Assange, sluta gnäll

Hasan Ramic 10:11 31 May 2012


Vem är värd att räddas?

Igår kom nyheten om att Julian Assange, ledaren för WikiLeaks, skulle överlämnas till Sverige för att prövas för misstanke för våldtäkt och sexuellt ofredande. Han har suttit i husarrest i snart två år. Samtidigt i USA hålls Bradley Manning, den amerikanske soldaten som läckte informationen och videon "Collateral Murder", som till slut blev WikiLeaks stora scoop och lanserade dem från att vara en en ganska anonym whistleblower-organisation till att sätta dagordningen för hur grävande journalistik skulle göras.

Under de två åren har i stort sett all medial uppmärksamhet riktats mot Assange, och den så kallade "komplotten" mot honom. Om hur han - om han blir överlämnad till Sverige - till slut skulle bli överlämnad till USA för att där åtalas för spionage. Min spontana tanke är - So what?!

Julian Assange är utbytbar i en organsiation som WikiLeaks, han är en samordnare, en redaktör. Det är personer som Bradley Manning som är oumbärliga. Det är Bradley Manning och hans gelikar som gör grovjobbet, de gör att saker som "Collateral murder" kommer ut i dagens ljus. De gräver där vanliga reportrar inte alltid har tillgång, en Manning är värd tusen Assanges. De är riktiga hjältarna, det är dem vi ska kämpa för att befria. Om det här är ett informationskrig är det Assanges skyldighet att lägga sig på granaten för att de andra ska kunna passera. Han borde aldrig ha fått så mycket uppmärksamhet som han har fått. Om Assange och WikiLeaks är sådana frihetskämpar borde de ha klippt Assange och tillsatt en ny "ledare" så fort denne åkte fast. För nu verkar ledaren vara mycket viktigare än rörelsen och dess verksamhet. Det kan alltid finnas en ny Assange, men om sådana som Manning stjälps - då är vi illa ute.

Den senaste två årens mediacirkus tyder bara på att Assange är ett obstinat barn med medievärlden som sin lekplats. Om vi alla tittar bort från honom så kan vi faktiskt koncentrera oss på storbusen som har den lille nörden i ett strypgrepp.

/H

Fler blogginlägg från Hasan Ramic