Nicholas Ringskog Ferrada-Noli såg ett mellanting mellan drottning och gudinna beträda Dalarnas otacksamma marker på Peace & Love 2012.
Temat för Rihannas konsertshow (ja, det var lika mycket maffig show som musikalisk konsert) var det antika Egypten. Bara dagar efter att landet fått sin första demokratiskt valda ledare påminde Rihanna oss om den egyptologiska tjusningen. Det var en lysande pyramid, höga faraoliknande tvillingstatyer och en roterande Sfinx-tron - och givetvis huvudpersonen själv som Kleopatra. Mitt emellan drottning och gudinna gjorde hon entré i guldturban och lång slitsad kjol, och var trollbindande från första till sista sekund. Hon öppnade munnen och sjöng: I want you to make me feel / like I'm the only girl in the world. Där och då var hon det. Man bara gapade. Och dansade. Och sjöng med, eller bara vrålade av lycka.
Att Rihanna är vår tids Madonna är ingen överdrift. På sju år har hon släppt sex album och ett pärlband av hitsinglar som förenar popmelodier med moderna beats och texter som pendlar mellan skärande desperation och rå, övermäktig sexualitet. Hon har mer swag än någon artist jag sett på scen sedan M.I.A. på Way out west 2010, och samtidigt anar man ibland en osäker tjej med ett monstruöst bekräftelsebehov under den bländande perfektionen och den sylvassa attityden. Ambivalensen gör henne oemotståndlig.
Det har gnällts om att Rihanna blandade ihop Sverige och Norge - hon tillägnade sin cover på Bob Marleys "Redemption song" (som hon inte spelade i Oslo) till Utøyas offer, som om det var här tragedin ägde rum. Men hon bad om ursäkt direkt efteråt. Och i vilket fall som helst är Marleys frihetshymn ett utmärkt låtval på en festival som döpts till Fred och kärlek. Det har också gnällts om att Rihanna hade många förinspelade refränger som hon lutade sig mot - men hur kan man förvänta sig att en artist ska sjunga alla stämmor i en låt (välproducerade poplåtar i Rihannas genre har MÅNGA sångpålägg), samtidigt som hon dansar en koreograferad dans?
Ibland känns det som att publiken inte har förståelse för vilket enormt arbete det ligger bakom ett artistskap som Rihannas. Som kinkiga ungar började folk bua efter att ha väntat i 18 minuter på att konserten skulle börja; den började till slut 41 minuter efter utsatt tid, något som stjärnan grundligt bad om ursäkt för i ett mellansnack. Men 41 minuter är verkligen inget ovanligt när det rör sig om artister i denna klass, det går inte att jämföra med ett litet indieband som bara har att ställa sig på en enkel scen, plugga in sina gitarrer, spela några låtar och säga tack och hej. Själv var jag glad att Rihanna över att hon huvud taget gick på scen. Ja, nästan över att hon över huvud taget var i landet. Medan den otacksamma publiken inte ens applåderade när konserten var över, efter att sista låten "We found love" ackompanjerats av konfettiregn och fyrverkerier. Obegripligt, nästan surrealistiskt.
Aftonbladets recensent Markus Larsson skrev (förutom att påpeka dansarnas hudfärg?!) att Rihanna var ”kall och stel och opersonlig och trasig”. Förutom det tröttsamma i att media älskar att kalla kvinnliga artister för ”trasiga” och fritt spekulera i deras psykiska hälsa och drogkonsumtion är detta omdöme helt obegripligt för mig som golvades av denna show – det är som om vi såg två olika konserter. Men kanske måste man vara ett fan för att förstå hur stort det var när Rihanna brände av ”Hard”, ”Where have you been” och ”Wait your turn” med sitt majestätiska mörker. Eller hur mycket bättre ”Talk that talk” och ”Umbrella” lät UTAN Jay-Z:s trötta gästverser. Rihanna var totalt närvarande, från det uppriktiga leendet när publiken spontansjöng Kanyes första vers i ”All of the lights” till de utmanande blickarna hon gav oss samtidigt som hon sjöng ”Rude boy” eller den kokande frustrationen hon kanaliserade i ”Man down”.
Och om någon klagar på att hon ”missade” toner eller ”sjöng fel” så vill jag bara säga detta: hela den afroamerikanska musiktradition som kallas rhythm & blues, soul, funk, hiphop eller R&B har alltid innefattat en mer eller mindre stor portion improvisation. Sången låter inte exakt likadant som på skiva, och det är hela poängen – en sångare ska tänja på fraser, leka med orden och tonerna. Jag älskade att höra Rihannas små variationer och förskjutningar av textfraser. Att tro att detta var klanteri från hennes sida visar bara på bristande förståelse. Det här är en artist som är on top of her game, som vet exakt vad hon gör.
Hon spelade inga låtar från sina två första skivor. Hon behövde inte, trots att de innehöll monsterhits som ”Pon de replay” och ”SOS”. Hon hade så många andra hitlåtar att välja och vraka mellan. Sådant har bara en megaartist råd med. Och en megaartist är vad hon är. En komet som slog ned i Borlänge. Himlen sattes i brand. Jag tycker synd om de som inte hamnade i extas av denna upplevelse.
/NRFN
Word. Jag var också där och direkt efteråt såg jag rubrikerna om att det skulle ha varit en "skandalkonsert" och blev ledsen. Jag tyckte att det var mäktigt och stort och snyggt, tyckte dessutom att hon sjöng riktigt bra. Jag undrar hur folk har möjlighet att på sådana avstånd se huruvida hon har tagit droger eller ej?
Att vänta 40 minuter är ingenting, och kanske var det denna grej som gjorde att många blev så sura. Men jag tänker på alla småtjejer som älskar Rihanna och som var så himla lyckliga i lördags natt- och så kommer det sura recensentgubbar och trampar på deras lycka.
"Att Rihanna är vår tids Madonna är ingen överdrift". SRSLY?
nja,, såg inte rihanna,, men att komma försent till sin spelning på en sådan stor festival, det är bara dåligt, särskilt med tanke på att folk betalat runt 2000 spänn för att vara där,, för inte att nämna alla andra kostnader runt om
jag har sett flertalet artister/band som är flera gånger större än rihanna,, och dom har alla börjat i tid...
för övrigt kan jag sägha att peace and love inte var ngn festival med dirtekt öppna människor, de flesta kändes kalla och lojja,, sämsta jag vart på ngnsin, och då har jag varit på festivaler varje sommar sedan jag var 18 bast,.. inne på festivalsommar nr 14 nu, och detta var första gången jag hade tråkigt..
EXAKT. fucking E-X-A-K-T. tack för detta!!!!
Markus larsson är tamejtusan den sämsta musikrecenten i sverige. jag tror han har fått storhetsvansinne. Sättet han recenserade madonna och rihanna på suger verkligen, noll respekt. Jag kan respektera att han ger lågt betyg om han inte tyckte det var bra, men han rådissar ju verkligen, önskar vem som helst av de andra manliga resencenterna fick större utrymme än honom.
Rihanna var SÄMST. Att hon är jättekänd är inte direkt någon ursäkt för att komma försent och bara genomföra halva spelning. Den sämsta koncerten jag någonsin sett, pinsamt att stå i publiken.
älskar den här artikeln, word word word!!!
BIG DEAL om Rihanna tror att Utöya ligger i Sverige eller i Norge - det fina var väl att hon alls uttryckte sin medkänsla? Bor man i USA med 52 olika delstater i en stor federation så kanske man inte är så noga med riksgränser...På turné häromdagen ropade.Loreen:" Hej Karlskrona, hur mår ni?" - Tystnad - för hon var i KARLSKOGA - det tyckte de flesta bara var gulligt, för Loreen är Loreen...
- Annars, håller med Moa: älskar ALLT i den här artikeln plus att den är så rakt på sak: inget hymlande om Markus Larssons kvaliteter (obefintliga).- Tryck, nerv, kunskap !
jag som aldrig ens varit i Borlänge, eller var fan ni höll till, vill också säga nåt om det här att bara kvinnliga artisters trasighet och drogande uppmärksammas.
ferrada Noli glömmer allt skrivande om Axl Rose psykiska trasighet och drogande och försentkommande på Sweden Rock häromåret. Pete Dohertys drogande och trasighet!? eller för att ta den rad av manliga artisters som dött bort pga drogande.
men är det någon som bryr sig om den trasighet jag drabbades av när skitlåten umbrella fick ett evighetsliv som cover!? Vem skulle inte droga efter den skitlåten. tänk att vara tvungen att sjunga den om och om och om igen. hon förtjänar alla pengar och sympatier bara för det.
Kul med så mycket reaktioner! Tack alla ni som skrivit positiva saker! Till "Göttebårgs hamn!" skulle jag vilja säga: det är en sak om en artist verkligen är i så sorgligt skick att hen inte kan genomföra sin konsert, som Shane McGowan eller Amy Winehouse på slutet. Så var dock inte fallet med Rihanna på Peace & Love, hon bjöd på en hejdundrande show och gjorde inte sina fans besvikna. Det intressanta i sammanhanget är att det krävs väldigt lite "svajighet" eller dokumenterad festvana innan en kvinnlig artist döms ut som trasig eller förfallen i media - manliga artister har en helt annan marginal för att vara vilda och lösa. Det är som om ett gammaldags viktorianskt ideal gäller för kvinnor som är kända - de ska vara milda och duktiga och dygdiga, annars är de slampor. Dagens Nyheter beskrev Rihannas show som "porrig" trots att Rihanna inte gjorde konstigare saker än att visa lite hud, dansa lite sexigt och sjunga om begär. Ett killgäng stod och ropade "kokshora" till henne under konserten - kan ni föreställa er detta hända en manlig artist? Men den hårda kritiken av Rihannas konsert är dum inte bara för att den är sexistisk, utan också för att den kommer från folk som inte har någon förståelse eller intresse för Rihannas musik. Att en rockälskare skakar på huvudet åt Rihanna ("Vem f-n har skrivit 'Cockiness (love it)'? Sean Banan?" skrev Markus Larsson i sin konsertrecension, om en av de bästa låtarna från Rihannas senaste skiva, producerad av ingen mindre än Mr Bangladesh) är lika väntat som att en R&B-fanatiker skulle skaka på huvudet åt Turbonegros konsert. Och eftersom musikbevakningen på svenska dagstidningar fortfarande präglas av kritiker som är ointresserade av modern R&B var det ganska givet att recensionerna skulle bli trubbiga och osakligt negativa.
Det är onekligen lite störigt med allt detta småaktiga gnäll om att Rhianna tappede toner, missade det här med sverige/norge och 40 minuter sen till spelningen.
Det är ju bara en googling bort att se att det verkar som att hennes mormor skulle ha gott bort under natten. Det skulle väl inte vara så mäkligt om hon hade tryckt att ett par drinks? Lägg även till faktumet att hon för inte så länge sedan ställde in en annan speling i sverige så förstår man nog hennes team väljer att dra en chansning på spelningen.
Även om hon inte var i toppform så valde hon ju att gå på och genomföra konserten.
Sen så förstår jag med att det är en lätt sak att förbise för att man ska kunna få götta sig lite i teorier om knark-problem istället. Förmodligen är det är större story än den om hennes mormor.
ja fattar din poäng och den håller sträck än. men det är inte så enkelt och fyrkantigt längre.
"Kokshora"!? det var ju pubertalt.
Men har du varit på punk eller hårdrocksspelningar? En allsvensk herrfotbollsmatch? Till och med Lemmy i Motörhead och Bruce dickinson i Iron Maiden har blivit spottade på och fått öl kastat i plytet. Manliga musiker får "bög" och "hora" på sig, ofta i kombination. Pudelrockarna på 80-talet!? Syntarna!? alla män som gillar någon form av intelligent musik blir kallade böghoror. alla musiker som gillas av många tjejer kallas böghoror. övriga kallas böghoror rutinmässigt och av ingen särskild orsak. minsta avvikelse från det väldigt ospecifierade och motsägelsefulla ramverket och man får böghora i pannan.
Äh, inse bara att hon var sen för att hon drog en lina eller två innan vilken även resulterade i en dålig spelning. punkt.
Andres lokko och Susanne ljung kommenterar klokt det här i DN. men pia kalischer som är musikansvarig på SR kallar Neil Young för "vapenälskande högersnubbe". hon verkar ju ha koll.
Nicholas, är inte du runt 30? Känns det inte lite pubertalt att beskriva sig som ett "fan" vid din aktningsvärda ålder?
Jag har kastat grus på det helmanliga bandet Eskobar. Det är jag fortfarande stolt över. Jag har aldrig sett någon kvinnlig artist drabbas av gruskastning pga avsaknad av "indiecredd", har du?