En dag vaknar man och vet att det är över. Man når en platå, en avsats, slår i botten, vet inte hur jag ska beskriva det, men man bara vet. För även om det handlar om nuet, vad man vill ha här och precis exakt just nu, så finns det alltid en tanke på framtiden också. Hur jag vill att den ska se ut. Det handlar egentligen inte om känslan inför den andre personen, mer om perspektiv. Sen kan man ju i all evighet rotera kring navet som viskar saker som "ja men om bara han..." och "om bara du kunde...", men det leder ju ingen vart. Människor förändras inte. Inte på det djupet. Hur mycket man än försöker förmå den andre att bli lite lite mer lik den bild man själv skapat av honom/henne. Hur mycket man än försöker förmå sig själv att bli lite lite mer utav det där man tror att den andre egentligen hellre skulle vilja ha. Man är den man är (och jag syftar inte på saker som att lära sig hjälpa till med tvätten här osv, men det fattar ni ju).
Och åh. Det låter lite bittert va? Jag känner mej inte bitter, mer... realistisk kanske. Jag vågade, jag satsade, jag brann. Nu brinner jag upp, precis just nu och ett tag till framöver. Men det är okej. Jag är självlysande och jag har många fler skepp kvar att bränna.
Det där sista kan vara topp tre töntigaste saker jag någonsin skrivit. Men jag känner mej storslagen i dag. Som en Kent-text, raljerande och svulstig. Dramatisk. Men också märkbart liten och tyst. Jag har knappt pratat med någon på flera dagar. De här känslorna är ingen seger, det är en luft som gått ur, det är rigor mortis efter nåt som varit så levande så länge. Jag vet inte ens om jag känner så här imorgon. Kanske är det då Sorgen väcker mig innan Hanna börjat röra på sig där bredvid mig, det kanske är imorgon jag får bita i örngottet för att inte väcka henne med mina fula läten. Eller så är det inte det. Jag vet fan inte. Vet bara att det är okej. Allt är okej. Allt gick i kras, men jag känner mej hel.
Tidsklipp, imorgon ringer jag hen och ba: "men du baby, det här med lobotomi har vi ju inte testat, det har vi ju faktiskt inte, ska vi...". Men imorgon är inte idag.
Let me have this.
