Huvudmeny

För när jag var väck var du alltid där för mig

Emelie Thorén 12:36 25 Jan 2013

Hmm, några kommenterade och mailade angående P3 Guld-inlägget och kände igen sig/undrade lite kring den sociala fobin, hur den tedde sig och hur jag tacklar den. Min sociala skräck/längtan hänger ju ihop med den totala kraschen av allt som brukade vara jag. Och jag vet inte, jag har ju lite som inställning här på bloggy och i allmänhet, att inga känslor är för fula för att beskriva och dela med sig av. Ingen tanke du eller jag tänker är på något sätt UNIK - och jag är ett stort fan av igenkänningsfaktorn. Blir väldigt glad och tacksam varje gång någon mailar eller kommenterar att de känner igen sig på pricken. Jag får mail flera gånger i veckan - och det är så himla fint att veta att en inte är ensam om en tanke, känsla eller situation. Så TACK för det, på riktigt tack.

Men just den grejen. Min höst. Från augusti fram till… rätt så precis nyss. Jag tror inte riktigt att jag kan prata om det, eller med ord försöka förmedla vad som hände inuti. För då måste jag gå in på varför. Och att försöka förklara den kraschen - det skulle på riktigt, för kanske första gången sedan jag började skriva Popmorsa, bli alldeles för personligt. Jag är inte redo för det.

Och det är liksom inte över ännu?

Men jag kan säga några saker, utan att gå in på detaljnivå och faktiska orsaker. Det var som att ha grov PMS i fem långa månader. Jag tror också att jag under den här perioden faktiskt hade en depression. Min första. Och jag försökte hantera det på de sätt jag var förmögen till - med skiftande resultat. Jag visste inte vem jag var, kunde inte formulera en åsikt, ibland gick jag inte utanför dörren på flera dagar. Jag sökte en känsla av intimitet och närhet, försökte fånga den med en gigantisk självlysande håv - och jag tror att jag skrämde bort människor på kuppen. Och det har jag full förståelse för idag. Jag ville med oerhört trubbiga instrument finna trygghet, en trygghet jag blivit robbad på. Och jag ville vara med i sammanhang, jag VAR med i sammanhang, men jag kunde inte connecta i det. Jag tittade på mina vänner, satt bland dem, nya som gamla, och var förtvivlad för jag kunde inte nå dem. Det fanns en plastfilm mellan mej och dom. Jag har aldrig känt mej så ensam onödig malplacerad värdelös ovidkommande icke-önskvärd. Och jag var så besviken ledsen arg paranoid missunnsam frustrerad och mest av allt rädd. Hela tiden, varje dag. Jag vet inte vad jag tappade först - mej själv eller dom.

Och det viktiga att komma ihåg här: detta var bara i mitt eget huvud. Det handlar om hur man ser på sej själv. Det är KÄNSLOR, inte den faktiska verkligheten. Och jag vet att mitt där under hösten, så tyckte jag att jag var mej rätt lik, jag var den jag alltid varit - VAD ÄR DET SOM HÄNDER. Och så rämnade allt än mer. Allt var kaos, jag litade inte på något eller någon, allra minst mej själv och mina tankar. Ständig blodsmak.

När jag tittar tillbaka, så var jag ju inte mig själv. Jag morphades till ett förtvivlat barn under den här perioden, med ett barns verktyg och känslodjup att jobba med, fångat i en vuxens kropp. Men det kan jag se först nu, absolut inte då. Och de jag älskar och är tokig i, de fanns ju här. De gjorde allt i deras makt - men inget trängde igenom. Och du, min äldsta finaste underbara vän, en dag ska jag skriva en himla bok tillägnad dej, döpa en stjärna i en galax efter dej, bjuda dig till himla Mallorca - för att du alltid finns här och jag har bara tagit och tagit så länge.

Och mitt i allt detta inre kaos, så pågick ju livet. Jag kollar bilderna på Instagram från hösten. Och där står jag ju. Där är jag ju. På nån fest, på nån middag, med mitt barn. Jag fattar inte hur jag höll ihop.

Så vad gjorde jag då. För att ta mej ur detta. Hmm. Well. Jag började gå till en psykolog. Som faktiskt förstod mej, som hjälper mej oerhört mycket - och uj uj uj vad vi har mycket kvar, hon och jag. Och när det var riktigt riktigt illa, månadsskiftet november-december, när det blivit en ohållbar livssituation så gjorde jag det läskigaste av allt, jag berättade för mina närmsta (som då kändes som främlingar) hur jag kände. Försökte förklara om undulathjärtat och allt fult och hur lite jag tyckte om mej själv. Hur det inte längre handlade om en sorg över ett brustet förhållande, att det nu var fullblown existensiell kris, hur jag kände mej så oerhört bortkopplad från verkligheten och tillvaron. Att jag saknade honom/henne, men inte visste hur jag skulle återfå min tidigare så självklara närhet med den, och att helt naket säga det rakt ut till en person: LÄTT SOM EN PLÄTT DET LÄSKIGASTE JAG GJORT I HELA MITT LIV. Att lyfta upp detta i ljuset hos de tre-fyra personer som de senaste åren utgjort mina grundpelare. Jag var på en nivå där jag tänkte att det fick bära eller brista, antingen kan de hantera den här känslobajsmackan och då kan vi jobba oss framåt i vår relation, eller så backar de och vi gör slut på riktigt - men slut hade det blivit ändå för jag skulle pajja det totalt med mina tillbakahållna neuroser om allt hade förblivit osagt. Jag hade inget att förlora. Och de stannade kvar.

Så att jag mår bättre idag är tack vare 1. psykobert, 2. vänner och inte att underskatta 3. tid. Och även detta, känslan som har tagit så vansinnigt lång tid att hitta tillbaka till: jag är en himla snäll smart rolig och härlig person, jag ÄR det och jag ORKAR inte hur liten och rädd jag varit så länge, och jag blir lite gråtig inuti nu när jag skriver det här stycket, okej det rinner actual tårar, men jag har också börjat tro känna tänka inse att de jag älskar, de umgås inte med mej av himla medlidande, de gör det för att de älskar mej tillbaka. Inget annat.

Så mitt tips. Om du snuddar vid dessa känslor. Prata om det, med en professionell eller försök berätta för dem det berör. Hur svårt det än är. Och det tar tid att hitta tillbaka, försök att inte stressa det. Det är mina two cents om detta som kallas livskris.

Nä men oj! Nu skrev jag ju om det iallafall. Utan att tänka. Som vanligt. Det bara kom och det är inte särskilt genomtänkt. Och om ni tycker detta är utlämnande, betänk detta: det här är bara ytskiktet. Och det är ingen biggie egentligen ju. Alla kraschar förr eller senare, nu var det min tur. Och nu mår jag bättre. Se det som en solskenshistoria vetja!

Fler blogginlägg från Emelie Thorén

Meny