I dagana släpps Sean Pauls album "Tomahawk technique", och eftersom han ligger på Atlantic innebär det att poromoexemplen har nått även de svenska redaktionerna. Eftersom jag inte kan gå i god för vad någon i svensk dag- och lkvällspress kommer att skriva om den här skivan så tar jag på mig att recensera den själv. Och eftersom jag inte är en del av musikredaktionen på NG gjorde jag det först på twitter, spår för spår, och delar nu med mig av tweetsen här också. Så det verkligen inte undgår någon. Var så goda:
Allright: Först och främst tycker jag att "Tomahawk Technique" är en briljant men väldigt missvisande titel.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
Jag har alltid hört Supercats influens i Seans Pauls chat, och att döpa sitt album till något som anspelar på Indianer för tankarna till >>>
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
>>> The Wild Apache, och vad man kan tro är ett traditionellt dancehall-album. "Tomahawk Technique" är ALLT annat än just det.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
>>> Det måste därför granskas med helt andra bedömningskriterier än de samlingar Jamaicaproducerade singlar som brukar utgöra dancehallalbum
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
Sean Paul har siktat på att göra ett modernt popalbum på patois, och den här typen av grepp brukar vara vattendelare bland reggaefans.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
Vissa gillar inte popiferingen av reggae och dancehall, och menar att det förstör vibben, medan andra menar att det är naturlig utveckling >
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
> som bidrar till genrens popularisering. Själv är jag fast mitt emellan båda resonemangen. Jag gillar ju att dancehall blir stort >
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
> men samtidigt vet jag att traditionell Jamaicansk dancehall utan tillsatser är tillräckligt stark och slagktaftig popmusik för att bli >
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
> jättestort, och producera massiva hits. Med det i bakhuvudet sätter vi igång. Tomahawk Technique - spår för spår.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
"Got 2 love u" Alltså redan här. En stargateproduktion med patois-chat fuckar med min hjärna. Kaggen är "för stor" på nåt sätt.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
Låten följer ingen dancehallkonvention alls. Den har till och med ett instrumentalt intro, och en breakdown. Det här ÄR pop.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
Låten följer ingen dancehallkonvention alls. Den har till och med ett instrumentalt intro, och en breakdown. Det här ÄR pop.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
"She doesn't mind" är gjord efter samma formel. Uptempo gyal tune, men med en bakgrundsmatta av trancegatesynthar.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
Återigen riktad för ett mainstream-klubbgolv. Ingen märkvärdig refräng. Nja... Jag feelar inte det här.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
"Body" låter som ett upphottat Major Lazer. Utan smuts och själ. Flera dutchouse-breaks som aldrig leder någonstans.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
Sean Paul deejayar grymt, men jag önskar att refrängen hade varit fetare. Det kommer ingen payoff efter uppbyggnaden.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
"What I Want". Samma dutch/progressive house-upplägg som låten innan. Hittils har hela albumet varit ganska jämntjockt.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
Återigen ingen ordentlig explosion i refrängen. Fan S. Peezy om du ska anlita dansmusikproducenter, ta nån som vet hur man gör nåt drivigt.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
Hade allt det här gjorts med till exempel Afrojack hade det 1. Varit bättre, 2. Mer betydelsefullt. Nu: Chattande Flo Rida.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
Inte alls imponerad av varken dancehall- eller popelementen i den här låten.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
"Want stop (Turn me out)" låter i princip exakt likadant som de föregående två låtarna. Med tillsatserna: Smörig rnb-sångare och >>
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
>> Stoneloves airhorn. Identitetsförvirringen blir ännu störa av att låten återigen aldrig lyfter. Den maller i ett konstant filtersvep.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
Knappt halvvägs in i skivan och jag börjar se mig om efter en utväg. Halvkeff dancehall och halvkeff pop.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
"Dream girl" är en temposänkning, men inte riktigt en ballad. Fortfarande smäktande popproduktion, med trancegatesynthar och svepljud.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
Men för första gången på fyra låtar en refräng som får mig att inte gäspa.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
Det här kan mycket väl vara en potentiell singel. Jag fuxar med den här låten.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
"Hold on": David Guetta-feelgood, med allt vad det innebär. Tillbaks till +120 bpm. Han uppmanar alla att förlita sig på jahjah.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
Återigen ingen refräng som lyfter. Utan som en anonym förtjockning i arrangemanget. De som har producerat den här skivan, och ville göra >
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
> episk pop, bör nog spendera nån mer timme i skolbänken. Det händer ingenting, lsikom. Fast S. Peezy sjunger fint och hest!
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
"How deep is your love Ft. Kelly Rowland": NÄSTAN en renodlad dancehallproduktion.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
Lunkande pseudo-diwali, men uppfettat med Nexus-synthar. Och en charmig call-and response mellan S.P. och Kelly Väldigt fint. Fuxar m d här.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
"Put it on you" fortsätter i samma anda som låten innan. Det här är faktiskt en formel jag kan sätta min stamp of approval på.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
Det verkar att varje gång tempot går ner så blir refrängerna bättre.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
Det här är vad jag kan sakna i den massproducerade rytmbaserade dancehallen. Rörelser i musiken. Struktur. Arrangemang,
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
Han chattar som Supercat i slutet. Fantastiskt.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
"Roll wid di don". En cut på SPs egna "Material riddim" Jag har knullat med den här ett tag redan. Allt som samplat Material Girl = briljant
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
Han deejayar skiten ur den här rytmen också. Så nära propper dancehall man har kommit på den här skivan.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
"Touch the sky" agerar VÄLDIGT bra motvikt till "Roll.." Askeff progressiv house som lider av samma problem som de andra uptempo-låtarna >>
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
>>Den bygger upp till vad som i slutändan visar sig vara en tam refräng. Inga fyrverkerier. Plus jättecheesy, tom för att vara SP. Nästa!
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
"Wedding crasher ft. Fambo" Den andra heljamaicanska produktionen på albumet, och albumet stakaste spår.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
SP och Fambo borde släppa ett helt album producerat av Di Genious. Deras samspel är ESSENSEN av rough & smooth aka det bästa emd dancehall.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
Det var allt. Några avslutande ord. Om Sean Paul ska experimentera med snabbare klubbmusik bör han hitta producenter som kan få..
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
Refrängerna att lyfta. För om man kompromissar med dancehallen på popens bekostnad gör man bäst i att göra bra pop. >>
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
>> Av någon anledning misslyckas han med just det varje gång ahn passerar 120 bpm. Vilket är ett mysterium. Annars klart godkänd skiva. >>
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
>> Tre välstekta ital-cevapcici av fem.
— Hasan Ramic (@yallknowitshaso) February 7, 2012
PS. Jag tycker nu i efterhand och efter ett par genomlyssningar att musiken saknar substans i stor utsträckning. Det har inte att göra med Sean Pauls ämnesval i tesxterna eller hans oförmåga att göra poplåtar. Utan det är för att han har verkligen skalat bort dancehallen till förmån för det poppiga. På alla sina gamla album hade han åtminstone en reggaelåt med, men det saknas helt här. Vilket jag tycker inte bara är fegt, men också dumt ur en rent komersiell synvinkel. I all sin aqnsträngning att bli någon slags dancehallens Flo Rida eller Pitbull glömmer Sean Paul bort att en av förra årets största hits i hela världen var just en reggaelåt. Det här är riktigt synd, och drar ner betyget, om inte ett helt snäpp så i alla fall tre kvarts. DS
/H
