Jag har i ungefär en vecka försökt skriva ett inlägg om att det nu gått ett år och några dagar sedan den där vidriga kvällen då A kom över och vi gjorde slut. Eller han gjorde slut. Om rätt ska vara rätt. Hur han gick och jag stod kvar. Det var en varm kväll för att vara sista veckan i september. Jag gick ut på gården efter han hade gått. Satte mej på asfalten. Tände cigarett efter cigarett. Kunde inte gråta, allt var en knut inuti, allt hade rivits upp och inget satt ännu på rätt ställe. Det hade inte sjunkit in. Ringde Carro, som jag alltid gör när jag måste konkretisera saker. Ingen känner mej som hon. Hon frågade om hon skulle komma. Jag sa nej. Sa att jag var okej. Satt kvar där på den nu rätt så kalla marken tills det blev ett nytt dygn. Becksvart himmel. Gungade fram och tillbaka, höll om mina knän. Fortfarande helt avdomnad skrämdes jag nästan av det omänskliga ljudet som plötsligt kom ur min mun, långt nerifrån, inuti. Och som på given signal började jag skaka, kunde inte andas, blicken sökte efter något att fästa vid. Och ensamheten, faktumet, vetskapen om vad som hänt sköljde över mej. Att all trygghet, inbillad eller grundad i något verkligt, nu slitits undan mina fötter. Alla "aldrig mer". Jag grät så jag trodde allting skulle komma upp, lungor, hjärta, allt. Paniken greppade mej, jag trodde jag skulle dö. Så jag ringde Lisa, jag kunde inte prata, bara göra de där vidriga ljuden och hon sa "jag kommer" och lade på. Sen satt vi där. På min gård. Jag vet inte hur länge, men vi gick in till slut.
Och den där känslan försvann liksom inte. Den fanns kvar under så många månader. Finns kvar fortfarande. Den hälsar på som en ovälkommen vän då och då, helt random. Senast igår gjorde jag nåt helt normalt, och tio sekunder senare höll jag krampaktigt tag i en dörrpost och grät. Skillnaden nu är att jag vet att det går över. Det varar bara några minuter. Och det går veckor mellan tillfällena. Veckor. Men när den drabbar mej är det som att ingen tid alls har förflutit.
Jag hade tänkt skriva ett slags epos över det här horiga jävla fittåret. Men jag vet inte. Vad skulle det tjäna till. Instinkten att "gå vidare" är starkare nu, på de flesta sätt har jag redan gjort det. Jag ser ingen poäng med att älta i det längre. Det var länge sen jag slutade tro att vi skulle sluta i en Jerry Maguire-liknande scen. Och det är liksom en del av mej nu, det gör mindre ont, jag är nio dagar av tio helt symptomfri, men det finns kvar inuti. Det här året har blivit som en ytterligare njure, en tredje lunga, en valk i min handflata. Jag räknar inte med att det ska försvinna any time soon. Det är som ett handikapp jag lärt mej leva med.
Och med tiden har jag börjat se annorlunda på det. Jag glorifierar inte oss, vad vi var. Eller honom. Men med alla fel och brister är det ändå... Jag vet inte. Som sagt, jag vill inte älta längre. Fan tro't, men tiden som gått har blekt det värsta, tagit udden av det. Precis som alla sa att den skulle.
Äsch.
Jag avrundar det här året nu, vinkar hej då, med allt vad det innebär. Och jag gör det med den här stympade texten. Finns ändå inga ord som kan ge det rättvisa. Men jag vill säga detta: jag dödar den som sårar honom in any way. Jag menar det.
.jpg)
Åh.
Men fyfan alltså. Ångest.
Låt på temat
http://www.youtube.com/watch?v=anOYvY2eFlI
verkligen hemsk kansla det dar, att bli overgiven. Och kanna sig ensam. Lilla gumman...... , hoppas att du kommer traffa din ratta man, for dig snart. Det gar att leva sjalv ocksa men man maste trana lange och det ar inte kul. Livet ar karlek, det ar det som betyder allt. Man blir en zombie utan, och ens barn kan inte fylla tomrummet.
Vad modig du ar som skriver det har pa din blogg, jag tror manga kan kanna igen sig och fick en klump i halsen och tarar i ogonen som jag. Kram genom etern i natten till dig / medresande passagerare
Hjärtskärande..
wow, vilken text. jag fick tårar i ögonen. du är en stark jäkel. kram.
Jag är exakt där nu. Exakt. Och får skälvningar av att jag ska behöva känna så i ett år, eventuellt. Fy fan.
Tänk att man, som är så jävla bra, rolig och snygg kan skrumpna ihop till just inget.
Jag kommer ihåg att du skrev det där som A sa; Att sorgen inte är linjär. Så jävla klokt och bra och sanning.
För mig är det många år sedan nu. Jag har världens bästa man och världens bästa liv, men kan ändå ibland känna den där allt igenom onda smärtan som nästan dödar. EFTER SJU ÅR!!!!
Nu är det bara så att jag väljer att inte utsätta mig för sådana situationer. Har tex knappt varit i Stockholm (där han bodde) sedan dess, för jag vill inte gå på samma gator. Olika städer var väl också det som räddade en: nada fylle-sms:ande eller råka springa på varandra ute på krogen. Mkt skönt!
Men det där med att man skulle vilja döda den som sårar honom kan jag tyvärr fortfarande inte kännas vid. Det är snarare jag som vill döda och då särskilt den där häxan han träffade i samband med att han lämnade mig.
Hur som helst, så vore det fint att lära sig att inte bara leva i det förflutna vilket det ju känns som att man gör ibland.
En hel uppsats senare, och kanske är detta lite sent för dig att läsa ändå eftersom inlägget är lite gammalt.
Kram till dig! Du är en stjärna!
gudars vad jag alskar din blogg.
Fin text!
Låt om saknad: https://www.youtube.com/watch?v=4LFxYopIp0I