Hmm, några kommenterade och mailade angående P3 Guld-inlägget och kände igen sig/undrade lite kring den sociala fobin, hur den tedde sig och hur jag tacklar den. Min sociala skräck/längtan hänger ju ihop med den totala kraschen av allt som brukade vara jag. Och jag vet inte, jag har ju lite som inställning här på bloggy och i allmänhet, att inga känslor är för fula för att beskriva och dela med sig av. Ingen tanke du eller jag tänker är på något sätt UNIK - och jag är ett stort fan av igenkänningsfaktorn. Blir väldigt glad och tacksam varje gång någon mailar eller kommenterar att de känner igen sig på pricken. Jag får mail flera gånger i veckan - och det är så himla fint att veta att en inte är ensam om en tanke, känsla eller situation. Så TACK för det, på riktigt tack.
Men just den grejen. Min höst. Från augusti fram till… rätt så precis nyss. Jag tror inte riktigt att jag kan prata om det, eller med ord försöka förmedla vad som hände inuti. För då måste jag gå in på varför. Och att försöka förklara den kraschen - det skulle på riktigt, för kanske första gången sedan jag började skriva Popmorsa, bli alldeles för personligt. Jag är inte redo för det.
Och det är liksom inte över ännu?
Men jag kan säga några saker, utan att gå in på detaljnivå och faktiska orsaker. Det var som att ha grov PMS i fem långa månader. Jag tror också att jag under den här perioden faktiskt hade en depression. Min första. Och jag försökte hantera det på de sätt jag var förmögen till - med skiftande resultat. Jag visste inte vem jag var, kunde inte formulera en åsikt, ibland gick jag inte utanför dörren på flera dagar. Jag sökte en känsla av intimitet och närhet, försökte fånga den med en gigantisk självlysande håv - och jag tror att jag skrämde bort människor på kuppen. Och det har jag full förståelse för idag. Jag ville med oerhört trubbiga instrument finna trygghet, en trygghet jag blivit robbad på. Och jag ville vara med i sammanhang, jag VAR med i sammanhang, men jag kunde inte connecta i det. Jag tittade på mina vänner, satt bland dem, nya som gamla, och var förtvivlad för jag kunde inte nå dem. Det fanns en plastfilm mellan mej och dom. Jag har aldrig känt mej så ensam onödig malplacerad värdelös ovidkommande icke-önskvärd. Och jag var så besviken ledsen arg paranoid missunnsam frustrerad och mest av allt rädd. Hela tiden, varje dag. Jag vet inte vad jag tappade först - mej själv eller dom.
Och det viktiga att komma ihåg här: detta var bara i mitt eget huvud. Det handlar om hur man ser på sej själv. Det är KÄNSLOR, inte den faktiska verkligheten. Och jag vet att mitt där under hösten, så tyckte jag att jag var mej rätt lik, jag var den jag alltid varit - VAD ÄR DET SOM HÄNDER. Och så rämnade allt än mer. Allt var kaos, jag litade inte på något eller någon, allra minst mej själv och mina tankar. Ständig blodsmak.
När jag tittar tillbaka, så var jag ju inte mig själv. Jag morphades till ett förtvivlat barn under den här perioden, med ett barns verktyg och känslodjup att jobba med, fångat i en vuxens kropp. Men det kan jag se först nu, absolut inte då. Och de jag älskar och är tokig i, de fanns ju här. De gjorde allt i deras makt - men inget trängde igenom. Och du, min äldsta finaste underbara vän, en dag ska jag skriva en himla bok tillägnad dej, döpa en stjärna i en galax efter dej, bjuda dig till himla Mallorca - för att du alltid finns här och jag har bara tagit och tagit så länge.
Och mitt i allt detta inre kaos, så pågick ju livet. Jag kollar bilderna på Instagram från hösten. Och där står jag ju. Där är jag ju. På nån fest, på nån middag, med mitt barn. Jag fattar inte hur jag höll ihop.
Så vad gjorde jag då. För att ta mej ur detta. Hmm. Well. Jag började gå till en psykolog. Som faktiskt förstod mej, som hjälper mej oerhört mycket - och uj uj uj vad vi har mycket kvar, hon och jag. Och när det var riktigt riktigt illa, månadsskiftet november-december, när det blivit en ohållbar livssituation så gjorde jag det läskigaste av allt, jag berättade för mina närmsta (som då kändes som främlingar) hur jag kände. Försökte förklara om undulathjärtat och allt fult och hur lite jag tyckte om mej själv. Hur det inte längre handlade om en sorg över ett brustet förhållande, att det nu var fullblown existensiell kris, hur jag kände mej så oerhört bortkopplad från verkligheten och tillvaron. Att jag saknade honom/henne, men inte visste hur jag skulle återfå min tidigare så självklara närhet med den, och att helt naket säga det rakt ut till en person: LÄTT SOM EN PLÄTT DET LÄSKIGASTE JAG GJORT I HELA MITT LIV. Att lyfta upp detta i ljuset hos de tre-fyra personer som de senaste åren utgjort mina grundpelare. Jag var på en nivå där jag tänkte att det fick bära eller brista, antingen kan de hantera den här känslobajsmackan och då kan vi jobba oss framåt i vår relation, eller så backar de och vi gör slut på riktigt - men slut hade det blivit ändå för jag skulle pajja det totalt med mina tillbakahållna neuroser om allt hade förblivit osagt. Jag hade inget att förlora. Och de stannade kvar.
Så att jag mår bättre idag är tack vare 1. psykobert, 2. vänner och inte att underskatta 3. tid. Och även detta, känslan som har tagit så vansinnigt lång tid att hitta tillbaka till: jag är en himla snäll smart rolig och härlig person, jag ÄR det och jag ORKAR inte hur liten och rädd jag varit så länge, och jag blir lite gråtig inuti nu när jag skriver det här stycket, okej det rinner actual tårar, men jag har också börjat tro känna tänka inse att de jag älskar, de umgås inte med mej av himla medlidande, de gör det för att de älskar mej tillbaka. Inget annat.
Så mitt tips. Om du snuddar vid dessa känslor. Prata om det, med en professionell eller försök berätta för dem det berör. Hur svårt det än är. Och det tar tid att hitta tillbaka, försök att inte stressa det. Det är mina two cents om detta som kallas livskris.
Nä men oj! Nu skrev jag ju om det iallafall. Utan att tänka. Som vanligt. Det bara kom och det är inte särskilt genomtänkt. Och om ni tycker detta är utlämnande, betänk detta: det här är bara ytskiktet. Och det är ingen biggie egentligen ju. Alla kraschar förr eller senare, nu var det min tur. Och nu mår jag bättre. Se det som en solskenshistoria vetja!
.jpg)
Hej! Är en av dina trogna bloggläsare och vill säga att det är fint att du delar med dig till oss även av tyngre perioder. Livet är så för oss alla till och från. Man blir så trött på ytan i många bloggar, det ger inget bestående. Jag gillar din blandning av yta och djup, dina spellistor och ja rubbet.
Tack! Du anar inte vad din snälla kommentar på det här inlägget betyder prick just nu, jag känner mej lite som att jag har bröstkorgen utanpå efter att ha skrivit allt detta. Så TACK. <3
Du är min finaste bloggskrivare!
Malmökärlek till dig. /Signe
Du e magiskt bra på att skriva och förklara det som många andra också sitter och känner men lixom inte vågar ta upp. Hurra för dig! Sluta aldrig blogga. xoxo
Du är så himla fin Emelie. Så skör och världens modigaste på samma gång och det är det starkaste man kan vara. Jag känner igen mig så mkt när du skriver om smärta, ångest osv. Är själv inne i min värsta kris hittills och har precis börjat i terapi. Det känns på något sätt som att de här oerhört starka känslorna av... mörker på något sätt väcker en förnimmelse inom mig att jag kan vara lika lycklig som jag nu är olycklig. så måste det ju vara ? man kan inte känna olycka om inte lycka finns. så konstigt nog är det nu när jag mår som sämst som jag också förstår hur lycklig jag kan vara och jag vill fan vara det! jag förtjänar det! alla förtjänar det!
det är så viktigt att påminna varandra om att vi mår skit men vi kan också bli bra igen. tack för att du delar med dig. kram <3
Det här var det bästa jag läst på länge, rent läsa-bra-texter-mässigt. Men det var inte det jag skulle säga utan: Tack för att du delar med dig och: Ha varit i typ samma och fått hjälp av psykobert och när jag väl pratade med vännerna så visade det sig ju att näe... en var inte ensam om de där tankarna och känslorna. Men nästa gång (om det blir mer sånt) som jag får en depression så ska jag försöka vara mindre stark och mer behövande. Jag förstår att det känns utlämnande att skriva det du skrev, men ingen utom ett fullständigt knäppo skulle kunna tänka annat än "klokt, modigt och hög igenkänning" på detta. Tycker du skriver med stor integritet.
Gråter så mycket inombords när jag läser detta, och tycker synd om mig själv. Igen. För jag tog mig ur krisen nyss men tittar tillbaka och då är den som sorg över hur tungt det var. Och att jag trodde allt var mitt fel och alla stod ut med mig för de inte skulle orka dramat om inte. Stackars oss.
Jag har läst din blogg så länge, ända sedan den röda och innan du fick Hanna, men bara kommenterat ett fåtal gånger. Jag tycker att du verkar vara en fantastiskt fin människa och du är väldigt duktig på att förmedla känslor, det känns alltid när jag läser dig. Som alla andra skriver, tack för att du delar med dig.
Wow! Vilken styrka. Det glädjer mig att du är bättre, verkligen.
Känner mig råkraschad och har gjort under en längre tid. Barn som inte sover, arbetslös för att jag sa upp mig för jag inte orkar med livet självt. En rejäl jävla bajsmacka som du uttrycker det :(
Du är så himla bra!
Jag känner igen så mycket av det du beskriver, och uppskattar att du satt ord på så mycket av saker jag också känt. Du skriver på ett sätt som känns lätt att ta till sig, och det uppskattar jag verkligen, speciellt när ämnet som du skriver om är så tungt. Heja dig Emelie. Som du skriver, krascher kommer. Dom slår olika på olika personer, och olika beroende på tid i livet kan jag tänka. Så är det, och fasen vad fett att du tagit dig ur något sorts supermörker ändå. Massa pepp, och tack för det här inlägget. Tack tack tack tack!!
du er så bra, så fin, så herlig!
Herregud vad du är viktig i bloggosfären! Ditt sätt att skriva och dela med dig är rakt igenom fantastiskt och briljant. Är ohämmat förälskad i din blogg och internetperson. Också glädjande och trösterikt att påminnas om att lika säkert som att det finns en bottenjävel finns det också en kommande resa uppåt igen. Kram och heja dig!
Det skulle kunna vara jag som skrivit det där inlägget, känner igen mig i allt! Tusen tack för att du delar med dig av detta Emelie!
Fint och modigt skrivet. Jag har varit precis där, snörvlat till kompisar och snörvlat hos psykolog av olika anledningar vid olika tider. Det som man glömmer, som jag då såg som helt otänkbart är att allt faktiskt ändras! Nu är jag samma fast lite annan person, glad och säker. Och all möjlig skit som föut kröp under huden rinner numera av mig. Man kan bli glad igen fastän allt var så svart men man måste snörvla dig igenom det först. Kram!
Tack för att du skrev det här inlägget. För jag har också varit där, i mörkret och självföraktet. Och det är så skönt att se någon annan berätta om det och se att shit den här assnygga asgrymma personen har också allt det där under utan. Idag mår jag väldigt bra, terapi då den är bra kan vara magisk. Och träning. Och medicin om det behövs. Och att dela med sig med vänner. Men igen -TACK. Du är grym!
ÅH vad jag tycker om dig. För hur smart, klok, rolig, sårbar, mänsklig du är. För att du berättar hur det verkligen är. Så himla himla skönt när någon gör det! Luften känns så mycket lättare att andas. Tack för att du gör luften lättare att andas Emelie!
Ps. Fint att höra att du börjar må bättre igen. Du förtjänar hela himlen!
Hejsan. Vill bara säga att det var fint att du delade med dig! Hejja dig
Tack fina Emelie! <3
Vill också säga tack för att du delar med dig!! Hade en skitjobbig period ett tag i livet, men tänkte att det inte var tillräckligt allvarligt, var ju inget yttre liksom utan nojjor i huvudet, så sökte aldrig hjälp. Önskar i efterhand att någon hade släpat mig till terapi/psykolog/whatever, hade så behövt, så det är toppen att du tipsar om det!
Väldigt bra skrivet, du fångar verkligen känslan. Känner igen mig i det där med att vilja känna sig i ett sammanhang, men hela tiden känna sig distanserad till allt och alla. Att känns sig felplacerad och oönskad och i vägen mest hela tiden. Vad skönt att du mår bättre. Du och ditt skrivande inspirerar mig till att må bättre, och det är bra.
Fortsätt skriva en så fin blogg. Tack!
Hej Emelie! Jag har läst din blogg i kanske ett halvår, den blev genast min bästa framför alla andra jag redan läste. Känner igen mig så i känslorna du beskriver här, det är så likt hur jag själv känt mig sen i somras, 2012 året som Gud glömde! MEN en av grejerna som lindrat har varit att läsa din blogg faktiskt. Du är så sjukt rolig, riktig och jag älskar sina musiktips! Så tack för att du delar med dig av alltihop och må din vår bli helt jävla självlysande!
Tack för att du delar med mig! Alla har vi varit där eller kommer hamna där en dag, det är väl någon del av livet? Men få som pratar om det. Starkt gjort!
Hej Emelie.
Tack för inlägget...och sköööönt att du mår bättre. Är vi inte alla där ibland - om inte annat och snuddar på gränsen till? jag är det, är och snuddar på gränsen. Och så säger de att man måste nå botten för att kunna stampa ifrån. Jag når inte botten, inte ännu, kanske aldrig och har liksom inte hämtat kraften, modet, orken att ta tag i det som skaver. På riktigt. Och livet rullar på och jag hänger med - och jag klagar inte - men det kunde varit bättre. Någonstans så har jag slutat våga kärlek och det är helt tragiskt i sig.
Tack för din fina blogg, ditt fantastiska inlägg. Och lycka till på färden, du verkar ju helt ärligt vara en fantastisk människa.
Kram
Anna
Först och främst detta: håller med ovanstående talare, allihopa. Du är viktig, det du skriver är viktigt och lyser upp ljuset som andra "normala" målar upp som verkligheten.
Sen detta: Har också kris som pågått från hösten då jag miste ett barn rätt tidigt i min graviditet. Krisen är påtagligt aktuell fortfarande och för första gången i mitt liv har jag inte kunnat hålla ihopa mig själv. Jag har alltid varit superwoman och tågat på som om inget kunde röra mig, men nu. Klarar det inte. Jag bestämde mig därför tidigt för att alla de här som jag hållit ihop inför skulle få veta att det inte funkar nu. Att jag är en stor blobb som kan bryta ihop i fosterställning mitt på stan om mörkret sveper in och att det måste få vara okej för annars dör jag. Man MÅSTE omge sig med folk som fångar upp en, som mäktar med att man är ihålig och mörbultad. Känslan av att det inte är okej att vara svag är värre än att vara svag osv. Man är inget freak om man mår som en påse skridskor ibland, ALLA gör det någon gång. Den som påstår annat får man klappa på kinden och säga något vänligt till för det är de som mår knäppast av alla.
Ska också gå till psykobert snart. Oj vad jag ska snacka! Och hen får fan också vara okej med mina bajsmackor.
Kram på dig Emelie, underbara människa!
Wow! Det där var det bästa och viktigaste jag läst på otroligt länge! All heder och respekt till dig som delar med dig av detta. Varmt lycka till och tack för att du finns. Kram
Jamen... instämmer med alla andra. Det är så fantastiskt att läsa din blogg och allt som oftast känna igen det där man har i sig som man inte vill ha eller vet vad man ska göra med. Och faktiskt, jag som råkar leva utan stora gäng att hänga med på söndagsfika på söder har varit lite avis på ditt synbart superbra liv, och att då få veta att allt inte är underbart är så bra för en. Att man har olika saker som är bra och dåliga men att typ alla verkar ha lika mycket sammanlagt av båda och att livskriser kommer och kör över en någon gång ibland och det är fruktansvärt. Men att man kommer ut.
Alltså, jag skulle skriva något men så började jag grina och efter det skrev jag aslångt som kändes helt fel att trycka in här. Så istället vill jag göra en emojitummenupp och säga att jag tycker du är helt jävla awesome. Heja!
ååh herre min jesus vad skulle jag göra utan din bloggobert?
tack för det här. <3
Idag var jag på mitt första möte med en psykolog. Så himla bra och så himla skönt även fastän jag avbokat 2 gånger och inte kunde sova natten innan pga nervositet. Jag har haft en piss höst/vinter, och så läste jag detta inlägg och tänkte fan jag ska också söka hjälp. Så gjorde jag det och det känns som en sten som släppt från mitt hjärta. När jag i mina mörkaste stunder tänker att jag är sjuk i huvudet och att det alltid kommer att vara såhär svart tänker jag på dig Emelie!!!! Vill bara tacka för att du delat med dig av detta, har hjälpt mig mycket!!! <3