Det var mig en märklig syn jag fick vara med om igår, intet ont anandes spatserade jag ner vid Slussen för att hoppa på tunnelbanan och springer in i en riktigt udda duo. Där stod en man med mörkblå Millwalljacka i klassisk sober engelsk huliganstil och skojsade på engelska med sin polare i West Ham-halsduk. Vid Slussen, två fiender i Englands mest ökända och ännu aktiva fotbollsfejd. Kriget mellan de två Londonlagen har skördat en del liv genom åren.
Jag var tvungen att prata med dessa tu som berättade att de knappast någonsin skulle kunna umgås klädda så där hemma i London inför sina vänner. Så här på neutral svensk mark tog de chansen att mysa (ok de använde ej ordet mysa).
Köpte passande nog denna Millwall-pin för att reta mina svenska West Ham-kompisar förra veckan, denna går ut till er Jonte och Jon.
Den härdade 40+ Millwall-supportern har nog blivit ifrågsatt extremt mycket i livet för han började genast försvara sig trots att jag bara var ärligt intresserad av deras vänskap. Jag fick bland annat med mig de fantastiska visdomsorden: "Don't judge us hooligans until you try it", hans blick fylld av nostalgi när han böjde sig ner för att gulla med min 5 kilos-hund. Han rekommenderade mig att försöka leta upp några Chelsea Headhunters av kvinnokön att slåss med.
Det var märkligt efter ett tag att stå där och skoja om något som i själva verket är så extremt allvarligt. Våld. De brutala Chelseahuliganerna från London var bland de värsta som gick att hitta på 80-talet, nu känns de väldigt långt borta när jag slår på teven och bara ser frukten av Abramovic miljarder genom rutan. Men, helt utrotade är inte ens Chelseas huliganer även om det blivit betydligt lugnare de senaste åren.
Det mesta våldet sker utanför läktarna numera, och West Ham-mannen berättade att nyss hamnade en av deras supporter i fängelse två år, fälld för att ha ringt ett samtal för att styra upp ett slagsmål mot motståndarna i Millwall. Han var uppenbart besviken över statens inblandning i slagsmålsklubbarna.
Nu stod dom alltså ändå där och myste vid Slussen. Det kändes som om jag var med i fotbolls-dolda kameran.
Jag var faktiskt och såg långbollarna vid Millwall-Bolton förra helgen. Det var en nödvändig kontrast både spelmässigt och läktarmässigt mitt emellan två stormatcher på ett Emirates där stämningen var verkligen fantastisk men.. minst sagt städad som vanligt. (Jag räknar ej in de tillresta Liverpool-supportrarna bland de städade). Sjunger man för högt eller ställer sig upp längre än en minut blir man väl utkastad.
Millwall är mindre kända för stora sportsliga framgångar men har blivit posterboys för vit arbetarklass-huliganism. Brittisk media slänger in klubbens namn i nästan varje artikel om läktarvåld även om inte en enda Millwallsupporter varit inom fem mils radie från det inträffade. Under matchen rullade deras sköna motto "We are Millwall, no one likes us, we don't care" gång på gång ur struparna på the Den, där all reklam är för skrotfirmor, verktygsuthyrning och dränering. Runt mig på läktaren sitter andra turister från Frankrike, USA och Israel. De tittar nästan lika mycket på publiken som på planen. Varumärket Millwall är inte att underskatta, det är känt världen över.
De tappra, nödvändiga och delivs lyckade försöken att städa upp klubben på ytan syntes överallt.
I bilden här under har Millwalls Scott Malone blivit nedköttad Championship style och letar väl efter sina benpipor i gräset, begravningsreklam i bakgrunden och så varningsskylten vars regler bröts på läktarna exakt varje sekund av matchen.
Jag hörde ingen rasism, men känslan var att extremt mycket annat tolereras fortfarande. Inga problem att rusa ner från läktarna, hoppa upp på staketet och fira eller hata. Gång på gång. Notera kramen i filmen :)
Passionen hos supportrarna är så påtaglig, det är svårt att inte avundas och romantisera mycket av den när jag sitter i den komfortabla stolen igen på Arsenals Emirates. En arena som fått namnet av ett flygbolag långt, långt bort, vars namn stod på Londonrivalen Chelseas tröjor bara ett par år innan de gick över till Arsenal. Samtidigt kämpar man vidare med uppstädningen av konsekvenserna av den alltför brutala passionen på Millwalls the Den:
Nä nu har ni gått för långt:
Minutrarna innan matchstart stötte jag för övrigt ihop med mitt absolut favorita sagodjur-som-existerar tätt före rosa delfin, tvilling och sjöhäst. Jag pratar självklart om fotbollsmaskoten. Tänk att få ha det där fantastiska jobbet, se hur lejonet går ut i rampljuset genom Millwalls ståldörrar, redo att möta kärleken från Englands själutnämnt mest oälskade fotbollssupportrar.
