En sjukt märklig sak. De senaste två åren har jag i princip varje morgon sett mig själv i spegeln och tänkt: fy fan vad snygg jag är. Och under de perioder jag har varit singel och inte dejtat har jag tänkt: fy fan vad det är synd att ingen man får njuta av den här fantastiska kroppen. Det kanske är en normal tanke för vissa, det hedrar er, men för mig? NEJ.
Ungefär varje dag under tonåren tänkte jag: "fy fan vad ful och fet jag är."
?!?!?!?
Det var liksom normen, grundstämningen. Det var inte ens jobbigt. Jag har grinat och skrikit framför spegeln och slängt alla klädesplagg på golvet och känt PANIK och STRESS över att till exempel gå på fest. Något som ska vara kul, ju. För man har inga kläder, man är så ful, man har en dålig hårdag och vad FAN som helst man kunde hitta för fel. Och i barndomen kände jag mig asful också. Nu ser jag ju på bilder och tycker att jag är hur gullig som helst.
Alltså jag hade ett så komplicerat förhållande till min kropp under tonåren att jag inte ens gillade att vara naken framför min pojkvän. Att gå och bada var inte särskilt kombinerat med "kul" heller. Mest jobbigt för att man kände att alla skulle glo på en för att man var så ful. Jag MISSTÄNKER att många andra känner såhär. Eller jag vet. Jag har alltid haft mycket tjejkompisar. I gymnasiet bantades det något så INNI. Hade klasskompisar som förde listor på all god mat och dryck de kunde komma på, för att de tillät sig själva att äta det en gång i månaden. Och så vidare. Och givetvis har jag, som alla tjejer, haft vänner som insjuknat allvarlit i anorexi och bulimi. Jag är idag hemskt glad över att jag aldrig har haft allvarliga problem med ätstörningar, och jag har fått förklarat för mig att det beror på den autoimmuna sjukdom jag lider av, som blossade upp rejält i åldern 12-15, den "tog" så att säga allt mitt psykiska fokus. Min hjärna hade helt enkelt inte energi nog att insjukna mer. Sorgligt.
Men de senaste två åren har jag inte hittat minsta lilla tanke i mitt huvud av att jag är ful, eller osexig, eller att jag hatar min kropp. Det sa bara POFF en dag och så var allt borta. Jag tänker: har det med ålder/mognad att göra? Dvs att jag helt enkelt inte är så hård mot mig själv pga en har ju cirka 1000 andra vuxenproblem att ägna sig åt dagligen? För jag är ju inte särskilt mycket snyggare än för några år sedan? Har samma jeansstorlek, samma storlek i allt i princip, och ser likadan ut? Det som tidigare var ett psykiskt helvete: att köpa jeans, är idag underbart. För jag är så JÄVLA SEXIG i jeans.
Sjukt märkligt.
