Jag är mer rädd för livet än vad jag är för döden. Jag är rädd varje dag för allt och alla möjliga, men döden är tyst och den skrämmer mig inte särskilt.

Jag känner mig som en malplacerad utomjordning för det mesta. Jag känner mig främmande inför andra och jag känner mig främmande inför mig själv. Kroppen är konstig, saker som vi måste göra för att överleva är konstiga och världen är fylld med konstiga känslor och relationer. Jag känner mig inte säker på nånting någonsin och jag hittar ingen trygghet i vare sig mig själv eller i min omgivning, för allting förändras hela tiden och ingenting är stilla.

Det som gör döden ointressant som lösning är att jag betvivlar starkt att den skulle innebära någon frid. Jag tror att den bara förlänger problem och kanske till och med försvårar alltihop. Orka ta risken att göra saker ännu krångligare.

Ibland undrar jag om jag kanske kan ha kommit hit för att utforska den här världen, förstå att det inte är nån idé att försöka förstå nånting och sen bara balla ur rejält. 

Ta en titt på den här bilden som togs igår morse ca klockan 06:50

Visst ser det ut som att jag har legat lyckligt död i cirka tio timmar och rigor mortis precis nått sin kulmen? Ni vet det där likstadiet när man fortfarande ser ut som sig själv men den uppmärksamme ändå kan avläsa att man förmodligen har legat död en stund. 

Fast som väl är så lever jag fortfarande i skrivande stund och det känns jättebra.

På sociala medier får man tillgång till människors tankar och vardag. Ofta lunkar det bara på men ibland når dramatiken oanade höjder.

Idag har jag upplevt både plus och minus när det kommer till fortlöpandet av min vardagliga vardag.

Vi börjar med minuset:

Jag har fått recept på apoteket enligt läkare och det har typ inte hänt förut så jag kände mig upphetsad inför denna nya livserfarenhet. Men så när jag kom till apoteket och apotekaren knappade på sin dator sa hen: "du har inget recept och har aldrig haft nåt recept". Antiklimaxet. När jag gick till apoteket var det verkligen med flaggan på topp och näven i luften, men när jag lämnade köpdisken gjorde jag det i form av en bambuträflotte som fastnat i ett rev. 

Och så går vi till pluset: 

Jag har tvättat kläder ikväll och efter att tvättiden var över insåg jag på att jag förmodligen snott någon annans tvättid av misstag. Vilket, som ni vet, är ungefär det värsta man kan göra förutom att kallblodigt tortera någon till döds. Dock att ingen claimat tvättstugan trots att dörren var öppen. Detta gör mig så glad och lättad att jag känner att bambuträflotten nu seglar vidare över haven obehindrat. Fast inte utan att misstänka att jag råkade sno tvättiden av en apotekare förstås.

Det här är en minidokumentär på 15 minuter, men jag önskar att den vore lite längre. Den handlar om Eri som är uppväxt i mormonkyrkan i USA och som vid födelsen fick namnet Eddie. 

"When it comes down to it the only thing I can believe in is the relationship between me and God. If something happens, and I was wrong... Then that's OK, couse at least I made that decision myself" 

Allting som vi gör avslöjar detaljer från vår personlighet. Det kan vara allt i hur vi grattar någon på födelsedagen till hur vi sköter vår personliga hygien. 

Personligheten kan även avslöjas på sättet som skorna står på efter att vi tagit av oss skorna. Här kommer en liten guide. 

Står skorna så här efter att du tagit av dig dem så är du förmodligen målmedveten, gillar att gambla men vägrar att tro på ödet. Du har segt saliv och genom tandborstning har du fått glänsande tänder. Du har aldrig haft ett husdjur som dött pga vanvård. Och så kan du flyga. Endast en person som flyger ut från skorna kan ha dem positionerade såhär efter avtagning. 

Står skorna såhär är du en människa som älskar att springa sprinterlopp och du har en eller flera bikupor som ständigt väntar på din slarviga skötsel. För sån är du: du gillar att göra relativt ovanliga saker men du gör dem dåligt. Men det bekommer dig inte för du har bra stabilitet i core-musklerna och kommer aldrig att få ryggproblem. 

Står skorna såhär ägde du förmodligen en avhuggen hartass "för tur" när du var liten. Att någon hade lemlästat en hare för att du via vidskeplighet skulle "få tur" var inget du tänkte på förän du blev äldre, och nu är du tung utav dåligt samvete. Det dåliga samvetet har satt sig i kroppen och du har stora muskelknutor runt axlarna och i ländryggen. Du är besatt av greve Dracula.

Står skorna såhär har du väldigt lätt för att förstå kemi, fysik och vissa delar av biologin. Du älskar att läsa fakta men det händer att du även att du läser böcker ur Fem-serien. Du var fjorton är när du lärde dig att använda pincettgreppet och de gånger du bär hatt så har du den på sned. Månen är inte det du tror att den är. 

Står skorna såhär borde du förmodligen söka dig mot öster och ayurveda-kulturen. Kanske inte heller de accepterar och förstår dig men du måste försöka. Du har nämligen rönkensyn och kan operera utan verktyg. Enda sen du var barn har du kunnat lukta dig till människor med cancer och det hände många gånger under din skolgång att du gjorde dig ovän med folk när du försökte varna dem för virus som de hade i ansiktet.

Står skorna så här gillar du att mata fåglar på ställen där man inte bör mata fåglar. Detta eftersom du har ett stort hjärta men saknar hänsyn för medmänniskor. Till exempel är det ju inte så smart att ställa fram mat till fåglar på en uteservering men det gör du ändå. En annan gång köpte du köttfärs och spred ut det i trädgården och sen njöt du när människor i kvarteret blev jagade av vilda djur. Dock att du är lätt att älska ändå för du är ofta täckt av talgoxar.

Står skorna så här var du en del av Hannibals armé nåt hundratal före kristus. Du dog och sen återföddes du och idag är du väldigt intresserad av näringslära, för i armén fick ni aldrig någon bra mat. Sannolikheten är stor att du äter mycket frukt och grönt och har bred kunskap om paprika.  Du är fylld av energi och visdom och du älskar doften av nyklippt gräs.

Ser det ut såhär på hallmattan är du förmodligen inte enbent men det kan vara så att du saknar känsel i ena benet. Och saknar man känsel i ena benet så besväras man inte av att bara ha en sko. 

Jag hoppas att ni får nytta av guiden.

Jag läste det här inlägget av Brunheten och jag kan inte annat än instämma på hennes inställning till solen och den heta sommaren som pågick i somras.  

Det har inte varit så illa sen 2006 och tro mig - jag är ingen som minns årtal så särskilt specifikt. Men jag minns sommaren 2006 för att den var så varm att jag knappt kunde ta mig utanför dörren på flera månader. Jag har sett foton på mig själv från den här sommaren och jag ser paniken i mina ögon på varenda fotografi. I alla fall de tagna dagtid. 

Denna bild är inte från 2006 men ändå

När jag såg första episoden av Djävulsdansen berättade journalisten och författaren Hillevi Wahl att när hon kom hem från skolan och såg att persiennerna var neddragna så visste hon att läget var illa med mamman. 

Jag ba "oooh shit". För jag har alltid persiennerna neddragna. Ibland tänker jag att jag ska ha lite "hemtrevligt" och drar upp persiennerna men det brukar inte vara i mer än tjugo minuter för sen mår  jag illa och måste dra ned dem igen. Ljuset skär in genom ögonen på mig och sliter hjärnan i bitar. Det är en sorts smärta som är svår att beskriva. Det är fysisk men samtidigt är det svårt att säga var exakt smärtan känns. Är det i ögonen? Är det i hjärnan? Är det i huden? Slemhinnorna? Är det överallt? Svårt att specifiera.

Men jag kan känna så starkt att jag måste bort från solen att jag skriker. Och skriker jag inte så VILL jag åtminstone skrika. 

Här är ett klipp från filmen "Svärdet i stenen" som har bytt en hel del för mig, för den har fått mig att förstå att jag inte är ensam: 

LOVE YOU MADAME MIM <3

Jag slår vad om att flera som läser det här inlägget också känner igen sig, att ni klickade in er här för att ni kunde relatera till rubriken. Ni som aldrig i livet skulle komma på den urknasiga idén att resa till Thailand och ni som inte fattar hur man kan ogilla hösten. Er vill jag välkomna extra varmt till min blogg, men inte lika varmt som solen, om ni fattar vad jag menar.

Det är lätt att man känner sig utanför när man hatar solen. Det är också väldigt lätt att tro att man är en demon, för de enda som hatar solen och skildras i kulturen är olika typer av demoner. Så det kan vara skönt att veta att man inte är ensam och att man förmodligen inte är en demon. 

"Du måste tro på dig själv"

Det är en typisk floskel. Den kan betyda allt, men den kan också betyda inget. För mig har den betytt inget. Jag har inte förstått vad det betyder. "Du måste tro på dig själv". Vadå måste. Ingen ska komma här och säga vad jag måste göra och inte göra. Och vad betyder det att "tro på sig själv" egentligen, tänk om man ljuger och har fel? Då är ju "tro på dig själv" ett stort misstag!

Att tro på sig själv förutsätter alltså att man är ärlig mot sig själv från första början, och det är det ju inte alls säkert att man är. 

Det är först på senare år som jag har börjat praktisera ärlighet mot mig själv med större allvar, och tycka att jag själv är värd att lyssna på. Och nu menar jag inte "värd för andra att lyssna på", utan värd att lyssna på inför mig själv. 

Jag har sakteligen börjat ge mig själv tolkningsföreträde när det gäller mitt egna liv.

För att ta ett ganska till synes banalt exempel (dock viktigt för mig själv!): 
Jag är inte särskilt förtjust i glass, och det har jag aldrig varit. Ändå har jag lyckats övertyga mig själv att jag gillar glass och jag har ätit glass i hela mitt liv , då det "är så det ska vara". Folk har sagt till mig att glass är gott! Vem är jag att ifrågasätta denna universala sanning?

Att erkänna för mig själv att jag inte gillar glass, och känna en faktisk lättnad när jag avstår från den, har inneburit en stor frihetskänsla för mig. För om jag kan lyckas lura mig själv att jag gillar glass i ett helt liv, vad mer kan jag lura mig själv till att tro?

Och så vidareutveklades och öppnades ett helt nytt kapitel i "the great quest after the truth about Sonja". 

Antar att det är lite såhär det är att närma sig 30. Att man börjar hitta sig själv och grejer. Jag klagar ej. Eller okej ibland. Men oftast inte.

Ni läsare, har ni några floskler som ni känner ökad förståelse för senaste tiden?

Skål.

Idag var vi på barnkalas och när vi åkte hem såg vi massor av glada människor. Dels har det varit/är Westpride med regnbågsflaggor och evenemang överallt. Men så är det tydligen nåt som heter Summerburst också som är nåt återkommande som betyder att massa DJs samlas och spelar ett tag. Jag hade aldrig hört talas om det fram till idag men tydligen är det allmänt känt, till och med gamla gubbar vet vad det är. 

Och när jag såg alla människor som var på väg till Summerburst, alla glada lite smålulliga människor med begynnande brännor, så blev jag stenledsen. 

För jag tycker inte att det verkar kul alls. Jag fick förklarat för mig vad Summerburst är och jag tycker att det låter som ett öde värre än döden. Jag skulle hellre få mina fingernaglar ansade av en oförsiktig tandlös hund än att spendera flera timmar, kanske en hel natt, ihopklunsad med massa främlingar till ljudet av jättehög musik och så till på köpet massa blinkande lampor och kanske dimma från en rökmaskin.

Så varför blev jag ledsen då? Jag kommer till det. 

Det finns en annan sak som jag mer eller mindre har kommit över nu, men som gjorde jätteont förut: festivaler. 

Det fanns knappt nånting som kunde göra mig lika ledsen som när folk pratade om festivaler. För folk de lät så glada, och jag kunde knappt tänka mig något värre än det de pratade om. Allvarligt talat tycker jag att festival verkar värre än Summerburst. Folk ler och har sagt att jag missförstår, att festival verkligen är JÄTTEKUL av den ena och den andra orsaken. Men det spelar ingen roll vilken orsak folk väljer till att förklara varför festivaler är kul. Det låter stentrist och hemskt och kräk-usch. 

Så varför blir jag ledsen då? 

Jo jag tror att det är såhär att JAG KÄNNER MIG HELT FRÄMMANDE PÅ MIN EGNA PLANET. Ofta förstår jag inte andra människor men aldrig blir oförståndet så starkt som när folk älskar att gå på såna här vansinnestillställningar. Och jag förstår ju samtidigt  att det är helt "normalt" och "vanligt" att vilja det, det står att läsa i varenda tidning och överallt, folk ÄLSKAR bökiga saker som låter mycket, så jag blir helt förfärad! För jag förstår absolut inte vad det är som drar! 

Och det är det som gör mig ledsen. Min oförmåga att förstå. 

Tänk dig om alla i din närhet bara älskade att gå till ett ställe där de fick sina naglar bortgnagda av tandlösa hundar. Och alla som berättade om dessa nagelevenemang log, skrattade, och försökte förklara för dig varför det var så himla härligt att få naglarna bortgnagda av dessa vanskapta hundar med OCD-besvär. När du ba "är det inte bättre att sitta hemma och peta sig själv i naveln hela kvällen än att gå dit?" så skrattade människor åt dig å liksom  "men du förstååår ju inte!! man får träffa så många galna hundar!! Och de skäller dig rakt i ansiktet till du får tinnitus!!"

Och du försökte och försökte verkligen förstå. Du såg folk du älskar att umgås med gå dit, glada i hågen, hand i hand. De skrattade, sa "kom!".  Men allt du lyckades tänka var: jävla galningar. Usch.

Ledsenheten beror på en känsla av att dels vara utanför men också en känsla av att vara dum och inte kunna fatta de mest basala ting. Men både ni och jag kan vara lugna för jag håller på att genomgå en process och jag tror att jag så småningom kommer kunna förstå både intellektuellt (denna del har jag redan greppat) och känslomässigt (denna ligger jag lite efter på ibland) att jag vare sig måste eller kan förstå allt, och ibland inte ens de mest "normala" ting i samhället. Dats just the way life is typ. 

(länk till videon på youtube)