Det slog mig att det är september nu. Om två veckor är det ett år sedan. Jag sörjer inte ett dugg, ändå har tiden gått från att stå still till att rusa förbi. Livet.
Jag minns inte mötet lika bra längre. Men det var en onsdag tror jag. En av förra årets sista riktigt varma dagar. Jag har mina svarta jeans på mig och en gråa hoodie från Adidas. Håret är uppsatt i en slarvig toffs. Jag har linser på mig för en gångsskull. Rött läppstift. Och min svarta, tunna kappa från Weekday. Två pennor och ett anteckningsblock. 28 sekunder in på vårt samtal och det är kört.
Och då kände jag inte ens honom. Det gjorde jag egentligen aldrig.
Utanför väntar min dåvarande pojkvän sen fem år tillbaka. Han känner mig utan och innantill. Han blir aldrig svartsjuk längre. Jag vet aldrig vad jag vill längre, så vi byter tunnelbana tre gånger innan jag hoppar in i en taxi på Fridhemsplan för att sedan hamna framför den andre i ungefär 60 minuter. Sen går jag. Somnar med ryggen vänd och skriver ett meddelande. Jag vill att han ska svara direkt, men hinner somna.
Dagen efter mår jag dåligt. Jag sitter på ett kontor på Wallingatan och är apatisk. Gör det jag ska, för att sedan träffa två klasskamrater på ett fik. Vi ska prata grupparbete. Det är första gången på hela dagen som jag är ute bland folk. Utanför ser jag minst tjugo stycken som skulle kunna vara honom. Jag blir yr. Jag slåss med känslor jag aldrig haft förut. Håller handen för munnen och ursäktar mig. Säger att jag lovar att komplettera, samtidigt som någon säger att jag ser blek ut. En hand på min axel och jag går snabbt ut. Tittar på alla de ytterligare tjugo stycken som skulle kunna vara honom. Men han är inte här, han är på andra sidan vattnet.
Min bästa kompis fyller 25 år. Hon säger att det är nu man är "twenty-something". Jag sitter i min pojkväns knä och dricker öl. Vi har trevligt. Han vill åka hem och mysa, jag säger okej. I hissen upp till vår lägenhet börjar något bubbla inom honom. Hos mig bubblar champagnen och innan jag ens har hunnit ta av mig skorna i hallen säger jag:
"Jag vill inte mer. Jag vill göra slut."
Slut gör vi, men jag vaknar med ett tryck över bröstet och ryggen dagen efter. Dessa jävla känslor, hur jag hela tiden pendlar. Det är den enda dagen jag gråter över vårt förhållande. Lyfter finger åt honom och säger att han får inte gråta, han ska inte gråta. Om han ska gråta får han gå ut för jag vill inte höra. Lägenheten är 44 kvm och jag ligger i badkaret och ringer till vänner jag inte ens visste att jag hade. Några dagar senare flyttar jag till ett rum på Östermalm. Tillbringar mina dagar med den som är roten till allting. På kvällarna lyder jag hans order att gå ut och träffa någon annan. Vi båda vet ju att det inte funkar, vi vet inte vad det är men vi vet att det inte går. Ringer min bästis som är "twenty-something" och vi går ut. Nästan varje dag. Hon säger att man aldrig vet hur kvällen slutar.
Jag träffar den senaste på ett klassdisko.
Samtidigt som vintern är mild, har han sommar på andra sidan. Jag går igenom två uppbrott - ett verkligt, fem år gammalt, som jag inte sörjer men som jag saknar. Ett annat som aldrig ens börjar, men som lovar mig så mycket "Berlin. Paris. Stockholm, anywhere, I just want to see you again" att jag sörjer. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Tänker ut ett nytt liv, tänker att det bara är en flygbiljett bort. Längtar till våren. Längtar tills mitt liv ska börja.
Men nä. Det leder ingen vart, enbart frustation. Jag bråkar med alla. Med en orolig mamma och med honom. Ibland med vänner. Jag går runt och hatar världen, för att den är så jävla stor och rund. För alla världshaven. Men vi bråkar mest. Jag gråter aldrig, jag tycker inte att han är värd det. Men somnar alltid med ett tryck över bröstet. Sedan kommer julen och kulmen på alla känslor: jag säger att nu räcker det. Skär loss alla möjligheter. Känslorna lägger sig, men jag blir lat. Slutar att städa, plugga eller laga mat. Försöker anpassa mig till livet som singel.
Det går sådär. Jag träffar någon ny, någon som är varmare och närmare. Vi är ovana båda två, så vi låter det växa fram. Han säger fina saker till mig, han är försiktig. Han gör frukost till mig på nyårsdagen. Han står och gestikulerar när vi äter. Han frågar tusen saker och jag blir blyg. Det tar tre veckor och jag blir dödskär i honom. Några månader senare står vi i en annan hall, i hans hall. Samma gamla jag men med någon ny. Han säger att han vill bli min pojkvän. Han frågar om han får. Jag säger ja och tänker att vi kommer att få så söta barn ihop. Att nu är jag kär på riktigt.
Allt det andra var bara en ursäkt, en anledning för att göra slut med något gammalt. En spark i röven. En mellanlandning.
Baby, I'm home.
Skriv kommentar