Alla är vi queens

(Detta är en text av Beldina som huserar på Kakans blogg hela veckan)

Feminismen har blivit ett hett ämne igen, och tacka Gud för det. Många unga kvinnliga kändisar har lånat sina röster till den omtalade termen; Emma Watson, som nyligen talade vid en FN-konferens, gjorde ett deklarativt uttalande att hon också är en feminist och uppmuntrar män att komma in i gemenskapen genom hennes kampanj He for She. Taylor Swift, länge motståndare till att använda “F”-ordet har äntligen "kommit ut" som en feminist efter, antar jag, kollat upp definitionen. Sedan finns det Lena Dunham.

Lena Dunham, författare och producent av showen "Girls" har utan tvekan blivit the poster child för tusentals kvinnor och feminism. Hennes nya bok är stämplad som en ‘must read’ för kvinnor och feminister. Hennes show som äger rum i Brooklyn (men med en oroande brist på människor av färg) betraktas som en sanningsenlig skildring av 20-somethings idag. Skådespelerskan / regissören / producenten / vegan-middagsfixaren och hipstern i Lena har kallats "en röst för en generation" i flera artiklar hittills. Jag sökte för att hitta paralleller mellan mitt liv och hennes som skulle tillåta henne att bli min "röst."

Ändå kan jag inte hitta mycket gemensamt med en vit överklasskvinna med två kända konstnärer till föräldrar, som har haft en artikel skriven om sin tonåriga supé i New York Times. Själv är jag uppvuxen med en ensamstående mamma i Rissne, Sundbyberg, och fick låna våran gårdslokal i området för min studentmottagning. Hennes feministiska oro att döma av hennes show, utdrag från hennes memoarer, och hennes intervjuer är inte mina feministiska bekymmer. Vi är inte systrar utan kusiner, två led för långt bort ifrån varandra.

De röster som hörs högst, Lena Dunham, Taylor Swift, och Emma Watson, kan omöjligen tala för mig eller andra kvinnor av färg. Jag är säker på när de talar om sin feminism att de inte menar att göra det, men när inga andra röster får låna mikrofonen – är det precis vad de gör.

När Emma Watson gav sitt tal inför FN såg jag inte en enda tweet (annat än från mäns rättigheter-aktivister) kritisera henne. Ingen dissekerade rollerna hon tagit i Hollywood, de gånger hon klätt sig sexigt eller poserat och ingen har någonsin ifrågasatt hennes relationstatus. Men Miss Watson själv har vid fler tillfällen påpekat Beyoncé och hennes sexualitet. Vet ni vad som är antifeminism?! När vi vänder ryggen till för att neka en kvinna som identifierar sig själv som feminist rätten till självidentifikation.

När kvinnor av färg ignoreras eller tystas, och endast en form av kvinnor får komma till tals, är det skadligt. Det skapar en omöjligt smal berättelse om vad feminism är, hur det ser ut, vad det strävar efter att lösa och vem som kommer att dra nytta av det. Kvinnor som inte passar in i den bilden kan då känna att feminismen inte är för dem när det egentligen är tänkt att vara för alla!

Som ung feminist vill jag se en gemensam plattform i framtiden. Lena Dunham kan inte vara min röst, men hennes erfarenhet talar till vissa kvinnor och förtjänar att höras. Emma Watson förtjänar att höras, men det gör även Mia Mckenzie. Det gör Chimamanda Ngozi Adichie. Det gör Janet Mock. Det gör Amal al-Malki och andra feminister från olika samhällsskikt.

Mia McKenzie - http://miamckenzie.net/