SVENSKA DUBPLATEAKADEMIEN DEL 5 | STHLM REGGAE KLUBB

Hasan Ramic 16:54 15 Feb

I den femte upplagan av Dubplateakademien gör vi ett besök i Kungliga Hufvudstaden och Sthlm Reggae Club med en alldeles specialgjord custom av kanske den fulaste jäveln att någonsin rida en rytm. 


Flodis & Mark in session


Om dubplaten:

"I slutet på nittiotalet snöade Jnr Mark in på en av reggaevärldens så kallade “acquired tastes” - deejaypionjären King Stitt, även känd under namnet Uglyman eftersom det ser ut som om en handgranat briserat i munnen på honom.

Mark började göra klistermärken med King Stitts nylle på, som han tapetserade Stockholm med. Med tiden kom Marks King Stitt-gatukonst att spridas över hela världen – själv har jag satt upp stickers på Himmelska Fridens Torg, bland annat.

När Sthlm Reggae Klubb började spela in dubplates för ett par år sedan, ville Mark naturligtvis vässa vår soundclash-arsenal med sin absoluta favoritartist. Att Farbror Stitt vid det laget mest gick runt och sopade gården på den gamla Studio One-studion där han spelat in för uppemot femtio år sedan, bekymrade inte Mark – honom skulle vi ha.

Mark började uppvakta King Stitt intensivt. Han skickade kort på sin feta King Stitt-tatuering. Han skickade en bild på sin dotter i King Stitt-babybody. King Stitt förstod att Mark var ett stort fan. Mark skickade Stitt ett antal versions för att Stitt själv få skulle voicea den han gillade bäst. Han valde en instrumental på The Cables “Baby Why”, som King Tubby gjort en kanonversion på.

När DJ-legenden David Rodigan fick höra den häromåret, blev han helt tagen – det var en av de bästa dubs han hört.

/Micke Goulos"

Ett tips, om ni gillar det ni hör, besök gärna Sthlm Reggae Clubs King Stitt tribute på Södra Teatern imorgon

FAKTARUTA:

  • SOUND: STHLM REGGAE CLUB
  • MEDLEMMAR. JNR MARK & MICKE GOULOS
  • STARTAT: 2009
  • BASERADE: STOCKHOLM
  • STYLE: FOUNDATION TILL DANCEHALL. DANSGOLV TILL SOUNDCLASH!!!

/H


/H

Gilla:
upp
23

Shit Zionists Say

Hasan Ramic 20:35 14 Feb

Som den medlem av det Feminazistiska Pekåpartiet jag är, går jag loss sist på bollen med den här och sätter den absolut sista spiken i kistan för denna memes livslängd i Sverige. Tack!

/H

Gilla:
upp
21

Monday Mixtape Rundown

Hasan Ramic 11:30 13 Feb


Gnucci & Spoek in deep concentration

Det är måndag igen, med allt vad det innebär. Skatter ska betalas, barn ska lämnas på dagis och vårt självförbrännande utsugarsystem ska upprätthållas. Ni har en vecka av kneg framför er, och för att hålla tankarna borta från revolution eller värre har jag grävt fram fyra stycken hopmixad musik för er. Njut!

Först ut är mitt favoritpar (alla mina kompisar som är ett par är mitt favoritpar) Gnucci Banana och Spoek Mathambo med deras mix för Musikguiden i P3. En frenetisk mischmasch av blandad bas, dancehall, rap, rnb och allt annat som är gött. Den här sommaren kommer det här parfet ta över världen och då kommer varje dag vara en karneval! Woop woop!

Schweiziske Selecta G har gjort en mix för designlaget Ma'Ting. Dancehall, dancehall, dancehall.

Apropå kompisar som gör radio - här är Safari Sounds första mix för det här året. Ja, vad säger man. Safari 2 di blodklit werl!

Kungen av funky, herr Marcus Nasty i en tvåtimmarsmix med MC Shantie. För alla oss som gillar det öööörban, och traiiibal.

/H

Gilla:
upp
17

Morgondagens Ledare (MUFs valvideos)

Hasan Ramic 12:35 11 Feb

Så du trodde att Anton Abele agerade som en ensam galning? Tänk en gång till. Det finns en armé av Anton Abeles där ute och de har inte den goda smaken att stänga ner sin youtubekanal. 


Här har vi en ung moderat som återvinner Moderaternas gamla slogan: "Satsa på dig själv". Hon tänker RÖSTA på sig själv. Förmodligen också den enda rösten hon får. Eller ja, förhoppningsvis...


Alla bidragstagare se upp! Här har vi en ung moderat som inser arbetets värde! Han har inte enbart tränat på den lilla oförargliga "politikerhandgesten" utan även slutat tänka med vad som verkar en liten snopp. Skönt att veta att mina framtida ledare har 1) självdistans, 2) använder rätt organ att tänka med, 3) inte har någon snopp att snubbla över när de springer för att sälja ut offentliga medel.


Frågan är om vederbörande ungmoderat har blivit snurrig av sossarnas politik eller syrebrist. We will never know. Ett som är säkert är att hans starka säljinriktade kroppsspråk borgar för en god framtid för oss svenskar. Är du inte övertygad? Han säger ju för fan "bow!" i slutet. Till och med en vänsterextremistreggaenörd till förortskille som jag faller som en fura. Arbete ger frihet! Låt oss!


Den här ungmoderaten har alla de attribut jag älskar med mina favoritrappare: Mordisk blick som 50 Cent, glillz som Paul Wall och ett rosa paraply som Jim Jones i "Purple city byrdgang"-videon. Hennes hetsiga och animerade framtoning påminner om Busta Rhymes. Och hon upprepepar sig som mike Jones. Jag tänker kryssa 12. Om inte annat for teh lulz.


Titta på det här klippet. Sedan titta en gång till, sätt på mute och läs: "Hejsan, mamma o pappa. Ha det så kult på restaurangen. Vad äter ni för något? Jag undrar vad ni äter! Det kanske låter gott? MEN! Jag är hemma hos Katrin och Samuel nu. Och... Vi ska titta på Psimpsomps, och... OCH! Pjuuh... Ha det så kult på restaurangeeen! HEJDÅÅÅÅÅ!" Ja, you get the drill. Även, jag kommer inte sätta min fot i Murderland Mörby förrän de har fått ett värdigt centrum! Det är en travesti att Danderyd ser ut som det gör! Fixa det här nu, ungmoderaterna! Jag vet att ni kan! Sälj skiten!

PS. Tack till Petter 417 för tipset och min bro Zlaja för att han satt med och hittade på putslustigheterna. DS

/H

Gilla:
upp
30

SVENSKA DUBPLATEAKADEMIEN DEL 4 | ROUGH LYNX

Hasan Ramic 18:19 9 Feb

Svenska Dubplateakademien del 4 är här. Vi tar en sväng ner till Västkusten och Göteborgssoundet Rough Lynx. De bidrar med en lite udda dubplate. 


Inget säger "Badman" som luva, en bakgrund av Falu Rödfärg och en aldrig sinande kärlek för digikal


Om dubplaten:

"Här är Rough Lynx bidrag till Haso ́s Dubplate galleri. En exclusive från den rutinerade jamaicanska sångaren Robert Lee. En artist med odödliga låtar i sin repertoar, eller vad sägs om denna klassiker tillsammans med en ung Elephant Man:

Robert Lee och Rough Lynx hade och har än idag en stark relation som växte fram efter flera samarbeten.

Denna dubplate är inspelad under ett besök i Göteborg vintern 2007, och under en session i Kapten Röd ́s studio uppstod det plötsligt något magiskt, ett tillfälle där gåshud uppstod och där man som dubplate fanatiker tappade hakan över vilken talang och hängivenhet vissa sångare besitter. Kaptenen slängde på en killer digi rytm som han själv proddat och Robert tappade det. Gick in i båset för att vibba lite och resultatet blev en 30 min. lång dubplate gjord i en enda tagning.

Som Robert själv säger: ”This is not a special, a 45” or a 12 inch... this is an LP comin from Robert Lee”

Dubplaten är som sagt inspelad i en enda tagning. Inga klippningar eller redigeringar över huvudtaget har ägt rum. Har ni orken att lyssna igenom hela dubben så lyssna noga på text, uppfinningsrikedom, originalitet och små egenheter som Robert ́s egengjorda ekon som börjar vid 10:20...

”This on is meaner than MikeTyson ́s bite...”

”Let me whisper in your ear like a bird.... you ́re a nerd...”

Enjoy, Rough Lynx Posse"

.::SVENSKA DUBPLATEAKADEMIEN::. Robert Lee - "Lilly Sansibar 30 Min Dubplate" (Rough Lynx) by yallknowitshaso

/H

Gilla:
upp
35

"Räggy" som det heter på ren svenska

Hasan Ramic 14:51 9 Feb

Igår publicerades en text jag skrev om varför man ska gilla Kapten Röd på PSL-bloggen. Det verkar fortfarande råda oklarheter om vad jag menade med den texten, så jag tar mig friheten att besvara några av kommentarerna här.

I början av min text använder jag en recension (kan man kalla det så?) av Kapten Röds album som Jan Gradvall hade skrivit till DI Weekend som avstamp till ett vidare resonemang till att Kapten Röds vinst på P3 Guld ses som en "mobilisering av sms-röster" än något som folk faktiskt gjorde för att de gillar vederbörande artist. Alltså man tar inte Kapten Röds musikaliska kvalitéer på allvar, utan tillskriver hans framgångar till vad som närmast ser ut att vara en konspiration mot god smak eller någonting. Vilket är bullshit. Jan Gradvall tolkade min användning av hans JÄTTEDÅLIGA recension som något slags påhopp och försvarade sig i kommentarerna med att han dels faktiskt gillar Kapten Röd (han gav albumet en trea) och att han har skrivit och bevakat reggae under en väldigt lång tid. Som exempel på detta drog han upp en konsertrecension av Buju Banton från 1996.

Fantastisk recension på alla sätt. Den får mig att önska att jag hade varit där och sett Buju på peaken av sin kreativitet och genomslagskraft. Enda kruxet är att jag vid det laget hade bott i Sverige i 4 år, och min familj hade fullt upp att få ihop ekonomin i Örebro för att jag skulle ta den lilla trippen till Stockholm och Gino och se det Jan såg. Även om jag hade kommit hit så hade jag inte blivit insläppt, jag var 16 år gammal. Jag VET MYCKET VÄL att Jan Gradvall inte är okunnig när det kommer till reggae, och det är inte vad den här texten handlar om. Den handlar om att svensk reggae aldrig får the benifit of the doubt. Han använder sitt medieutrymme för att påpeka att Kaptenen minsann har lyckats mobilisera SMS-röster, medan alla de kvinnliga artisterna som "borde ha vunnit" spöar honom i all annan statistik, som skivförsäljning, recensioner, youtube- och spotifyspelningar.

Oh word? Jan Gradvalls "recension" av Kapten Röds skiva kom i januari i år, medan skivan släpptes i juli förra året. Det är bara DN av de stora dag- och kvällstidningarna som har tagit i den, under HELA DET HALVÅR som den fanns ute. Ändå väljer man att ta upp den aspekten. Vidare, räknar man in antalet gjorda spelningar i Sverige? Nedladdning? Och i slutändan, vad spelar det här för roll? Veronica Maggio, Melissa Horn och Lykke Li är artister som ligger på majorbolag som har råd med PR-staber. Om det är så jävla viktigt att vinna P3 Guld kunde inte nån praktikant suttit och harvat på Facebook och "mobiliserat sms-röster"? Det enda det här visar, även om det är en "mobilisering av sms-röster" är att Kapten Röd har hängivna fans.

Jan Gradvalls behandling Kapten Röd är bara ett led i ett mycket större problem där svensk reggae inte tas på allvar. "Hans musik kan omöjligen ha gjort att han har vunnit den här tävlingen, han har mobiliserat 1% av den svenska befolningen att rösta på honom". Jag köper inte det.

/H

Gilla:
upp
34

DANCEHALLENS A-B-C | G - GARGAMEL

Hasan Ramic 21:23 8 Feb

Marc Anthony Myrie, även känd som Buju Banton eller Gargamel, är lite orättvist uppmärksammad för skandalen kring sin låt "Boom bye bye". YKIH väljer att lyfta fram det som gör Gargamel värdig till att vara bokstaven "G" i dancehallalfabetet.

I våras raljerade jag på Twitter om hur jag skulle skriva en roman som heter "Gargamels tystnad" om Buju blev fälld och fängslad under en längre tidsperiod. Då hade Buju Banton suttit häktad, åtalad för grovt narkotika- och vapenbrott, i närmare två år. Han hade i värsta fall en livsitid i fängelse att se fram emot. I somras kom domen. 11 års fängelse för Gargamel, och informatören som ledde honom in i fällan fick en belöning på $50 000.Under sin tid på fri fot (efter att Stephen Marley hade betalat lösen för honom) hann han bidra med en av förra årets bästa dancehall-låtar: Pedal Pusher. Sedan tystnade Gargamel. Och mitt skratt fastnade lite i halsen när jag ironiserade över min fiktiva roman. Det här innebär att en av de sista stora stjärnorna från den gamla skolans dancehall- och soundsystemkultur har blivit släckt. Men låt oss inte dväljas vid det. För trots dessa bistra fakta har Buju Banton givit oss ett livsverk av tidlös musik - något väldigt sällsynt i hans bransch. Och det är vad vi ska prata om i det här inlägget.

Buju Banton föddes i Salt Lane, Kingston 1973. Knappt elva år efter självständighetsförklaringen, och samma år som en Bob Marley släppte albumtrojkan African Herbsman, Burnin' och Catch A Fire och gick från att vara en ganska obskyr lokal akt till kungen av reggae. Buju var yngst av 15 barn, och enligt honom själv bodde de under hanska povra förhållanden. Hans smeknamn "Buju" betyder brödfrukt, och gavs till honom på grund av att han var ett knubbigt barn. "Banton" tog han senare efter sin förebild Burro Banton. I en intervju säger han: "Vårt skjul hade ett plåttak, och varje natt när soundsystemen spelade i området vibrerade taket. Jag visste redan då att jag ville vara en del av det där." Sagt och gjort, vid tolv års ålder började lille Gargamel hänga runt dancehallen och visa sina skickligheter på mikrofonen. Snart fann han sig i en inspelningsstudio och resten är, som man säger, historia.

Under de första åren på nittiotalet etablerade sig Buju snabbt som en av jamaicas största artister. Om inte den stösta. 1992 knäckte han Bob Marleys gamla rekord över flest listettor under ett år, han lyckades prångla ut en mängd singlar och sina två första album, "Stamina daddy" och "Mr Mention". Under den här tiden rörde sig Buju tematiskt i bekanta dancehallfarvatten. Texterna avhandlade sex, våld och andra aspekter av jamaicansk vardag. Men på sin majordebut "Voice of Jamaica" mognade Buju, och började skriva mer politiskt medvetna texter. Han skiftade fokus från gamla tidens slckness till orättvisor i samhället och en av albumets största singlar "Willy (Don't be silly)" var en kampanjlåt för att höja medvetenheten om AIDS-epidemin. Men det var inte förrän 1995 som Gargamel verkligen kom till sin rätt och skapade vad jag brukar kalla för "reggaefacit".

1993 miste artisterna Dirtsman och Pan Head livet i dödsskjutningar. Det våld som dancehalldeejays så idogt romantiserade hann ifatt dem, och blev ett ganska typiskt slut på en dancehall-karriär. Djupt rörd över sina vänners död skrev Buju Banton låten "Murderer" i vilken han förfäras över mekanismerna som leder en människa till att begå det ultimata brottet. Han konverterar till rastafarianism, och tonar ner ytterligare sin dancehallframtoning. Av 13 spår på albumet "Til shiloh" är endast tre av den slags studsiga dancehall som en gång i tiden hade gjort Buju till megastjärna. Resten av musiken varierar mellan introvert nyabinghi, klassisk rootsreggae och till och med ska. Buju gör även här några av sina bästa samarbeten med sångare, Garnett Silk och Wayne Wonder. Allting stämmer. Under en dryg timme tar buju ett tvärsnitt på all jamaicansk populärmusik från de senaste 30 åren och pressar fram esenssen. Samtidigt behåller han energin från dancehallen hela tiden, och hans grova stämma flätas ihop med rytmerna i vad som kommer bli måttstocken för alla bra reggae/dancehallalbums från den punkten.


Buju banton live på Hultsfredsfestivalen 2003

1997 kom "Inna hights" ett album som i mångt påminnde mycket om "Til shiloh" men med extra allt, minus dancehall. Det här är en av dessa vattendelare för Buju-fans, för vissa hävdar att "Inna hights" är den definitiva Buju-skivan. Jag har själv velat under en ganska lång tid, men tagit ställning för "Til' shiloh", dels på grund av att den var en planritnining för "Inna hights" och för att den var faktiskt först. Där "Inna hights" går på någon slags dieseldriven, upproducerad superkraft, drivs "Til' shiloh" av rå känsla. Alla ingredienserna finns där, men jag vidhåller att "Shiloh" är - om än väldigt tunnt - ett strå vassare. "Inna hights" innehöll dock Bujus största internationella hit till dags dato "Hills and valleys". En klassisk rootsproduktion om rastafari och allt vad det innebär. Nu var Buju på toppen av världen, i en helt annan skepnad än där han började sitt errövringståg.

Buju säger själv i en intervju att dancehallens guldålder var mellan 1990 och 1996. Jag tänker inkludera honom i det påståndet, och sluta prata om hans individuella album, för visst har det kommit album efter det monumentala "Inna hights", men ingen har lyckats förändra spelet i grunden som den och dess föregångare gjorde. Men det är inte bara albumen som har gjort Gargamel till det självklara G:t i dancehallalfabetet. Hans obevekliga energi på scenen, och hans liveframträdanden är nog det största anledningen till att beundra Buju. I samma intervju säger han att "De nya artisterna (de som bygger sina karriärer på studioinspelningar) inte hade lyxen av att få den omedelbara responsen från publiken som jag fick, när jag uppträdde med soundsystems. De hade inte chansen att växa med deras medgivande, och krympa med deras förakt". Buju är en av de sista av en döende art. Han är en artist som har kommit upp den långa vägen, genom liveframträdanden och otaliga nätter bland sjaskiga soundsystem, tills han en dag fick kliva innanför grinden i studion och spela in en singel. Buju ÄR dancehall. Inte "dancehall" som den populärmusik som pumpas ut från Jamaica idag. Utan dancehall som en levande plats, en kultur, en folkrörelse på liv och död. Den dancehall som började som ett naivt sexskämt, men slutade i grav tragedi.

PS. Eftersom Buju har en så grov, men melodisk röst, och han är en av de bästa deejaysen att någonsin rida en rytm är han perfekt för att göra dancehall i sin bästa form: det vill säga en deejay och en sångare tillsammans. Jag har därför satt ihop en Spotifylista med mina bästa Buju-kombos där Gargamel tillsammans med Beres Hammond, Garnet Silk och andra skapar reggaemagi. DS

Gilla:
upp
33

Recension: Sean Paul - "Tomahawk technique"

Hasan Ramic 17:32 7 Feb

I dagana släpps Sean Pauls album "Tomahawk technique", och eftersom han ligger på Atlantic innebär det att poromoexemplen har nått även de svenska redaktionerna. Eftersom jag inte kan gå i god för vad någon i svensk dag- och lkvällspress kommer att skriva om den här skivan så tar jag på mig att recensera den själv. Och eftersom jag inte är en del av musikredaktionen på NG gjorde jag det först på twitter, spår för spår, och delar nu med mig av tweetsen här också. Så det verkligen inte undgår någon. Var så goda:

PS. Jag tycker nu i efterhand och efter ett par genomlyssningar att musiken saknar substans i stor utsträckning. Det har inte att göra med Sean Pauls ämnesval i tesxterna eller hans oförmåga att göra poplåtar. Utan det är för att han har verkligen skalat bort dancehallen till förmån för det poppiga. På alla sina gamla album hade han åtminstone en reggaelåt med, men det saknas helt här. Vilket jag tycker inte bara är fegt, men också dumt ur en rent komersiell synvinkel. I all sin aqnsträngning att bli någon slags dancehallens Flo Rida eller Pitbull glömmer Sean Paul bort att en av förra årets största hits i hela världen var just en reggaelåt. Det här är riktigt synd, och drar ner betyget, om inte ett helt snäpp så i alla fall tre kvarts. DS

/H

Gilla:
upp
24

Monday Mixtape Rundown Special: Million Vibes- Dubplate Mix Vol1

Hasan Ramic 16:22 6 Feb


Wheel out and come again, Fada Will Jam!

För er som inte vet något om dubplates kan jag tipsa om ett blogginlägg jag gjorde i min serie "Dancehallens A-B-C". Men jag tror inte att man behöver vara påläst om dubplates för att uppskatta den musikaliska kvalitén i den här mixen. Allting är så välsammansatt, mixat och mastrat att det kan tala för sig självt, utan att man vet att det är åtskilliga års arbete somn ligger bakom. För att inte tala om att det är 44 låtar till ett värde av en normal familjesedan.

Det Million Vibes gör här är inte bara ett kvitto på en lång karriär som idoga skivsamlare och musikälskare. Det är inte enbart en skräddarsyd musikidentitet, bestående av tweakade monsterhits, och halvobskyra favoriter. Det här är ett bevis på att vi i Sverige har en soundsystemkultur som är seriös och djupt rotad. Att vi sitter på en kunskapsdatabas som gärna avfärdas av etablissemanget på grund av oviljan att ta sig förbi ytan och lyssna närmare och utforska mer. Det här är beviset att våra svenska soundboys är i VÄRLDSKLASS. Att de kan använda sina dubs både som identitetsmarkörer och de vapen de är menade att vara.

Jag rekommenderar alla varmt att lyssna på den här mixen och att, om ni har tid, kolla upp originalspåren. Det här är en av de viktigaste kulturgärningarna för svensk reggae och dancehall på senare tid. Sprid den här mixen, och var stolta över Million Vibes och deras arbete, som i slutändan inte ger någon ekonomisk vinning. Show me some signal!



Sidorna två och tre i konvolutet med dissar till Rough Lynx och Supersonic.


Tracklist

/H

Gilla:
upp
28

Dagens Namn med Filip (tripple feature)

Hasan Ramic 20:07 5 Feb

Eftersom Filip har varit i Lund och jag har varit i Östersund har han misslyckats med att förse mig emd namn, och jag min tur misslyckats med att blogga om det. Nu har jag dock fått tre stycken namn för de tre uteblivna dagarna. Ni borde veta hur det här funkar vid det här laget. 


Filip utanför Vivalla Centrum har bestämt sig för att kalla mig "Henry".


Vidare över till Grand Canyon, där jag får heta "Holmfrid".


Och slutligen Filips home turf, Gdansk, där jag får heta "Harry".

/H

Gilla:
upp
29

Sidor