”My first move was to get a Rolling Stone my boyfriend. I slept with three and decided that the lead singer was the best bet.” Så sa Marianne Faithfull till New Musical Express på 1960-talet. Hon var överklasstjejen (hennes mamma härstammade från den överfeta Habsburgska dynastin) som gjorde uppror och blev en it-girl i Swinging London. Hon var snygg och hon kunde sjunga. 1964 släppte hon sin första singel, ”As tears go by”, skriven av Mick Jagger, Keith Richards och Stones-managern Andrew Loog Oldham (som upptäckt henne), och det blev en hit och början på en lång karriär.

Men i början av 1970-talet var allt annorlunda – karriären hade gått i stå, Mick Jagger hade gått vidare till (många) andra kvinnor och Marianne Faithfull var fast i ett drogmissbruk som till slut gjorde henne hemlös. Hon sjönk allt längre ner i misären, men lyckades på något sätt resa sig i sista sekunden och släppte 1979 det fantastiska albumet ”Broken English”, färgat av såväl punken som David Bowies Berlin-skivor och fylld av brutalt uppriktiga sånger och en raspig ”jag har varit med om en del”-sångröst. Det blev nystarten på Faithfulls karriär, och även om hon inte gjort något lika starkt sedan dess har hon släppt många skivor och gjort inspirerade samarbeten med yngre generationer av artister.

Det är detta livsöde man bär med sig när man går och ser den idag 65-åriga Marianne Faithfull live. Jag bryr mig inte så mycket om att konserten inte är överväldigande bra – jag blir bara glad att se att Marianne Faithfull står där, ser ut att må rätt bra och orkar sjunga sina gamla hits. Hon rör sig inte alls på scenen, hon sätter sig ned på en stol ibland och hon har ett notställ med texter till låtarna. Men hon sjunger fint, och hon ser cool ut när hon tänder en cigg och håller den i handen under en hel låt. Från ”Broken English” spelar hon både den tunga titellåten
och hitten ”The Ballad of Lucy Jordan”, dock tyvärr inte den stenhårda ”Why d’ya do it”. Hon spelar även några covers, som Leonard Cohens ”The tower of song”. Det är en trevlig konsert.

Man önskar att Amy Winehouse (som Marianne Faithfull för övrigt visade sitt stöd för offentligt, innan hon dog) fick bli lika gammal och göra samma sak. Men ödet ville annorlunda.