Jag hade någon idé om att skriva om att bli äldre. Om hur man liksom... BLIR smartare, men att känslorna är de exakt samma. Man bara väljer att agera annorlunda mot när man var, säg, 22. Men allt gör exakt lika ont, känns exakt lika stort och härligt och omvälvande. Vad det nu än må vara. Det är inte lättare att bli dumpad efter trettio. Det är inte mindre lamslående. Det är inte mindre berusande och pirrande att bli kär. Alla de stora känslorna känns precis lika vid 20, 30 och ja, förmodligen 40 och 50, vad fan vet jag. Skillnaden tänker jag ligger i hur man tillåter sig att agera utifrån dem.
Liksom. Om man tar mej som twenty something. Han den där STORA kärleken. Asså, jag var kär i honom två år för länge av den enkla anledningen att jag tillät mej själv att vara det. Grät, härjade, spelade spel, kapade mej själv, förlorade självkänslan. Gjorde liksom alla fel? Men å andra sidan, det är ju den personen jag ser tillbaka på i dag, när EXAKT samma impulser kommer (tro mej, de impulserna är EXAKT lika starka), och jag hindrar mej själv. Inte alltid. Gud, vad här gjorts misstag. Men man kanske inte har samma naiva "den här gången kanske"-feeling. Det är mer fifty fifty-känsla? Delat ansvar? Det har det ju alltid varit, men skillnaden nu är att jag själv VET det. Ser min egen del i saker och ting, situationer och händelser. Länge tänkte jag på han det där gamla exet som ond, för hur FAN kunde han göra så mot mej? Gå hem med mej, flörta med mej, säga allt det där, om han ändå inte ville ha mej i slutändan?! Jag lade allt på honom. Jo, EMELIE 27, han kunde det för att du 1. tillät honom, du var så jävla med på allt detta och 2. för att han inte var gjord av himla sten, klart han saknade dej också (för du är en briljant person, don't you forget) och när du smackade upp dej på silverfat in THAT dress och med den där sorgfria attityden, well, det var kanske inte så jävla lätt för han heller?
Man bestämmer fan själv hur man behandlas. Hur länge man tillåter sig själv att knasa i efterdyningarna efter ett förhållande tagit slut. Sen är man ju inte Stålmannen, ibland går det inte att vara stark och göra det som är bäst för en själv i längden, för man måste ha den där fixen nu, nu, NU. Bara man vet att det är ett VAL man gör. Och ja, du kanske är kär i ett as. Men så länge du sätter dej i en taxi hem till honom (det där himla aset som förstör ditt liv) halv tre på natten, så är likförbannat halva ansvaret ditt. Hur han än lirkat dit dej. Eller hur DU än har lirkat dit dej själv. Jag har alltid haft en förmåga att blunda för mitt eget lirkande. JÄVLAR VAD DET HAR LIRKATS. Och han behöver inte ens vara ett as ju. Han kanske är världens finaste. Eller hon.
Det jag menar är, att JAG, utifrån den jag var då förut, har lärt mej att jag inte kan skylla på den som sårat mej om jag i längden tillåter honom att fortsätta göra det. Jag bäddar min egen himla säng. Gör jag knas, well, då kommer jag sova på taggtråd liiite lite längre i det långa loppet.
Haha. Jag har inte läst igenom vad jag skrivit, har bara dundrat fram på tangenterna. Inser att jag inte pratar om alla här, jag pratar om mej själv. Jag dömer inte, om någon känner sej träffad. Allas situationer skiljer sig. Jag är bara glad för min egen skull, tror jag. Och jag kommer fucka upp igen, på ett eller annat vis. Skitsnart förmodligen. Jag lär mej fortfarande var mina gränser går. Ba "åh, nu har jag äntligen is under fötterna, jaha kolla DÄR, där är den supertunn, äh, den håller säkert - PLUMS!". *ajje* Det är bara så himla befriande att jag liksom kommit på att.... well. Att jag själv bestämmer ändå. Är det värt att ta baksmällan på detta? Svar ja. Ja men FETT!, då kör vi. Om inte? Nää, men då är jag rädd om mej själv och bölar hela ensamma taxiresan hem och förbannar världen men är kanske lite lite gladare natten efter pga just mindre emotionell baksmälla. Hmm.
Och alltså man får ju plumsa. Man måste plumsa för att fatta saker längre fram. Men lägg inte ansvaret på nån himla ANNAN. Det sättet att tänka håller inte i längden, för du kommer förmodligen börja se dig själv som ett offer. Ej bra. Lägg av med det. Så: Plumsa på. Lär dig. Agera annorlunda. Sen, alltså, så kommer du ju fortsätta plumsa loss in the years to come (åh, varför valde jag den metaforen) men du kommer ha en annan approach. En där du är mer delaktig. Och inte ser dej som ett himla rö för vinden.
Äsch. Jag vet inte vad jag försöker SÄGA hörrni.
Försöker komma på en slutkläm. Kommer inte på nån. Jag har slutat skylla shit på andra allafall. Det är min båt. Jag styr själv. Jag får fan skylla mej själv om jag styr mot Bermuda-triangeln. *älskar tyvärr Bermuda*
PS. Visst, detta speglar mej och mitt "nuvarande" ex till viss del. Men mycket av ovanstående är snäppet överdrivet för att prove a point, ett ihopbak av många olika situationer, både nya och gamla. Ville ba tillägga det.
