Kan fortfarande inte riktigt släppa att jag fick tatuera en annan person för några helger sedan. Alltså på riktigt TATUERA. Jag var rätt nipprig innan, det är ju inte som att möjligheten att sudda fanns efter att jag väl hade satt igång. Jag ba "men är du sääääker, galna människa?", hon ba "jaaaaaa, kör på ba, det kommer gå jättebra!". Det var en mäktig och himla udda känsla. Verktyget man höll i vibrerade otroligt mycket, det är ju rätt logiskt om en tänker efter, men jag hade inte tänkt på det innan. Man blev väldigt snabbt bortdomnad i handen, armen. Och man tryckte oväntat hårt in i huden med nålen. IIIIIIIIH, det var skitkul.

Gjorde ett OMÄNSKLIGT bra jobb för att vara nybörjare om jag får säga det själv! En damsko blev det.

Väcktes klockan halv två i natt av Hanna som kom in i mitt sovrum och ba: mamma mamma, vad betyder röv?. Slut på story. Ett snippet ur mitt liv bara.

Mitt lilla geni.

Idag har jag varit i parterapi, hängt i en lekpark och köpt top coating till mina naglar. Det är inte så kul att skriva om, så läs istället Nannas briljanta text. Så sorgligt att det tinnitus-tjuter och går rundgång i öronen efteråt pga massiv igenkänningsfaktor. Fantasin en jagat i så långa perioder, hur många dagar en mått dåligt över hittepå-personerna en aldrig kunde bli tillräckligt lik. Känslan av att om en bara kunde bli lite mer så där, då kanske... en skulle bli älskad för den en var. Som om en skulle ha varit sig själv efter all den där omstöpningen? Åh, jag blir så ledsen när jag tänker på hur mycket tid och gnissel och magont som jag tillägnat att jaga ett ouppnåeligt retuscherat homestageat Hollywoodifierat heroine chic-ifierat ideal. Och fortfarande gör i mycket större utsträckning än vad jag vill kännas vid.

Läs den. Så syrlig att den gör ont i käkarna att läsa.

Och om ni har lite småtrist förresten, det har kommit en ny Bokmärkt (podden jag gör på Aftonbladet med Tara och Kristofer)! Lyssna på den vetja! Vi pratar om "Den store Gatsby".

I enkäter och så där får en ibland frågor som "Vem är världens vackraste kvinna?". Eller man för den delen. Jag vet aldrig sånt. Jag tycker asmånga är snygga men det var längesen jag hade någon obsession som med... säg... ahmen Kate Moss t ex. Jag kollar en brittisk rulle nu, och som alltid när jag ser henne, så drabbar hon mej så hårt. Det är något med hela hennes framtoning. Så snygg, så sårbar, så stenhård. Charlotte Rampling. CHARLOTTE RAMPLING.

Kollar fransk rulle med Audrey Tautou (är inte helt positivt inställd till henne, men men), sippar ett glas rött, Hanna har precis somnat, vi har varit skärgården natten till idag. Det var himmelskt. Jag har aldrig haft tillgång till skärgården förut, inga vänner eller kärlekar med lantställe. Det är en så vansinnig tillgång i livet? Och det är precis de där cheesy insäljande adjektiven som är det bästa med hela grejen, det där larvet som exakt alla säger när det gäller sommarhus, jag blev en av dem tydligen: tystnaden, enkelheten, naturen (jag gillar inte ens naturen så värst?!). Möjligheten att koppla av, koppla ner, gå i lufsiga kläder bland stubbar och vass. Bre en macka, lösa ett korsord, tälja en barkbåt, grilla en halloumi. Det är så fab. Ja och så lådvinet så klart.

...........................................

Ska alltså se denna prick nu, så svag för kostymfilm:

Nej nu jävlar är måttet rågat. Blir tokig på att jag inte har nån täckning i min lägenhet. Jag måste gå ut på gården för att kunna ta emot ett telefonsamtal. Det är fan inte okej med tanke på vad jag betalar för abonnemanget. Sms går inte fram när jag sitter i soffan, ibland går det bra om mobilen ligger i hallen.

Pratade just med A. Från sovrummet. Så ovärdigt att avsluta gulligt när en låter som Darth Vader. The force is SO not with you, himla Tre.

Imorrn är det jag som ringer kundtjänst och rasar.

JAG ORKAR INTE, BÅDE ALICIA KEYS OCH MIGUEL TILL WAY OUT WEST! SOM JAG ÄLSKAR DEN FESTIVALEN!

Att jag dessutom ska få se Kendrick Lamar, Beach house, Azealia Banks, Phosphorescent, Bat for lashes, Tame Impala, Solange, Angel Haze och Goat... Som jag sa. JAG ORKAR INTE.

*undrar om han känner igen mej*

Jag "träffade" ju Miguel i februari. Så starkt ögonblick.

Så det blev jag idag. Wihoo! Inga konstigheter. Och då såg jag trist grej: vi raderade ju varann när vi bröt 2012, och nu när vi blev vänner igen så hade all gammal data raderats, all historik, det står att vi lärde känna varann februari 2013. Det tyckte jag var lite trist. Vilken kringlig och krånglig resa det varit hörrni. Detta hära. Haha, "resa"! Vilket slitet jävla uttryck. Nu ska jag mikrovärma gårdagens pasta. Hej!

Jag var i en tatueringsstudio förra helgen. Detta är tydligen något som försigkommit under det året jag och A inte umgicks: dricka öl i tatueringsstudio och tatuera sig lite spontant. Såg det på sociala medier (nej jag letade inte efter bilder på A!) (jo en smula kanske) och funderade lite på om även han lät bläcket flöda - och det gjorde han visade det sej. Men! Nu var även jag med. Och jag har ju alltid haft tanken att denna kropp är nog besudlad av allehanda saker, är det något jag inte ska göra så är det att tatuera mej. Och då hänvisar jag oftast mentalt till den "klassiska tribal-en" jag ville göra i slutet av nittiotalet, jag tänkte på riktigt så här: det är en tribal, ett gammalt mönster som funnits i en miljard triljards år, det kan ju aldrig bli omodernt. Haha! Så glad jag ej gjorde en, även glad det inte blev den där Pamela Anderson-taggtråden, eller det kinesiska tecknet för evig kärlek. Detta var tidsmässigt när jag tyckte Anouk var världens bästa artist. Och alltså, tribals hit eller dit, det är väl inte det värsta som hade kunnat hända, jag är bara glad att jag personligen inte föll till föga.

Så sitter en där. I tatti-studion. Nålen surrar, det händer grejer på armar och ben på mina vänner. Kan säga så här, det enda som hindrade att jag idag inte sitter med ett H (som i Hanna) på min underarm är att jag inte kunde bestämma vilket typsnitt jag skulle använda. Och återigen, så glad att jag inte gjorde en. Däremot har jag vant mej lite vid tanken på att eventuellt göra en. Faktiskt. Men jag vill inte göra det spontant med tre bärs i kroppen. Jag menar, det ska ju sitta en lifetime.

A däremot. Han så att säga... ba körde. När vi skiljdes åt en timma tidigare var han helt inne på "något geometriskt". Typ en cirkel, kanske en kvadrat. Nånting rent, enkelt. Man ba "ok, vi hörs snart, jag kommer lite senare". Tidsklipp. Får ett SMS. "Kom baby, jag har gjort en fågel!!!!!". Så välplanerad är han, det lilla livet. Så kom jag dit, han hade gjort en jättefin kontur av en birdie, nånstans emellan Kråkan i Mamma Mu och nånting i Mumin. Lekfull kan man säga, men stilren och absolut jättefin. Han hade hittat denna kontur av oklar fågel på internet och ba DEN SKA JAG HA. Fair enough. Först när den väl satt där på armen - FOREVER - kom frågan upp i hans huvud: "umm, men vad ÄR det för fågel?". Så det började googlas och letas, nummer till ornitologer togs fram i telefonboken.

Nä men det var den här fågeln bara! Marabou-storken. Asätare, savannens mest hatade enligt internet. Den är helt tyst, förutom när den ligger då den ger ifrån sej ett "gnällande, bräkande ljud".

”Om det finns en fågel som är ett sämre omen än maraboustorken, har jag ännu inte sett den.” — The World’s Wild Places—Africa’s Rift Valley.

Hahaha. Åh. Så kär i den där mannen.

Låt oss återuppleva Anouk hörrni. Stark kvinna.