Jag har gråtit varje dag sen i lördags. Umm, okej, det är iofs bara tre ynka dagar... Men i allafall. Det är så mycket sjukdom och jävlighet och folk som far illa och mår dåligt överallt, det är inte bara mina egna små bristningar inuti, det är all over the place. Och det har liksom inte varit självömksgråt, mer... fan, livets förgänglighet, människor som kommer och går, med vilje eller med motspjärnande fötter. Det är döden, det är en brist på engagemang, det är en förtvivlad önskan om att få stanna kvar. Det är vänskapsband och relationer och familjeförhållanden, det är välmenande ord som sargar och det är knivsticks-meningar som siktas tills de riktigt säkert vet att de hittar in. Vanmakten över alltings jävla bräcklighet. Så jag grät i en gränd igår efter att någon sa en en grej som gjorde ont. Och ja, jag grät för att jag inte längre kunde ringa honom för tröst. Och jag grät för att jag saknar mitt barn fastän jag vet att hon mår bra där hon är. Jag grät när jag tänkte på hur lycklig och stolt hon var när hon sprungit Midnattsloppet och hur hon skrattade så hon kiknade när hon lekte att hon "låste min mun" så jag inte kunde prata och jag (för en gångs skull) spelade med. Jag grät för jag hörde om han personen jag inte alls känners blogg och vad han skrivit där. Och jag grät när ett barn for illa i "CSI: Miami". Och jag grät mitt i ett skratt till "How I met your himla mother". Jag grät på väg hem från Babylon i dag för jag såg ett barn med bruten arm. BRUTEN ARM! KOM IGEN! Och jag grät när jag såg den där jävla Beyonce-videon (se nedan). Och jag grät till en reklam för typ musli. Och jag grät till slutscenen i en jävla LIZA MARKLUND-FILMATISERING NYSS!
Jag är inte ledsen. Jag är verkligen inte det. Inte egentligen. Jag är frisk, mitt barn är friskt, jag har en lägenhet, jag har ett jobb, mina föräldrar och syskon lever och mår bra, jag har vänner jag älskar och som älskar mej tillbaka. Jag har så jävla jävla lite att klaga på. Och jag vet att man inte kan relatera sina egna smärtor och sorger till annat egentligen, det man känner, det KÄNNER man, oavsett. Men liksom. Aja. Det har bara varit dagar helt utan skydd. Allting känns. Och jag har väl egentligen inga problem med det, det känns på nåt vis fräscht att jag tittar lite utanför min egen lilla låda av ont och ömk, jag tror att gråta är något bra. Bara det att det liksom inte tar sluuuuut-eh, det hinner knappt avta innan det liksom börjar igen. Ett jävla av och på-smetande av smink.
Kanske är det så enkelt att det är PMS. Kan vara det. Det ÄR fan det. Aja, jag bjuder på den infon.
.jpg)
Älskar att du delar med dig. För det är skönt att känna att andra också kan känna den här typen av känslor. Sagt det förut och jag säger det igen; det här är bästa bloggen. kram
Men du, är det inte dags att sluta gå ut så mycket? Alkoholens ångestframkallning är inte att leka med och gör inte ett trasigt hjärta bättre.
Ja, fan asså.
Jag är också så himla ledsen nu. Fast jag borde vara glad. Tog tag i en sak, som jag inte kunde fortsätta leva i. Slängde upp alla pusselbitar i luften och ser dem nu singla ner till marken. Bara det att det inte är jag som bestämmer hur de hamnar.
Ryckte upp trädet med de långa rötterna och nu ligger de där känsliga för solljus. Slut på metaforer.
(Älskar också att du delar med dig. Tack.)
Alltid lika intressant när folk ska komma med tips (ga inte ut sa mkt// fokusera inte bara pa killar), ofta blir jag helt förvanade, som om vi inte läst samma blogg.
Aja, var inte det jag skulle säga utan att jag läst denna blogg sen innan Hanna föddes och den är fortfarande lika bra. Blev själv dumpad och känner igen mig i sa mkt nu och hade ocksa PMS häromsistens och madde EXAKT likadant. Började grata när nagon fragade hur läget var, helt omotiverat. Rida.
Tack för att du skriver.
//en annan emilie
Sådär håller jag på när jag är i kontakt_med_mina_känslor samt _sårbar_. Konstigt, läskigt, skönt. Och tyvärr lite sällsynt för min del. :)
vet hur det känns. inte hållbart i längden, men periodvis är det nog bara att stå ut. heja dig!
En annan Emelie > Vi läser samma blogg. Tror du att du hjälper Emelie genom att attackera personer som vänligt kritiserar henne?
Det är tydligt att vi läser texter av en person i behov av hjälp men som inte verkar förstå det själv.
Själv bröt jag ihop framför en dokumentär om grizzlybjörnar härom dagen pga björnen dödade en vicentkalv eller vad det var och dens mamma inte kunde hjälpa den.