Jag vet inte hur jag föreställde mej en 37-åring när jag var nitton, men jag tänkte nog inte att hen spelade dataspel, älskade fantasy och gick omkring i keps och gårdagens smink. Hade så vansinnigt mycket fördomar om äldre människor. Å andra sidan, vad såg en omkring sej som nittonåring på mitten av nittiotalet i en småstad. Vi hade ju för farao bara tre tevekanaler och ett Stadshotell. Jag tror att jag tänkte mej att trettioplussare såg ut som hon med superkrulligt hår på ABC-nyheterna ungefär. Oh well.

Oklart vad jag ville säga. Drabbades bara av en PUFF av kärlek till livet jag lever, som förvisso innehåller tvätt disk dagis räkningar deadlines matrester dammsugning osv, precis så som jag tänkte mej, men inte enbart. Annat barnsligt tramsigt härligt får också plats, lever kvar. Hallå, jag blev inte magiskt en annan person efter 25, 30, 35 eller barnafödsel. Jag trodde alltså på riktigt att jag skulle bli det?! Över en natt ungefär. Det är faktiskt så himla knasigt att tänka så. Att en dag skulle jag vakna upp och ba: "åh synd, nu är klockan 35 år slagen, nu gillar inte jag att äta glass direkt ur paketet längre". Självklart har en förändrats, så att säga UTVECKLATS och lärt sej, men i grund och botten ändå: I'm still me. Och det är fint.

Allafall. Nu ska jag läsa lite i den hära. Kanske köpa lite ingredienser till nåt smarr. Det skadar ju inte att försöka. Synd bara att han har örti tusen olika kryddor i en maträtt. Ba EN KVIST timjan, korri, rosmarin och mynta. Jaha Jamie, det är FYRA minibuskar á 25 spänn på ICA det. Äeh. Det blir makaroner och falukorv idag igen. Det är en av tre grejer som jag vet att Hanna åtminstone äter upp. EN GÅNG TOG HON MER AV MAT JAG LAGAT! Vill rama in det minnet som en vacker tavla.

Jag var så jävla fast i Candy crush ett tag - i dubbel bemärkelse. Kom till bana 128 eller nånting - efter mängder av pengar som på nåt vis bara gick åt, tyckte inte jag köpte så himlans många liv, men ACK vad jag gjorde - sen körde jag fast totalt och peppen dog. Min ekonomi blev genast bättre. Levde någon vecka eller så som en helt vanlig människa. Sen ba: BOOM! Var det dags igen.

Jag är lite gjord så, addict personality kanske det heter. Jag fastnar lätt för saker jag gillar, alltså på ett sjukligt sätt. I tre månader åt jag en påse Marianne-godis om dagen?? Jag hade ett fryspizza-svep 2012 så det stod härliga till, åt på riktigt sju i veckan. Och det gäller inte bara mat, gäller det mesta. Hittar jag ett nytt ställe jag gillar? Nä men då vill jag bara gå dit. Nytt land? Enda resmål jag vill göra därefter. Lite Rainman-feel på mej.

I ett par veckor nu snittar jag fem timmar sömn per natt och ser ut som ett vrak fram tills långt in på förmiddagarna. Jag sover nmligen inte. Det går inte. Jag MÅSTE spela Fieldrunners 2. Ni vet när man har spelat Tetris eller Sim City för mycket, och man ser fallande bitar eller stadsstruktursrutor när man blandar? Jag ser små gubbar kuta förbi rayguns, pyrotowers och flame throwers. Spelet är hälften strategi, hälften pussel. Eller, mer strategi. Så kallad hjärngympa.

Jag har två tips till er.
1. Spela Fieldrunenrs 2, det är så jävla kul!
2. Gör det inte. Det är inte värt det. Du förlorar kontakten med livet.

Älskar verkligen U2:s "Achtung baby" från 1991. Det här är den bästa låten. ÄLSKAR den.

Jag var lite nervös inför Paris-resan. Både små och stora saker. Mest av allt var jag rädd för att vi skulle sitta där i världens mest romantiska stad, vid nåt bord på ett vackert kafé, mittemot varandra - och vi skulle inte ha någonting alls att säga till varandra. Den obekväma tystnaden. Är så rädd för den i ett förhållande. Vi har väl alla våra nojjor, I guess. Det är en av mina.

MEN PUH! Det blev inte så! Oroade mej helt i onödan!

Här ser vi t ex A på ett VACKERT KAFÉ VID ETT BORD MITTEMOT MEJ och ni ser ju hur kul vi har. Första dagen är detta. Vi hade lämnat våra väskor på hotellet, käkat där och skulle "upptäcka Paris". Och det gjorde vi. Traskade gata upp och gata ner, drog upp till Sacre Coeur bl a, det var nära där vi bodde. Och alltså, jag vet ju att jag också är turist men det förtar ju lite av den sällsamma upplevelsen när man delar den med örti tusen andra. Fin utsikt allafall. Vi gjorde inte så mycket första dagen. Vi gick omkring, vi satt på kafé och drack vin i Montmartre, löven var gröna och solen värmde. På kvällen åt vi på det här La Maison Mere. Slut på torsdag.

Det var ju en viss stress när vi bara hade tre-fyra dagar på oss att Paris-a loss. Fredagen inleddes med promenad mot Marais där vi till slut hamnade på ett episkt mysigt kafé där den här olagligt goda frukosten serverades. Allt blev liksom godare i Paris? Müslin ba URGOD, kaffet ba WOW. Jag som inte ens gillar marmelad ville dränka mej själv i det när jag var där.

Så vi härjade runt där i kvarteren, hittade det här La Perle som vi hört skulle vara "deras Riche" eller liknande. Så dit gick vi ju dårå. Det var helt vanligt där. Inget speciellt liksom, men fint och så. Där satte vi oss ett slag, tog en liten paus med lite sånt här. Haha, jag är ej van vid att dricka vin före klockan 17, när vi var där så gick inte en enda dag utan att vi drack rosé före klockan 13. *semester*

Kan ju tala om att Google Maps och allehanda papperskartor var våra bästa vänner denna resa. Här ovan letade vi efter ett ställe som hette Merci, hittade en urasnygg tröja där men den kostade 7000 kronor så en sådan blev det ej. Det var lite weird i Paris, fanns inga givna shoppinggator, det var små butiker som låg helt random, och man kände inte igen några märken alls nästan. Och det slog mej hur mycket värde en ligger i all reklam man tutats i. I en affär ba: VAAAA 3000 för en vanlig svart bralla på hittepåbutik, "aldrig i livet, nej tack", sen ser man lite närmare på samma bralla och ba JAHA Isabel Marant, vänta, ska bara prova. Då blev jag lite äcklad av mej själv.

Den kvällen blev det inte många barn gjorda (eller??!!). Närå, men vi var helt slut och hade lite restaurangplaner men vi mös så länge på hotellrummet, kom ut sent och lärde oss detta: näää, men i Paris kan man inte äta efter 23 för då stänger allt. Allt! Nästan allafall. *lägg på minnet*

Eller jo! Vi hittade ju vårt eget ställe, helt utan hjälp från svensk-input, ett ställe som hette Dirty Dick! Så himla härligt ställe, det var lite som stockholmska Tiki Room kan en säga. Dvs mörkt, ruffigt, kokosbaserade extravaganta drinkar. En amerikan hade gjort om en gammal stripklubb, behållt namnet och öppnat bara några veckor tidigare. Gammal psykrock i högtalarna, döda djur på väggarna, extremt unga snygga franska personer överallt man såg. Gå dit!

Lördag! Det var så fint att vi på bara några dagar skapade oss rutiner där. Jag vaknade först, smög ner i den soliga restaurangen, beställde en kaffe, mös i solen, tog en cigg, checkade sociala medier, blabbade lite mer personalen på si och så-engelska. Sen smög jag tillbaka, petade på A tills han vaknade och så började dagen även för honom. Så skönt med den lilla stunden för sej själv. På lördagen skulle A träffa sin kompis Anna, vilket betydde att jag skulle jazza runt i Paris helt själv. Åka Metro själv! Google-mappa själv! Jag var så vansinnigt peppad på detta, såg det som ett "växa som människa"-tillfälle. Gick bra. Begav mej tvärs över stan (Bastille) till en secondhand-affär som hette Come on Eileen, skulle vara bra hade jag hört. Kom dit efter mycket om och men. Den var stängd på lördagar?! Va fan. Mötte upp Sara och Ante i Marais, ett ställe som hette Café Creme. God hamburgare, goda mojitos. Sen! Sen var det dags för det enda jag verkligen bestämt mej för att göra: gå till Comptoir General. Så det gjorde vi.

Comptoir Generale är en kombinerad bar, kafé, konstutställning, ghettomuseum och secondhand-affär. Allt är oerhört "häftigt", men framförallt så HIMLA MYSIGT. Detta är tips nummer två i den här texten. Gå hit. På innergården kunde man sitta lite huller om buller, hinka vin och röka cigg och glo på (återigen) snygga franska personer.

Nu kommer tips nummer tre! Jag åt livets godaste middag sista kvällen i Paris. På det här stället:

Le Bastringue heter den, och jag har inte adressen i huvudet, den låg en bit bort från turiststråken - OCH SÅ VÄRD. Rustik jäkla mat som smakade himmelskt, drack en fantastisk Pina Colada, allt var så där... hur ska jag säga. Ja men va fan, det kändes som det riktiga Paris! Jag vet hur töntigt det låter, men det kändes så, ok?? Haha, jag är sådan tacksam turist, blir impad av allt. Oh well. Allafall. Lyssna nu på mej och lyssna noga: ska du till Paris, ät här. Beställ Tiramisu, den är ingenting som de eventuellt saggiga spritdränkta klet-versioner du ätit förut. Jag SMÄLLDE AV av gott.

Så där har ni mina tre Paris-tips.

1. Dirty Dick
2. Comptoir Generale
3. Le Bastringue

På söndagen åt vi brunch på Amour, checkade ut, hängde runt, drack vin och åkte hem.

<3

Skickat från min iPhone

Paris ändå. Jag hade liksom inte riktigt trott att det skulle se ut som på vykorten, som i filmerna - visst, jag hoppades, men kom igen, det går ju bara inte - MEN SÅ VAR DET SÅ. Exakt så! Det var flimrande för ögonen-vackert, runt exakt varje gathörn, hela tiden. Jag blev ögonblickligen förälskad och det höll i sej, kan jag säga. Jag överlevde ditresan, det gick till och med skitbra. Vi sov hos mej och var tvungna att gå upp vid fyraklippet för att hinna till Arlanda, planet gick halv sju, så med lite hjälp av en Imovane (insomningstablett) så somnade jag redan innan vi lyfte - hurra! Vaknade med dräggel rinnande i mungipan tjugo minuter innan landning, noll turbulens. Lyckan när jag klev av planet på Charles de Gaulle var eh-norm.

Vårt hotell, Amour, låg vid en tunnelbana som heter Pigalle. Det enda vi visste om Amour var att det låg i "typ Montmartre" och var "rätt så hippt", om området kring visste vi noll. Och jag ska inte tjata om detta, men alltså, efter att ha traskat kring i Paris under fyra dagar: vi bodde i de vackraste kvarteren ever! Jaaa, visst, det var gammalt porrdistrikt och ställen som Sexodrome låg kvar och vår favoritbar Dirty Dick var en nyligen omgjord fd stripklubb, men bortsett från det så var det sådan instant trivselfaktor och parisiskt hittepå-mys i de trakterna att klockorna stannade.

Amour då. Jaa. Vad kan en säga om det. Det vaaar... det finaste hotell jag bott på ba! På riktigt, bo där. Gör det bara. Så här såg det ut, ingen av bilderna gör vare sej rummet, atmosfären eller hotellet i sej rättvisa.

Så här såg det ut utifrån, i förgrunden är restaurangen La Maison Mere som vi käkade på en kväll. Det var goda margaritas, maten okej men inte allt som vi hade fått det cranked up to be. Amour är vad jag förstått en gammal bordell? Det förklarar mycket av planlösningen kan jag säga.

Det här är det första man ser när man kommer in, man kliver rätt in i matsalen/baren. Repan är bara en liten kateder typ, direkt till vänster. Och ja, ni ser helt korrekt, matsalen är delvis utomhus och helt lummigt grön och loveable! Där käkade vi första dagen, lunch innan vi "gick ut på stan". Ante åt en makaronilåda och jag en hamburgare. Båda FÖRSVINNANDE goda, mycket godare än maten på stället bredvid. *tips*

Vi hade ju varit rätt nojjiga att vi skulle få det apfula turkosa rummet, de kunde inte tala om för oss innan vilket rum vi skulle få, det var lite märkligt. Men vi tänkte att "ja men vad fan, blir det turkost så blir det det, vi är i Paris, vi är kära - vi får väl dra för gardinerna och mörklägga om så är fallet, det blir vad det blir". Det första vi ser när vi sakta kikar in efter att ha låst upp vår dörr är... JAVISST! Turkost! Dock ett helt annat rum som var så jäkla mysigt, snyggt och rätt så himla liggvänligt. Hurra! Den här byrån är väl inte direkt talande för rummet i sej, men den enda bilden jag har. Ja, det är vin på byrån. Vi drack myyyycket vin. Ungefär hela tiden.

Det blev också en hel del "efter stan innan ut"-mys på rummet. Då låg man i sängen, goffade sådant här och fnissade åt ett och annat 30 rock. Ost, vin, chark, macarons - allt smakar liksom bättre i Paris. Sa jag att det var en fantastisk helg? PS. Den där chokladkorven, heter eclat nånting, var kanske det äckligaste jag ätit. Spottade ut till och med. Fi fan.

Haha, jag tog så MÅNGA foton på badrummet, inte en endaste en kunde återge detta fantastiska rum. Den gräddiga ljusgröna nyansen, den tunna vita gardinen som fladdrade, solstrålarna som dansade in. Gick ej, ni får tro mej helt enkelt. Här inne badades det bubbelbad och dracks vin! Dock, bara en åt gången. Bada ihop är sjukt överskattat tycker jag. Så bökigt. Och fan vad trött och dåsig man blir efter bad? Helt vimmelkantig blev jag. Men värt, iiiiiiiih vad skönt det var. Hade nåt slags koriander- och myntabubbelolja från Kiehls. Godare än vad det låter. MVH /Kryddhyllan.

Det var allafall Amour! Jag ska åka tillbaka och bo där igen. Vägrar andra Paris-hotell nu. Au revoir!

Först av allt vill jag bara säga att jag rasar som en jävla kvällstidnings-etta pga detta:

http://nojesguiden.se/blogg/amat-levin/om-man-vill-spranga-varlden-nu-ar-det-okej-med-mig

Alltså det där citatet. Jag fick läsa det tre gånger. För att det skulle sjunka in. VIDDEN AV ELÄNDET.

Fan. Hade tänkt blogga om Paris, men nu måste jag ta en dusch pga känner mej nedsmutsad. Hej.

Jag har tänkt mycket på sista tiden. *shocker* Nej, men jag har tänkt mer än vanligt på mej och Kalles uppbrott. Hur det påverkade Hanna. Hur jag kom fram till beslutet. Vad som gick fel oss emellan, vad som ledde till att kärleken tog slut. Vad hos mej som förändrats sedan då, vad som är exakt samma inuti, hur gör jag för att inte upprepa misstag, hur upprätthåller jag en rak kommunikation - hur behåller man ärligheten gentemot sig själv. Hur gör man för att inte låta kärlek och nyfikenhet och respekt och lekfullhet dö ut - den var ju där nyss. Massa sådant. Att för en gångs skull försöka lära mej av mina misstag, inte upprepa dem gång på gång på gång.

Oftast gör det mej inte sorgsen att tänka på mej och Kalle och Hanna. När vi var en familj. Det är så längesen nu, det var ett så himla rätt beslut, jag vet att ingen av oss skulle vilja ändra på våra "nu" - vi är lyckligare idag än vad vi var då. Men ibland, ibland, frossar jag i misslyckandet. För på ett sätt så ser jag nog det fortfarande som ett sådant, även fast jag vet allt det där jag nyss skrev. UPPBROTT. En seger, en förlust, ett barns tillvaro tillfälligt i kras. Men vi var alla värda mer än det som var. Inget bra hade kunnat komma ur det vi hade blivit.

Jag hittade den här bilden nyss, jag letade efter något annat - och så kom den här fram istället. Den sista bilden som togs av mej på min familj innan den upplöstes. Hanna i fokus, Kalle (redan) halvt ur bild. Och jag blev så sorgsen. Och ändå glad. För det jag har nu. För det vi var och vad som återstår. En fantastisk vän, världens finaste barn.