Btw

"Ögonblicket" i söndags blev inte som jag hade tänkt mig. Det blev på riktigt istället.

I hans hall får jag höra precis vad jag vill höra. Jag får precis vad jag vill ha.

Snurrig över överenskommelsen ringer jag mamma, frågar hur hon mår och missar tunnelbanan mot T-centralen med två minuter. Lyssnar, nickar men förblir hemlighetsfull. Jag är alldeles för upptagen med att smälta. "Detta", honom, henne och den lille jäveln som hade rätt den här enda gången.

Lägger på. Några småkillar tjattrar på perrongen, jag sätter mig så långt bort som möjligt från dem.

Smälter.

Känslan, denna finurliga och bitterljuva känsla, den vrider på mig. Inte en enda sång i hela världen kan säga det jag vill säga. It's a first.