Alltså, om jag tjöt och klappade händerna i ren extas ala obsessed fangirl, efter att ha läst detta? Oui. Anledning: nu kan vi äntligen få lite mer quality-time med Brit Brit, tack vare The X-Factor.
Och någon dag efteråt läste jag det här. Även om jag kan förstå skribentens oro, kan jag inte låta bli att fnysa åt den heller. Mina damer och herrar, det är dags att snacka Britney igen.
Jag har nämligen tänkt lite. På hur Britney har hanteras i medierna. Från tidig ålder till idag. Britney har gått från att vara ännu en popstjärna till ännu en hånad popstjärna till poor little rich (not a girl, not yet a) woman. Från början en superduperamerikansk girl-next-door vars specialité var tofsar och magtröjor för att sedan bli en galen twentysomething med rakad skalle, paraplyobsession och två misslyckade äktenskap. Dimman mellan 2005 och 2010 var vag. Alla minns en stel och blåögd Britney på The VMAs, alla minns också en mörk och suddig video med en dåsig Britney. Jag minns kanske mest albumet Blackout, som placerar sig som nummer två på min lista av Britneys bästa album. Men där fanns inget intresse, kanske hade alla redan gett upp hoppet på min barndomsidol. Kanske väntade vi på att hon skulle göra något som skulle bli ogjort.
Men sen jävlar. 2011 händer det något. Britney gör en RIKTIG comeback med hurr-flipz och dubstep. Videon till Hold It Against Me regisseras av Jonas Åkerlund. Och! Det visar sig att Britneys sjunde album - Femme Fatale - faktiskt är helt okej, en bra popskiva. Britney blir hyllad, men ändå klappad på. Jargongen går i stil med att "tja, Femme Fatale är ju ändå en väldigt bra popskiva men samtidigt är det ju synd om Britney". Det är synd om Britney för att 1) hennes farsa är hennes förmyndare? 2) hon kan inte dansa längre? 3) hon låter konstant förkyld och konstlad i alla intervjuer?
Nä. Istället är det lättare att tycka synd om Britney - en av 00-talets största popstjärnor - eftersom det är svårare att förlåta. Exempel: Michael Jackson tyckte ingen synd om förrän det var för sent. När vi tröttnade på att tycka synd om honom, började vi hylla honom, mycket tack vare skivbolagens snabba ryck att pumpa ut det sista av honom. Det finns en anledning till att Britney fortfarande finns kvar (både livslevande och som en av världens mest framgångsrika artister) och ännu viktigare - en anledning till varför hon är med i X-Factor. Bortsett från att detta är tjejen som har levt i rampljuset större delen av sitt liv och ibland flashat musen eller vinglat ut från klubbarna i LA, så glöm INTE varför hon ÄR Britney. Underskatta inte henne. Var så jävla nöjd istället att en ung kvinna som trillat så många gånger på rumpan har rest sig gång på gång och slutligen kammat hem en en slags ikon-status. Varför? För hon råkar vara jävligt bra på det här med pop.
Jag tänker också att Brit-Brits juryduty i The X-Factor kanske är ett steg i rätt riktning. Ett steg bort från att vara artisten på scen med playback, till att vara en mer laidback och personlig Britney. Ända sedan jag såg mini-dokumentären I Am The Femme Fatale på MTV, kan jag inte sluta tänka på de 15 sista sekunderna i ett av klippen. Intervjuaren jämför Britney med Madonna (zzz) och frågar om hon kan se sig själv på samma plats som Madonna om tjugo år - femtio bast och fortfarande popstjärna. Britney ler lite sådär konstlat som hon gör these days och säger först "ja", innan hon faktiskt slappnar av och svarar något i stil med att hon inte riktigt vet, hon kanske inte vill göra något alls.
