare vars rumskompis tillika bästa vän flyttar ut i ett skede där Frances precis tvingar fråga sig själv vad hon ska göra med sitt liv när saker inte blivit som det var tänkt. Frances karaktär genomsyrar varje filmruta, är fokus för varje scen och blir därmed en tydlig röst i ett otydligt och planlöst sökande efter mening. Filmens svartvita foto understryker dels New Yorks nostalgiska värde men lyfter än tydligare fram en värld som tar form i gråskala. Som befriats från tydliga ideologier och säkra sanningar och istället utelämnats till ett uppluckrat flackande. Där finns ingen trygghet kvar. Frances sökande blir en komiskt ångestfylld resa genom en urban medelklass som inte längre har något kulturellt eller ekonomiskt kapital utan istället drivs av drömmar på tomgång. Få filmer har skildrat generation y med samma klarsynta blick som »Frances Ha«. Kanske för att den lyckas med konststycket att berätta en historia om hopplöshet för en generation som fråntagits all kontroll. Det finns något betryggande i det. I insikten att det fortfarande finns tid att hitta sin egen röst.

Spring Breakers
Steget är mycket kortare än vad man tror från lärkans första sång till Skrillex »Scary Monsters and Nice Sprites«. Det går nämligen en rät linje från Astrid Lindgrens »Vi på Saltkråkan« till Harmony Korines »Spring Breakers«. Från sommarens förlorade idylliserade frihet till det furiösa behovet att bryta sig fri, att fly in i undantagstillståndet. Att Korine valde att rollsätta Disney Channel-stjärnorna Vanessa Hudgens och Selena Gomez i huvudrollerna till sin sommarsång är därmed ingen tillfällighet. De exemplifierar tydligt filmens brott mot bilden av ungdomens skenheliga naivism och rörelsen mot en korrumperad attraktiv frigörelse. »Spring Breakers« har blivit beskylld för att vara fragmenterad, för att filmens historia består av en samling skeenden som inte hänger ihop. Det är i sig lika mycket ett berättande taget till en instagramnivå, till ett uttryck som måste summeras i lösryckta ögonblicksbilder reducerade till femton hoppande sekunder och filterblekta minnen från ett sönderslaget nu. Där lyckades Harmony Korine genom »Spring Breakers« fånga en ny poesi. Den bortknarkade festivalsmutsens romantik. Alltsammans summerades dessutom perfekt i filmens suggestivt hänförande sångögonblick där James Franco, tillsammans med filmens huvudpersoner, framförde Britney Spears »Everytime« på ett piano. Där iscensattes all den skönhet som finns i det sköra gränsland som existerar mellan ungdomen och döden. Som försiktigt sjuder bakom ljudmattor av ölindränkt dubstep.

Läs mer

Tre från 2k13: Böcker

Tobias Norström 13:00 30 Dec 2013

Tjugofyra hela och fyra ungefär halva. Så många böcker läste jag 2013. Det var nog ungefär tio stycken färre än ifjol. Till synes ett existentiellt misslyckade av rang men om man tar i beaktning att böckerna kändes mer 2013 kanske ändå en seger. Här kommer de tre som kändes mest.

Rachel Kushners The Flamethrowers
Varje gång man lyckas med bedriften att försjunka in en berättelse och helt låta dess beståndsdelar genomsyra ens liv blir den för stunden alltid bland de bästa man tagit del av. Exakt där var jag för någon vecka sedan med Rachel Kushners »The Flamethrowers«. Kushners andra roman prisades redan när den släpptes i april men har den senaste månaden åtnjutit förnyad uppmärksamhet i och med att den i slutet av november presenterades som en av finalisterna till årets National Book Award. Berättelsen är ett spräckligt porträtt på 70-talets amerikanska konstscen berättad utifrån karaktären Reno som flyttar till New York för att göra konst av sin fascination för motorcyklar. Att läsa »The Flamethrowers« är att kastas genom Renos reflektioner, genom hennes uppfattning av världen och inte minst hennes observationer av människor. Och när Kushner låter sina karaktärer tala är det genom en dialog lika målande som den konstscen de existerar i. Där sjunker man som läsare djupare och djupare tills man helt omslutits av historiens skavande skärvor. Där är man förlorad. Där är allt bra.

Lars Noréns En dramatikers dagbok 2005-2012
Litterära uppföljare är mestadels förpassade till deckarens och kiosklitteraturens snåriga marker. Det var därmed än mer glädjande att Lars Norén gav ut en fortsättning på sin dagbok från 2008. Som den svenska kulturvärldens vandrande vålnad fortsatte han sitt korståg mot kritiker och sin kartläggning av vardagen som dramatiker. Alltid med lika bländande som skärskådande estetik. Precis som i den första delen lyckades Norén fånga människans flyktighet. Det var nästan som om han lyckats fästa ett ankare i samtidens gyttja av fåfänga i form av friserade instagramflöden och navelskådande livsstilsbloggar och dragit upp ett litterärt lager av existentialism ur smutsen. Att kritiker ånyo uppehöll sig vid formuleringar om dem själva avslöjade både en missriktad läsning av Noréns hela projekt och samtidigt hur dräpande hans språk förmådde vara. Under ytan var det dock fortfarande samma fascinerande projekt av att försöka skriva fram ett jag. Ett litterärt uppdrag lika narcissistiskt som innerligt.

Elinor Lipmans The View from Penthouse B
Elinor Lipmans författarskap präglas ofta av en lätt sjudande känsla av underfundig tragedi. Inte för att hennes böcker i praktiken är särskilt tragiska utan mer för att hennes berättande sockrar den mänskliga humorn med den inneboende sorgens sälta. I hennes senaste bok, »The View from Penthouse B«, berättas historien om två systrar – en änka och en bedragen av sin exman till gynekolog som ordinerade sina infertila patienter samlag med sig själv. I kölvattnen på sina forna förhållanden flyttar systrarna ihop och skaffar sig en inneboende i form av en cupcake-bakande sparkad finansman. Vad som följer är en historia om ensamhet, om vänskap och om att försöka gå vidare. Inget sprängstoff direkt men Elinor Lipman lyckas genomgående lyfta banaliteter till hudlösa åskådningar det bräckliga i att vara människa. Mycket tack vare den kärlek Lipman ger sina karaktärer och inte minst genom den intelligens och medvetna humor hon låter färga sin berättelse.

Läs mer

Tre från 2k13: Humor

Tobias Norström 11:00 23 Dec 2013

Det är dan för dan. För dörren står släktkalas som oftast eskalerar i ordningen glögg, mat, alkohol, julklappar, alkohol, alkohol, bråk, alkohol. Det är lätt att hålla sig för skratt när man tänker på det. När man minns och vältrar sig i släktens tragedier och snedsteg över beskadroppar och inlagd fisk. Här kommer därför tre bättre saker att skratta åt. Årets tre komedispecialare.

Mike Birbiglia: My Girlfriend's Boyfriend
Mike Birbiglia hade fantastiska 2011 och 2012. Hans stand up-föreställning »Sleepwalk With Me« blev till bok och till film som Birbiglia skrev, regisserade och spelade huvudrollen i. Det gör bara styrkan i att ett år senare leverera en så fantastisk ny föreställning som »My Girlfriend’s Boyfriend« än mer påtaglig. Det är en uppsättning som i stort fortsätter där »Sleepwalk With Me« slutade. Som går igenom Birbiglias amorösa misslyckanden från tonåren framåt och dessutom toppas med en historia om en trafikolycka. Ångesten i den mänskliga existensen balanseras mot varandets absurditet på ett lika avväpnande som träffsäkert vis. Birbiglia har återkommande sagt att hela hans karriär har präglats av känslan att han inte förtjänar framgång. I ljuset av att han lyckats med bedriften att toppa en succé som »Sleepwalk With Me« med en föreställning som är minst lika bra skulle jag säga att han genomgående har fel. Att han förtjänar all framgång han kan få.

Amy Schumer: Mostly Sex Stuff
Amy Schumers »Mostly Sex Stuff« spelades tekniskt sett 2012 men eftersom den släpptes på iTunes och som dvd i år kändes det bra att skohorna in den här. För »Mostly Sex Stuff« är ett obevekligt marathon av smuts. En golgata av förbjudna tankar och övertramp som skulle få Magdalena Ribbing att ta en burk extra stesolid till eftermiddagsluren. En odyssé i det pubertala, karnevaliska förlösande skrattet. Ni fattar. Amy Schumer är fantastisk. Hon lyckas vara helt underbar trots att hon berättar anekdoter om sanningssägarlekar där hon erkänt att hon låtit en taxichaufför pullat henne. Känslan är många gånger hisnande. Som när Schumer spontant pekar ut en tjej på första raden som sexuell partner med många svarta män och menar att det syns på hennes gulliga tröja. Det fräckisens expressionism där det motbjudande svävar ut staplade spiraler av underhållande nyanseringar. Man skrattar åt uppfinningsrikedomen, åt det virtuosa i att börja prata om det kvinnliga könet och landa i att likna sin mammas könshår ymniga utbredning vid rökmonstret i tv-serien »Lost«. Det gör Amy Schumer bäst, där blir snusket fingerfärdigt.

Aziz Ansari: Buried Alive
Aziz Ansaris »Buried Alive« är en enastående studie i manligt beteende. En djupdykning i det manliga släktets bisarra närhet till märklig självförnedring. I ämnen som spänner mellan kukfotots märkliga korrespondens till äktenskapets gäckande nycker spinner Aziz Ansari liksom en röd tråd genom testosteronets accelererande symaskin. Det är reflektioner som landar i ett skratt av lika delar avsky och igenkänning och som ständigt vilar mot Ansaris barnsliga, nästan naiva uppsyn. Där finns något rent. Något som sätter fingret på samtiden i större utsträckning än de flesta andra komiker är kapabla till. För på något vis lyckas »Buried Alive« med bedriften att vara både utmanande och medveten. Ansari blandar oproblematiskt historier om hur han aldrig blev antastad av pedofiler för att han var för söt som barn med skuldbeläggande åskådningar om det orimliga att fria till sin partner över en lunch. Det krystade ordet verkshöjd har aldrig varit en lika stor komplimang för en komiker som samtidigt klarar av att vara omåttligt populär.

Läs mer

Tre från 2k13: Album

Tobias Norström 14:06 20 Dec 2013

Året lider mot sitt obevekliga slut, utan snö men väl med nazister som attackera fredliga demonstrationer. Hav förtröstan. Fram till nyår föreslår jag istället att vi minns allt som var gott under året. Allt som kändes. Det är med andra ord dags för sedvanlig resumé, vi börjar med årets tre album.

Dean Blunt – The Redeemer
Sedan 2010 har Dean Blunt gjort musik tillsammans med Inga Copeland. Ibland under egna namn, ibland under samlingsnamnet Hype Williams – icke att förväxla med den andre Hype Williams. Det har varit musik som skyr beskrivning. Som likt ett långsamt godståg bara driver fram genom mörka nätter. Lyssna exempelvis på fantastiska »The Narcissist«. Ibland saknas melodi, ibland saknas beat men ständigt finns där en fascinerande ambition att ta det egna uttrycket längre. Att reducera, destilera och koka ner sparsmakade uttryck tills det enda som ryms är rena känslor. 2013 släppte han »The Redeemer«. Utöver minisläppet »The Narcissist II« från ifjol var det Dean Blunts första album på egen hand. Och även om Inga Copeland swischade förbi som gäst på skivans titelspår innebar »The Redeemer« i praktiken en klinsik reduktion av ensamhet. En studie av musiken som uppstår i det utblottade. Svårnavigerat och ojämnt men även genomgående laddat. Som om musiken fyllts av allt de som strömmar genom en människa när hon oroat ser sig om över axeln. »The Redeemer« blev den sensibla musikens triumf 2013.

Kacey Musgraves – Same Trailer Different Park
Jag upptäckte Kacey Musgraves sent, först någon gång i början av september. Då hade hon redan hunnit ge ut en EP, två album och några månader tidigare även släppa sin tredje skiva, »Same Trailer Different Park«. De veckorna i september blev bland de bästa på hela året. Jag gick med Kacey Musgraves stämma i öronen, i hjärnan och i hela kroppen. Jag sjöng tyst på bussen med i textrader om morsor blåsta av Mary Kay, om brorsor som förlorat sig i Mary Jane och om farsor som mest var intresserade av Mary i lägenheten intill. Jag hörde banjon från den vemodiga »Back on the Map« var jag än gick, kände klumpar växa i halsen till tonerna av steel guitaren på »It Is What It Is«. När Kacey i november vann pris för bästa nykomling på Country Music Award censurerades det lilla ordet ”joint” ur hennes framträdande på galan. Det gjorde inte så mycket. Bara att få förlora sig i en countryskiva med texter om att älska någon av samma kön, att be familjen dra åt helvete eller att röka gräs kändes förlösande. »Same Trailer Different Park« blev det amerikanska svårmodets triumf 2013.

The Knife – Shaking the Habitual
Det var många som kom ut som bildningsfilister 2013. När The Knife släppte sitt första album på sju år stod nämligen kritiker på rad och tog sig för pannan över hur göteborgsduon hängett sig åt det obegripliga. Som om avsikten helt gått dem förbi. För »Shaking the Habitual« handlade inte om att göra en skiva i klassisk bemärkelse. Det handlade mer om att gestalta och i förlängningen upphäva ett tillstånd. Att skaka det vanemässiga. När The Knife lät sin musik flyta ut i långa spår av söndersmulad rytmik och anta formen av rituella tonsättningar lyckades de i förlängningen ringa in något stillastående i popmusiken. Vi som tyckte om vad The Knife gjorde anklagades för kotteri. Att vi okritiskt försjönk i »Shaking the Habitual« med gamla meriter i åtanke. Allt det där kändes oerhört konstigt. Som att det nästan utannonserade en standardisering av hur popmusik bör vara i en utsträckning som tangerade det dogmatiska. När The Knife lyckades med bedriften att bryta mot allt det och fortfarande skapa musik som lamslog, fångade och utmanade sina lyssnare var det mot en fond av segervisshet. Där fanns något som avslöjade musikklimatets begränsningar och det var i sig fantastiskt. »Shaking the Habitual« blev den normbrytande popmusikens triumf 2013.

Läs mer

Tobias Norström

Tobias Norström är 80-talist, skriver om populärkultur och uppfattas alltjämt som naivt pretentiös.

På den här bloggen avhandlar han kulturens mörkaste farvatten och allsköns drömmar om verkligheten.

Ibland med romantik, ibland med avsmak, ibland med skratt, ofta med ett ohälsosamt allvar.

Kontakt: tobias.norstroem@gmail.com

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla