Jag var på P3 Guld i Göteborg i helgen, och hade så himla kul faktiskt! Wihoo. Världens snabbaste in and out - fyra timmar tåg dit - FEST - fyra timmar tåg hem. Slut. Årets absolut dyraste dygn.
För mej har alltid själva transporteringen varit en jättestor del av behållningen. Lyxiga timmar med ensamrätt på sitt sällskap, babblet, myset, slumret, förtroligheten. Har alltid älskat just långa tågresor på väg till festivaler och sådant där. Alltid. Och jag känner så nu med - egentligen - men jag har de senaste månaderna tampats med en rätt jävlig sorts... umm, social fobi kanske man kan säga? Nu är det helt plötsligt en rätt så stor utmaning att vara "fast" i ett sällskap, helt utan chans att fly (jag måste jobba, tjarå jag drar, åååh jag måste hämta Hanna tidigare på dagis, åh tyvärr jag kan inte äta middag för jag ska öööö *valfritt annat*). Jag kan sitta till synes tillfreds i ett sällskap - det ingen ser är att jag under bordet river av mina nagelband och hela munnen är full av blod.
Känslan är väldigt svår att förklara. Det rusande hjärtat, känslan av att VILJA vara med, delta, men allt överskuggas av "run Forrest run". Okej, det är ett helt annat inlägg. Om ens det. Det är för jobbigt.
Men! Det jag skulle säga var att hur härlig och svinkul galan än var, så vettifan om inte tågresorna var det allra allra bästa. DItresan var det bara jag och Agnes-Lo. Två rätt så himla bakfulla personer satte sej på Blå tåget, jag hade med mej en smörgåstårta (!) (JAG ÄR ETT GENI!). Sverige har aldrig varit vackrare än genom våra fönster den dagen, allt gnistrade och var kritvitt och solen var orange och klar. Ashärlig resa, var typ hes när vi väl kom fram, A-L är så himla loveable.
Taxi till hotellet där LINA <3 väntade - och där tog festen vid kan en säga. Det var gala, det var vin, det var mingel, det var tio personer i säng-häng, det var Lilla Namo live och Yaki-Da och en svartklubbfest (som jag inte orkade gå på ska tilläggas). Låter bilderna tala här.
Oj. Hade tydligen bara två bilder, haha. SNÖPLIGT.
Och sen skulle vi åka hem! En var inte så himla stursk vid tolvklippet på söndagen kan jag berätta. Tryckte i mej två Treo, rafsade ihop packningen och rusade till frullebuffén med en kvart tillgodo, så himla förvirrad person då. Kommer in i matsalen, fullastad med väskor, tallrik och hett kaffe. Svetten rinnandes, tåget skulle gå om trettiofem minuter. Lokalen är typ tom förutom stort bord där några ur nattens sällskap sitter. I gänget sitter även annan person, som jag tycker mej känna igen. Sträcker fram handen och ska hälsa på denna och nånstans precis här registrerar hjärnan att det är Emma Knyckare - detta GENI som jag lyssnat på i all evighet via P3:s Tankesmedjan - och min bakfylla och sociala stress smackar upp i taket. Detta sker inom loppet av en nanosekund. Så jag står där med kardan framme och ba "Hej, jag heter... Emma!". Hela bordet är tyst nu. Hon ba "...fast det GÖR du ju inte?". Sånt här sker bara på film!!! hinner jag tänka och så säger jag typ "nej, det gör jag ju faktiskt inte, för det är det ju du som gör..." och sen satte jag mej ner och tack och lov så välte Lina ut mitt heta kaffe rakt ner över fiffi och lårparti - så jag fick fokusera på DEN smärtan i stället.
På hemresan hände följande superlyxiga: jag och Lina har kupé i första klass, och ingen annan hade bokat övriga platserna i denna så Agnes-Lo, Jonas och Kakan och vi hade den helt för oss själva och det var så HIMLA mysigt.
Sen skiljdes vi åt och jag var så trött och sliten men ändå sällskapssjuk - tystnaden hemma kan bli episk efter en sån här helg, tycker jag - så jag mötte upp Lisa, Ruben och Henrik på La Vecchia Signora och åt min egen vikt i pasta. Den mjukaste landningen någonsin.
Om alla helger var så här fina - med lika delar tjo och tjim, mys och faktiska SAMTAL - well, ni skulle inte höra mej klaga (lika ofta). Idag är det måndag och jag längtar väldigt mycket efter Hanna, och Kalle och Emma vet inte om detta ännu: men jag ska kräva att vi ses allihop och käkar bibimbap efter dagis. <3
