P3 Guld

Emelie Thorén 12:33 21 Jan 2013

Jag var på P3 Guld i Göteborg i helgen, och hade så himla kul faktiskt! Wihoo. Världens snabbaste in and out - fyra timmar tåg dit - FEST - fyra timmar tåg hem. Slut. Årets absolut dyraste dygn.

För mej har alltid själva transporteringen varit en jättestor del av behållningen. Lyxiga timmar med ensamrätt på sitt sällskap, babblet, myset, slumret, förtroligheten. Har alltid älskat just långa tågresor på väg till festivaler och sådant där. Alltid. Och jag känner så nu med - egentligen - men jag har de senaste månaderna tampats med en rätt jävlig sorts... umm, social fobi kanske man kan säga? Nu är det helt plötsligt en rätt så stor utmaning att vara "fast" i ett sällskap, helt utan chans att fly (jag måste jobba, tjarå jag drar, åååh jag måste hämta Hanna tidigare på dagis, åh tyvärr jag kan inte äta middag för jag ska öööö *valfritt annat*). Jag kan sitta till synes tillfreds i ett sällskap - det ingen ser är att jag under bordet river av mina nagelband och hela munnen är full av blod.

Känslan är väldigt svår att förklara. Det rusande hjärtat, känslan av att VILJA vara med, delta, men allt överskuggas av "run Forrest run". Okej, det är ett helt annat inlägg. Om ens det. Det är för jobbigt.

Men! Det jag skulle säga var att hur härlig och svinkul galan än var, så vettifan om inte tågresorna var det allra allra bästa. DItresan var det bara jag och Agnes-Lo. Två rätt så himla bakfulla personer satte sej på Blå tåget, jag hade med mej en smörgåstårta (!) (JAG ÄR ETT GENI!). Sverige har aldrig varit vackrare än genom våra fönster den dagen, allt gnistrade och var kritvitt och solen var orange och klar. Ashärlig resa, var typ hes när vi väl kom fram, A-L är så himla loveable.

Taxi till hotellet där LINA <3 väntade - och där tog festen vid kan en säga. Det var gala, det var vin, det var mingel, det var tio personer i säng-häng, det var Lilla Namo live och Yaki-Da och en svartklubbfest (som jag inte orkade gå på ska tilläggas). Låter bilderna tala här.

Oj. Hade tydligen bara två bilder, haha. SNÖPLIGT.

Och sen skulle vi åka hem! En var inte så himla stursk vid tolvklippet på söndagen kan jag berätta. Tryckte i mej två Treo, rafsade ihop packningen och rusade till frullebuffén med en kvart tillgodo, så himla förvirrad person då. Kommer in i matsalen, fullastad med väskor, tallrik och hett kaffe. Svetten rinnandes, tåget skulle gå om trettiofem minuter. Lokalen är typ tom förutom stort bord där några ur nattens sällskap sitter. I gänget sitter även annan person, som jag tycker mej känna igen. Sträcker fram handen och ska hälsa på denna och nånstans precis här registrerar hjärnan att det är Emma Knyckare - detta GENI som jag lyssnat på i all evighet via P3:s Tankesmedjan - och min bakfylla och sociala stress smackar upp i taket. Detta sker inom loppet av en nanosekund. Så jag står där med kardan framme och ba "Hej, jag heter... Emma!". Hela bordet är tyst nu. Hon ba "...fast det GÖR du ju inte?". Sånt här sker bara på film!!! hinner jag tänka och så säger jag typ "nej, det gör jag ju faktiskt inte, för det är det ju du som gör..." och sen satte jag mej ner och tack och lov så välte Lina ut mitt heta kaffe rakt ner över fiffi och lårparti - så jag fick fokusera på DEN smärtan i stället.

På hemresan hände följande superlyxiga: jag och Lina har kupé i första klass, och ingen annan hade bokat övriga platserna i denna så Agnes-Lo, Jonas och Kakan och vi hade den helt för oss själva och det var så HIMLA mysigt.

Sen skiljdes vi åt och jag var så trött och sliten men ändå sällskapssjuk - tystnaden hemma kan bli episk efter en sån här helg, tycker jag - så jag mötte upp Lisa, Ruben och Henrik på La Vecchia Signora och åt min egen vikt i pasta. Den mjukaste landningen någonsin.

Om alla helger var så här fina - med lika delar tjo och tjim, mys och faktiska SAMTAL - well, ni skulle inte höra mej klaga (lika ofta). Idag är det måndag och jag längtar väldigt mycket efter Hanna, och Kalle och Emma vet inte om detta ännu: men jag ska kräva att vi ses allihop och käkar bibimbap efter dagis. <3

Gilla:
upp
67 röster

Lämna en kommentar, bild eller gif här

4 kommentarer

  1. Bild för Linn
    Linn

    Åh, men känner EXAKT samma angående det där med din social fobi, eller vad man nu ska kalla det. Har börjat bli bättre nu, men det fortfarande jobbigt, speciellt i början av den sociala tillställningen. Jag som tidigare älskade att sitta på långa middagar, fika timtals med kompisar osv. Du får gärna skriva ett inlägg om det om du vill/kan/vågar. Tror att det är fler som skulle känna igen sig.

  2. Bild för Louise
    Louise

    Ja, här är en till som känner igen sig.. Och hoppas på ett inlägg.

  3. Bild för Fanny
    Fanny

    Jaaaaaa, här är det ännu en som känner igen sig!!

  4. Bild för Monchi
    Monchi

    Så bra skrivet, har ofta samma känsla. Har du kommit på något sätt att hantera det?

Tripped, fell, landed on his dick

Emelie Thorén 09:29 7 Apr 2014

Flera gånger i veckan, sedan månader tillbaka, drömmer jag extremt verkliga mardrömmar. Jag är helt slut när jag vaknar och de handlar i slutändan alltid om samma sak. Jag blir lämnad. Orsakerna varierar, nu på senaste tiden har det varit jättefokus på att jag LIGGER RUNT SÅ DET SKVÄTTER OM DET, men fortfarande förekommer de hjärtekrossande versionerna då Ante bara... går. Och jag står kvar där och är i drömmen så himla förankrad i verkligheten, att detta är en omöjlighet, vi är ju Karlssons klistrade, en enhet, the shit if I do say so myself. Jag är i min verklighet och ändå så går han. Så hemskt. Och jag vaknar helt uppriven och så är klockan tre och en ska somna om och där är det också nåt himla nytt, trots att jag liksom vaknat och förmodligen legat sömnlös ett tag pga sover svindåligt överlag för jag är så in i bomben gravid, ja men då FORTSÄTTER drömmen när jag somnat om igen. Tar vid lite ba.

De där jag själv ställt till det är inte direkt softare. SKULDEN. Ba "onaj, inte nu igen" och "aj aj aj, nu blev det inte bra" *letar trosor på golv*. Huu.

Och så vaknar en till en ny dag och solen glipar in genom glasdörren och hans andetag är tunga och sovande och han är där, han är KVAR, och hans alarm ringer och han snoozar och jag sträcker på mej och ungen sparkar och jag hör att Hanna redan är vaken för Winx blastar från hennes rum och allt är preciiiiiis som det ska.

Gilla:
upp
34 röster

Snoppfavoriter till Gröna Lunds Lilla Scen!

Emelie Thorén 12:24 2 Apr 2014

Alltså. Hur kan man - 2014 - smacka upp ett sådant här onyanserat artistsläpp? Intima kvällar med Thomas, Tommy, Nisse, Uno, Niklas, Martin och Jakob. Jag fattar (eh, hoppas) att de kommer strössla med kvinnor eftersom, men det är vansinnigt unket och fantasilöst och förlegat detta.

Gilla:
upp
33 röster

Fear of a zombie planet

Emelie Thorén 10:18 25 Mar 2014

Hej och välkommen till en höggravid, super-oparty och arbetslös blogg! Här ska vi ha mycket kul.

T ex har jag köpt ett sånt här. Så nu vet ni. Jag vill inte bli zombie, så om ni ser mej biten av en, please kill before re-animation occurs. Ett sånt här är ju ovärderligt, eller kan komma att bli, och nu koketterar jag kring det, men jag är ju på riktigt sömnlös ibland pga tankar kring hur jag skulle föda ut ungen om ett outbreak inträffar innan månadsskiftet april/maj (jag skulle teama upp med dej Lollo!!). Det är bara en av tankebanorna. Har så många. Allafall: Kortet finns att köpa på Science fiction-bokhandeln i Gamla stan.

Gilla:
upp
23 röster

Breathe it in and breathe it out then pass it on it's almost out

Emelie Thorén 21:45 24 Mar 2014

Rimligtvis borde inte de inre organen längre få plats inuti när ens kropp tas över, av något/någon som så vitt jag vet lika gärna skulle kunna vara en snabbt växande utomjording. Och det gör de inte heller. Får plats alltså. De finns där inne, men i ett bedrövligt tillknycklat tillstånd. Det mest påtagliga är lungorna som reducerats till barnets/ET's privata lilla punching bag. De får heller inte plats, och kan därför inte nyttjas normalt, resultatet blir att jag andas som genom ett sugrör. Jag har tack och lov aldrig upplevt astma, men jag tänker mej någonstans åt det hållet. Jag blir HELT SJUKT andfådd av att gå till Coop som ligger 50 meter från min port.

Näst mest påtagligt är HALSBRÄNNAN. Snälla snälla gå över. :(

Gilla:
upp
22 röster

Jag är så att säga "mellan jobb"

Emelie Thorén 07:51 24 Mar 2014

Oj, vad tyst jag varit. 1 vecka och 4 dagar enligt räkneverket.

Blev av med jobbet lite bara! Haft lätta inslag av panik. Å andra sidan, jag ska ju gå på mammaledigt och så, om det skulle ske så kanske detta var bästa tillfället? Fan vet. Jag GILLADE ju verkligen mitt jobb, eller mina konton snarare. Men varumärken byter byråer, så är det ju, inget en kan göra. I höst kommer jag tjata jättemycket om detta, men just nu, så orkar jag inte freaka. Det är vad det är.

Kommer ha så mycket tid över nu?! Ska skriva inlägg om vad jag gör, minut för minut. *LIVE UPDATE ALL THE TIME*

Men nu ska jag gå till Louie och käka fruppi. Äter HELA TIDEN. Älskar att stoppa socker och kolhydrater i käften. <3

Gilla:
upp
38 röster

När ditt blod pumpar i mej

Emelie Thorén 12:38 10 Mar 2014

Den här tröjan köpte jag på internetz för ett drygt halvår/tjugo kilo sen, och häromdagen kom lappen om dess ankomst. Hade glömt jag köpt den till och med. Och jag tvekade länge angående hur bra detta tryck skulle fungera på en höggravid. Men så visade det sig att det fungerade jättebra! En ska inte vara blyg för att tala om för de man älskar att en gör det, så here goes: stripsy, jag älskar dej - helst med sauce till.

Nej nu jävlar är magen stor hörrni. Det går liksom inte att få fram så bra på bild, men jag är som ett vaggande klot med ögon på. Varje dag får jag frågan/påståendet: nu är det inte långt kvar, any day now? Sagt med ett litet nudge nudge, ett pillemariskt leende. Ibland även med snäppet av ett medlidande i tonfallet. Näää men sex veckor ba. Så jäkla länge, och jag är så jäkla biffig över magen nu. På nätterna när jag varit på toa - dvs de cirka fem gångerna detta händer per natt like clockwork nu - så är jag så andfådd när jag lägger mej ner i sängen igen att jag andas/väser in i täcket för att inte väcka Ante med mina post-maratonlöpningsandetag. Asså. Det kostar på att vara någons bringer of life.

Anyhow. Jag har noll att klaga på. GO STRIPSY!

Gilla:
upp
59 röster