som andra stora festivaler, men till skillnad från hos andra festivaler är nästan alla artister kvinnor. Och de gör inte ens en stor sak av det.
Bara ”vill ni se en superstor artist? Ok, här är Björk. Vill ni ha en rocklegend? Ok, här är Patti Smith. Vill ni ha akustiskt countryrockmys? Absolut, här är Emmylou Harris. Vill ni ha något
folkligt och populärt? Här är Laleh. Vill ni ha något hippt? Vad sägs om Anna von Hausswolff eller Frida Hyvönen. Vill ni ha något som inte kommer från Europa eller Nordamerika? Här är Fatoumata Diawara, hon fick värsta genombrottet förra året, hon är grym!”
Man blir så glad – och samtidigt nedslagen av att de andra festivalerna systematiskt underskattar kvinnliga artister.
Huvudnumret på lördagen, festivaldag två av tre, var countryrockdrottningen Emmylou Harris. Hon är en legend för sina duetter med Gram Parsons i början av 1970-talet, för de skivor hon gjorde på egen hand under samma decennium, och inte minst för det fantastiska Daniel Lanois-producerade albumet ”Wrecking Ball” som kom 1995. Sistnämnda skiva gav henne indiecred och en nystart i karriären, men trist nog spelas inga låtar från den skivan – både titellåten och ”Where will I be” är ju så bra att klockorna stannar.
Men Emmylou sjunger vackert och bandet levererar fläckfri lunkande countryrock (som lutar mer åt country än åt rock), komplett med fiol och dragspel. Första halvan av konserten är mest mysigt puttrande, men sedan smyger ett annat allvar och en sorgsenhet in i Emmylous röst och musiken växer. Hon sjunger bland annat fina versioner av Townes van Zandts ”Pancho & Lefty” och, som sista låt, ”Boulder to Birmingham”. Man önskar att man var inomhus i en pytteliten klubb, att klockan var efter midnatt och att stämningen var så tät att man hörde Emmylous andetag. Utomhus i skinande solsken med en publik på flera tusen blir det en annorlunda upplevelse. Men det var en bra konsert.
/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
Finast med hela festivalen var blandningen av folk. Gamla damer och herrar på 60-70 plus som svajade till musiken bredvid snorungar som stod i ring och glodde i sina poddar. Blir de inte närsynta av stirrandet!? Men skummigast var performancegruppen i vitt som rände runt och fejkbrottades i gruset. Bra var också filmvisningen i Galeasen. Att kunna ligga ned och sova en stund i mörket var perfekt.