Vi hade varit tillsammans ett tag, och han var annorlunda nu. Något var skevt. Fel. Något som tidigare varit där fanns inte längre kvar. Och jag älskade honom över allting annat. Jag minns inte ens hur just den här kvällen började. Vi hade druckit rödvin, vi var hos honom, vi satt i vardagsrummet. Tror vi hade varit fler, men nu var det bara vi. Jag hade sagt något, kanske var det provocerande, kanske var det bara inte vad han ville höra. Jag försökte släta över, och möttes av sarkasm. Jag försökte säga ifrån, han hånskrattade. Jag tystnade, han förolämpade mej tills allt började om igen. Tror det pågick i kanske tjugo minuter, inte mer. Det kändes som timmar. Känslan av att till varje pris försöka nå in i någon, finna något av det som brukade vara vi, den där värmen. I stället kalla ögon, cyniska ord.
"Du äcklar mej", sa han till slut. Då kunde jag inte hålla emot längre, jag satt i fåtöljen mittemot honom, han satt kylig och ändå märkligt uppeldad på soffarmstödet en bit bort, och hans blick var så jävla obehaglig, utstuderande, föraktfull, obrydd men ändå vidrigt uppmärksam på hur hans ord skulle landa. Jag brast, så klart. När han sa så. Mitt ansikte föll som ett korthus, kokheta tårar av utmattning och förnedring och vanmakt rann obehindrat.
I stället för att trösta mej, säga "förlåt, det var dumt sagt, jag menade det inte" plockade han i stället upp kameran som låg på bordet framför honom. Och började fotografera mej med ett vagt - nästan ömt - leende på läpparna. Liggande perspektiv, *klick*. Stående perspektiv, *klick*. Varje blixt gjorde så jävla jävla ont, jag minns att jag tänkte att "vem är den här sjuka människan, vem är det här monstret". Ännu ett *klick*. Så lade han äntligen ifrån sej kameran. Studerade mej, med huvudet lite på sned. "Du är vacker när du gråter", sa han till slut. Och så ställde han sig upp, gick ut ur rummet och lämnade mej kvar.
Vi var tillsammans alldeles för länge efter att detta hade hänt.
(Den här texten handlar självklart inte om A).
