STOCKHOLM LITERATURE 2014: SÖNDAGEN

11:34 27 Okt 2014

Efter en lördag fylld av mer eller mindre modererade scensamtal så inleder jag söndagen med ett performance framarbetat av konstnären Miriam Bäckström (manus) och skådespelaren Rebecka Hemse (regi). Som man brukar säga spelas upp i Pontus Hulténs visningsmagasin på Modernas nedre plan. Publiken får sätta sig runt en ring med stolar där sex skådespelare från Dramaten placeras och tilldelas individuellt utformade replikhäften. De har inte fått möjlighet att läsa igenom eller repetera innan. De vet heller inte vilken karaktär de ”ska vara”, utan väljer repliker och anvisningar under spelets gång. Det hela utvecklar sig till en sorts absurd visklek, en oförutsägbar och organisk pjäs sprängfylld av existentiella nonsensrepliker. Det är kanske alltid spännande när ”allting” ”kan” ”hända” (?), men här finns också strukturen i Bäckströms briljanta text där varje replik egentligen fungerar i sig själv, i all sin poetiskt vardagliga, stundtals ironiska galenskap: ”Visst tror jag på marknaden!”, ”Ärlighet tror jag är en vinnande strategi”, ”Jag förstår att jag är priviligerad men jag ser inte det som ett problem,” ”Vilka är de stora penseldragen?”, ”Jag tror att ni har talang, det är jag övertygad om, ni borde söka er till teatern”, ”Jag ger henne en björnkram och levlar till en ny nivå.” Skådespelarna talar både till och om och förbi varandra. Stundtals skymtar något sorts obehaglig, inredningsfetischistiskt mäklarlingo fram, och även om stora delar av publiken skruvar lite obekvämt på sig och lämnar lokalen när Som man brukar säga drar över tiden, när karaktärerna reser sig från sina stolar och börjar interagera med rummet, så sitter jag kvar och njuter i fulla drag. För att det skaver. Jag har inga problem med att missa Michail Sjisjkin och Sofi Oksanens samtal i Auditoriet. Om deras författarskap kan jag läsa i morgontidningarna tills jag kräks.  

Så efter en välbehövlig käftsmäll till performance beger jag mig istället till läsningscenen där Ying Chen ska läsa tillsammans med skådespelaren Nina Fex. Belägen i Modernas Museets yttre korridor (mellan galleriutrymmena) så blir det relativt organiskt. Mer eller mindre högljudda barnskrik samsas i öronen med ett stycke precis prosa om att objektifieras och kväsas av sin make, läst vackert på franska av Chen (ur romanen Stilla) och rakt, melodiskt på svenska av Fex. Elisabeth Grate, Chens förläggare, hon med fingertoppskänslan när det kommer till nobelpristagare (jag kan tycka att Nina Bouraoui kunde fått det istället för Patrick Modiano i år dock, trots att jag inte läst någon av dem, men av princip), sitter och lyssnar nöjt i den relativt glesa, tredelade publiken. Därefter levererar Chen en teknikfientlig rant mot internet: ”de som uppfann internet hade inte internet själva som barn, de hade böcker”. Hon tycker också att ungdomen lägger alldeles för mycket tid på att skriva sms istället för att skapa litteratur. Av någon anledning: när det är Chen som presenterar kritiken blir det tusen gånger mer mångbottnat och charmigt jämfört med säg, Jonathan Franzens standardiserade och tröttsamma mutter i samma fråga. Själv tänker jag tyst att litteraturen kanske bara måste förändras, ta nya vägar. Eller att den redan gör det och att det är rätt fantastiskt tillräckligt ofta. Fast å andra sidan: Chen kanske delar vissa av mina tankar, den nyskrivna essän hon skrivit, i form av brev till hennes barn, och som hon läser upp är inte översatt. Och jag kan inte franska.

Barnsrkiken, ja. Det är väldigt mycket barn här denna söndag. Jag förstår att det har något med Skulptur efter skulptur-utställningen att göra. Jag smiter in och ser Fritsch, Koons och Ray. Här finns det lite text. Här finns det mycket barn. Tusen fingrar som är lite för nära skulpturerna. Som vill fota sig lite för nära skulpturerna. De fingrarna tillhör inte barn dock. De tillhör Nathan Sachar. Samtliga fingrar tillhör Nathan Sachar. Skoja bara, men Dagens Nyheter har tydligen börjat diktera konstens villkor från ledarplats. Sådant är livet.

Efter att ha andats lite luft utanför Auditoriet på förmiddagen så är jag återigen redo att kasta mig in i lejonets heltäckningsmattbeklädda samtalskula. Sloveniens bästsäljande stjärnförfattare Goran Vojnović (som också är filmare) ska samtala med Beirut-baserade konstnären Akram Zaatari (ja, det finns dessutom en påläst moderator på plats, taggad till tänderna och redo att dra i trådarna, han heter Daniel). Den förstnämnde, Vojnović, blir oväntat nog den första på Stockholm Literature att nämna Roy Andersson (även om det viskats en hel del i signeringsköerna). Dock i en komisk utläggning om filmproduktionens skillnader gentemot det ensamma skrivandets frihet, han leverar (till allas besvikelse) inte någon åsikt om huruvida Jessika Gedin bör eller inte bör grilla Lena Andersson på ämnet i kvällens avsnitt av Babel (det vet vi ju alla att hon kommer göra ändå, i och för sig). Vojnović har två romaner översatta till svenska. Det är Rámus som gett ut Jugoslavien, mitt land och Blattejävlar, och Sophie Sköld har gjort ett strålande jobb med den svåra översättningen av ungdomsspråk och slang i den senare (något som Nöjesguidens Parisa Amiri intervjuade både översättaren och författaren om i fredagens avsnitt av PP3 i P3). Gällande succén med boken så sveper Vojnović ödmjukt bort att han sålt mest böcker i slovensk historia: ”vår historia är bara 20 år gammal”. Vojnović säger: kriget dödar inte bara, det tar bort världar. Sen återknyter han till Aminatta Fornas tanke kring transnationell identitet, något hon touchade med sitt föredrag under lördagen. Vojnović anser att det finns en tendens, i krigets efterspel, att dela in folket i slovener/icke slovener, men verkligheten är ju mycket mer komplex än så. Han säger: kriget lever vidare, trauman fortsätter; det är arvet till ungdomen. När han skriver utgår han från karaktärens röst, dess språk. I Blattejävlar är det en 17-åring som talar fram boken, en person som på grund av inbördeskriget plötsligt blivit ”den andre” i världen. Samtalet kommer så småningom in på filmmediet. Zaatari avskyr skådespelare: så fort de öppnar munnen blir han avtänd (jag tänker: tur att han inte var på läsningsscenen, eller kanske synd, beroende på om man vill ha honom upphetsad eller ej). Vojnović menar att filmproduktion är ett finare ord för cirkus, och teater ska vi inte ens tala om, det är som film fast utan allt det roliga, utan problemen! Trots det, eller kanske just därför, är en av hans böcker på väg att stöpas om till pjäs. På frågan om varför Jugoslavien, mitt land inte kan bli ett tv-drama så menar Vojnović att publiken är alldeles för bortskämd med tv-seriers kvalitet, och det skulle krävas en omöjlig budget för att få den lika snygg som True Detective

Goran Vojnović, Akram Zaatari och moderatorn (som råkade vara Daniel Birnbaum!).

Under samtalet har det, för övrigt, nästan formulerats ett tema för hela festivalen (trots att det inte finns något tema för hela festivalen): det förflutna som gör sig närvarande i stunden, i nuet. Det förflutnas konsekvenser i dag. 

Jag lämnar rummet (inte som Jens Liljestrand mitt i, utan artigt när applåderna efter samtalet klingat ut). Trycker i mig en svindyr räkmacka inklämd bland brådmogna praktikanter klädda i polo (gissning) i en överfull restaurangmatsal. Här finns också översättare (ingen gissning). Jag ser på Facebook: tydligen har det uppstått ett dråpligt problem bland arrangörerna: alla har samma Stockholm Literature-tygkasse, och alla tar därför varandras tygkassar. Å, nej. Att folk får med sig fel tygkasse hem är alltså kanske Stockholm Literatures största problem?!

Dråpligt!

Sen går jag återigen mot läsningsscenen. Jag kan egentligen inte tänka mig ett finare avslut på dessa dagar än att lyssna till Jenny Tunedal som talar om Anne Sextons demonstrativa sätt att arbeta med subjektets rörelsepositioner i sin diktning. Det är som att tiden står still i den korridorkorsning där vi sitter. Synd att vi kanske bara är ett 20-tal personer. Men också rätt skönt, kan jag inte låta bli att tänka, då det uppstår en märklig, lite exklusiv initmitet trots scenens omysiga placering. Lil Terselius reciterar Sextons poesi på precis rätt sida det teatrala. Det är en fantastisk stund, och att Ellerströms nu ger ut ett urval av Sextons dikter (senast Sexton kom på svenska var 1976!), nästan exakt 40 år efter den fantastiska poetens död, är en sann litteraturgärning. Att lyssna till översättarna Tunedal och Niclas Nilssons analyser av författarskapet är ren och skär njutning. Nilsson säger: Sextons dikter är ofta en sorts drömmar där poeten är alla i dikten, offer som förövare. ”Jaget i dessa dikter har mer än ett ansikte.” Men också att läsaren faller in i samma flytande roll. Tunedal pratar om avståndet och solidariteten till häxan. Om hur de två översättarna försökte trösta sig, när rim föll bort, med att översättningen kanske kunde ses som en fortsättning i Sextons anda, då hon ständigt skrev om och reviderade sina texter. Fram träder en bild av en poet vars praktik vidgade diktens rum, omkullkastade hierarkier. En poet som utnyttjade folksagor och kristusmyten, och vars ord står och skakar, strålande, rasande i sin form. Detta hade förtjänat en plats i Auditoriet.   

Jenny Tunedal, Niclas Nilsson och Lil Terselius som läser Anne Sexton.

Klockan börjar närma sig 16.30 och jag rör mig neråt mot biografen. Jag måste ju se minst en film under festivalens gång (då man presenterat ett spännande och ambitiöst filmprogram) och det gör mig lycklig att Aykan Safoğlus Off White Tulips avslutar. Det är en vacker avrundning på Stockholm Literature. Med fotografier som skådespelare och en vacker berättartext så tecknar Safoğlu, med poetisk och politisk fingerfärdighet, författaren James Baldwins tid i Istanbul, en period som han korsklipper med sin egen uppväxt, och turkisk populärkultur. Ett Turkiet i förändring. Behovet av gråtande blonda barn på vykort. Det handlar om nationalitet, sexualitet och mycket mer. Det är smärtande, vemodigt, lågmält roligt och rätt så fantastiskt.

Aykan Safoğlu berättar om ”Off White Tulips”.

Så, Stockholm Literature är över för denna gång. Späckat av fina samtal och poetiska intryck, samt några mer oväntade inslag och möten, men jag känner mig ändå rätt färdig, rätt mätt. Detta funkar i två dagar. (Eller en kväll och två dagar, men jag missade festen). Sen känns det lite förutsägbart. Lite mer konstnärligt kaos hade gärna fått sippra in, och lite mer litterära praktiker som skaver hade gärna fått ta plats. Något som kanske hade lockat en mindre homogen publik? Brutit mot konsensus i rummen? Det är fortfarande en ung litteraturfestival, och i huvudsak en mycket bra sådan. Edmund White var den starkast lysande stjärnan i mina ögon, att sammanföra honom med det ödmjuka geniet Aykan Safoğlu var ett, eh, genidrag, Som man brukar säga var en välbehövlig käftsmäll till performance som ruskade om (i alla fall i mig), och Meriç Algün Ringborg blev (lite oväntat kanske, konstnär som hon tituleras) festivalens främsta poet, med den mest skriande politiska agendan, så oerhört skickligt som hon klär av inhumana migrationsprocesser med sin systematiska dikt. Nästa år kanske man ska blanda upp de stora, internationella namnen med lite yngre, oetablerade poeter och kollektiv? Kanske Kenneth Goldsmith kan debattera mot Jonathan Franzen om internet och litteratur? Kanske bjuda in en författare som har en hårdare, tydligare syn på skrivande och ansvar? Det är bara ödmjuka förslag. Revolution Poetry borde till exempel fått ta plats redan i år. Med det sagt: I’ll be back. Här är några inspirationsord (om än inte jätterepresentativa för årets upplaga av festivalen, men ack så tänkvärda) signerade Lars Mikael Rattamaa (ja, han twittrar!), tills vidare:

Mina anteckningar från presentationen av Anne Sextons nyöversatta dikter, som finns i volymen ”Sanningen de döda vet” utgiven av Ellerströms (årets julklapp!).

/Elis Burrau, litteraturredaktör 

En kommentar | “STOCKHOLM LITERATURE 2014: SÖNDAGEN”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Ameliabran skriver:

    ”Appreciate your encouragement! Committed to crafting compelling content that resonates and builds valuable backlinks.”Cobra Kai jacket

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp

Mest läst på NG