SO FUCKIN READY TO MAKE NICE (plus pappa gästbloggar)

Kakan 22:32 18 Mar 2014

Nä nu! Nu ska ni få höra om gårdagens känslostorm och totalupplevelse. Alltså en total upplevelse, gråt, rysningar och jubel. 

​I julas gav jag min käre far ett stycke upplevelse dvs DU OCH JAG SKA GÅ PÅ DIXIE CHICKS 17 MARS (WOOHOOO). Jag var outgrundligt nöjd med denna julklapp samt den medföljande julklappslimericken:

Tre sjungande könor från Dallas

Fick många känslor att framkallas

Dom sa blä och usch

Till en krigande Bush 

Och nu får dom far och dotter att sammankallas

 

Också en väldigt nöjd far (lägg märke till det egenmarmorerade pappret):

img_8406.jpg

Förbandet var liksom inte så peppat, jag ska inte ljuga. Och det fanns inte utrymme i all min iver för ett medelbra stycke precis innan jag skulle få se Dixie Chicks. Sen kliver dom på helt casual och odramatiskt och så bara är det igång. Natalie Maines, denna överkvinna, hennes pipa och låt oss tala om hennes flatfrilla! Min pappa ba; ja jag trodde hon var family (= ett av orden för hbtq-person i vår familj). En kan ju önska. Emily och Martie var lite mer anonyma, eller faktiskt ganska mycket. Dom står och fiddlar på, systrarna kan ju örti instrument. Banjo, dobro, mandolin, fiol och gitarr. Dobro är ju ett overkligt instrument som låter ljuvligt. Denna bluegrass och country låter sig icke lämnas opåverkad. Det går ca 10 sekunder och sen gråter pappa, och jag darrar till i underläppen strax efter. 

Ni måste förstå Dixie Chicks i mitt liv. Hela min barndom präglades av country och bluegrass, det var bara en helt vanlig grej. Men när jag blev äldre och själv började lyssna på rap tyckte jag det var pinsamt med vad vi lyssnade på hemma. Lagom till att jag blev "vuxen" släppte jag det thank god och började gå på konsert med mina föräldrar. Första gången jag bjöd pappa på öl var på KB i Malmö när vi såg Steve Earl. Dixie Chicks har alltid funnits med.

När jag flyttade till Stockholm för goda 11 år sedan började pappa skicka blandskivor till mig med sorglig country på. Varje skiva hette "Åh Dagny", namngiven efter en kvinna pappas moster jämt grät över när pappa var barn. Vem hon var framkom aldrig. Åh Dagny spelade över på kassettband (jag var crust 2003 och freestyle va ok då), och där satt jag på Nyckelviksskolan och drejade, lyssnde på brustna hjärtans ballader och grät. Den absolut värsta bästa låten var Traveling Soldier, om ett ungt och snabbt kärlekspar som hastigt skiljs åt, han till Vietnam och hon kvar i småstaden. Ja ni förstår ju själva att den här historian inte har ett gott slut. Dock en typisk DC-låt; politisk, sentimental, powerful och vacker så huden smärtar av gåshud.natalie-maines-review.jpg

Såhär tycker pappa:
Förra årets bästa julklapp. Fullsatt i en rätt metalliskt tråkig lokal (Waterfront). Anna Stadling med band inleder med fina låtar - fördomsfullt tänker jag att detta är typisk svensk nutida musik (t o m en låt i 3/4 takt!). Sen brakar det loss: Maines, Robison och Maguire! Några tårar redan vid Wide Open Spaces - för tidigt tänker jag. Låtlistan levereras med precision. Vackra stämmor och ett band som inte håller igen. Till slut kommer Travelin' Soldier (mer näsduk) och Not Ready to Make Nice. Värmlänningarna framför oss nickar stumt mot varandra och ler lyckligt. Dä ä bare å hôlle mä! 


triple.jpg poj.jpg
scen.jpg

Pappa och jag varvade med hans näsduk, tårarna rann och jag tröttnade inte en enda sekund. Natalie är så kool, äger ut hela scenen och sjunger med en pipa utan dess like. När dom tackat för sig vet jag att nu kommer det, nu kommer mina låtar. Så stegar dom ut och börjar på första tonen; two days past eighteen, he was waiting for the bus in his army green... Nej nu. Nej nu grät jag liksom rakt ut, som om jag var ledsen, inte lite "rörd" utan rakt ut fulgrät. Efter det spelar dom Not Ready To Make Nice. Då står alla i publiken, goda 1500 personer upp och sjunger med, jublar och dansar. Jag kände mig just då noll procent skeptisk till frikyrkor och deras nästintill transupplevelser i kyrkan. Och jag är ändå troende, som motsatt mig detta. Om det känns så gott vill jag liksom uppleva det jämt. Not Ready To Make Nice har ju onekligen fått en ny betydelse för mig efter Jills Veranda. Det är ett fuck you till Miss Key och alla som hatar, trakasserar, misstror och mördar hbtq-personer. Till den kristna högern i USA och till Sverige, där vi låtsas att allt e så jävla bra. Det var liksom hela min revansch efter att ha blivit pissad på pga att jag är homo.  Det var inte tråkigt att få höra den live och vråla med. Det var så skönt och jag är så glad att Dixie Chicks finns och att dom gjort det dom gjort, att dom skämts över Bush och kritiserat USAs krigsföring. Jag känner mig så tacksam, för människor som förändrar countryscenen, som Chely Wright. 

Idag har pappa, Fille och jag varit på Millesgården och sett Man Ray. Se inte den utställningen den var skitdålig och tråkig och det borde ju inte förvåna någon med tanke på att män sällan gör bra konst. Det enda roliga va att Lee Miller var med. Vi har cruisat runt och lyssnat på Traveling Soldier och gastat "det är klart att han inte kommer tillbaka det fattar väl vem som helst?!" och gråtit lite till. Lika stort som att se Dixie Chicks var att se min gulliga pappa så glad och njuta av konserten, kolla så fint och ivrigt han fotar. 


gulligapappa.jpg

Millesgården
milles.jpg

Nu ska jag sova och tänka på en ljus framtid. Sen upp igen imorn och krossa allt.
 

Fler blogginlägg från Kakan