Fuck jag är 24 och jag har panik att jag aldrig kommer bli någonting annat än en poser. Du har ju kommit fett långt. Tv-shower, utställningar, radiohost, damn gurl yo off the hook. Ps om du läser detta hur lång tid tog det för dig att komma in på konstfack, hur många gånger sökte du. Jag kom till steg 2 på kungliga konsthögskolan i år men jag har ändå panik. Frikonst är ju den svåraste linjen att komma in på. puss älskar din blogg, Kan inte du be tobbe all lägga ut tobbe och kakan avsnitten på youtube eller nåt.

Hej Amanda. 

Asså jag förstår om jag kan come across as väldigt ignorant och störig när jag säger att jag får karriärspanik, men jag har liksom ändå det ibland och tänker att det är viktigt att dela med sig av.Jag vill liksom inte gå runt och låtsas som om jag ba är nöjd med livet och nöjd och glad. Jag är asnojig för min framtid vissa dagar, andra är jag hur chill som helst och vet att jag kommer ta över världen. Bryr mig inte om jag får ett enda tv-erbjudande igen, eller om ingen vill höra mig på radion. 

Men det är skillnad på mina krav på mig själv när det kommer till mina mediajobb och min konstnärskarriär. Jag har liksom gått sju år på konstskola, inkl fem år på Konstfack. Jag har längre utbildning än en läkare. Makin money? Svar negage. Gåt back 443 000 kr på mitt val att bli konstnär; svar JAG. Men jag är liksom ganska nöjd med det beslutet ändå, det är rätt för mig och konsekvenserna... ja det blir bra. Det är genom konsten jag lärt mig kommunicera och kunna vara kompromisslös. Sen tar det sig andra vägar, tex i text och i tv och radio, det verkar funka det också. Men när jag går och ser Mika Rottenbergs SOLOutställning, som dessutom berör mina intressen av samhällsanalys, och hon är 35 år... då får jag karriärspanik. Jag har ingen soloutställning på Magasin 3, eller ställer ut internationellt. Jag är inte den hetaste konsthantverkaren i landet. Eller asså jag ÄR ju det, men inte alla verkar fatta det. Å andra sidan har Roxy och jag gjort the Knifes nya video, jag jobbar med Idol och på p3... men skulle jag vara nöjd skulle jag förmodligen inte vara där. Jag har ashöga krav på mig själv, även om jag länge inte kunde identifiera det som just krav. On top of that har jag adhd och är i gasen typ jämt. "I gasen" = är även tant, äkta bra uttryck. Jag bestämde mig i mars för att gå ner i arbetstid för jag inte mådde bra och jobbade för mycket och kände att det beslutet gjorde mig så mkt lyckligare. Men jag kämpar varje dag för att inte tro att när jag vilat en helg, "har jag vilat". Nej nej asså mina utbränningar och depressioner har satt spår, jag måste liksom VILA. Åka bort, chilla, äta och sova, kan inte slarva runt som nån 20-åring. Och påminna mig själv om att hela tiden chilla chilla chilla, ta det lugnt, känn efter. Annars får jag först feber, blir sjuk och sen blir jag deppig. Det är sjukt svårt att matcha ens vilja med ens förutsättningar. Och alla krav på en själv. Sen är jag ju omgiven att superframgångsrika kvinnor, genier, stjärnor och gud vet vad. Har slumberparty med Roxy och Ana just nu, finns dom ens? Världens fetaste videokonstnär och rappare. Och dom är MINA kompisar. Måste typ nypa mig själv ibland. Som när jag ser min tjej.

Det tog mig tre år att komma in på Konstfack, efter andra året ja ba; fuck you jag ska spränga skolan. Sen sket jag i vad jag trodde dom ville ha och körde min grej. Kämpa på!!!!!!!! Sök och sök, du kommer komma in!!!!

mina genikompisar. Alla borde ha dom <3