Åh nej, jag ger mej in i det

Men du/ni som kritiserar. Jag vill verkligen inte ge mej in i en diskussion kring detta för i slutändan är det som en som kommenterade skrev, att försvara en personlig blogg är som att försöka försvara sin egen person, sitt liv. Det får jag sköta inom terapisoffans varma omslutning. Inte här. Och jag kan ha fel här, men det känns som att det mest handlar om muck och jag är världens mest konflikträdda person. Men dumt nog kunde jag inte hålla mej ändå.

Du tror inte att det finns en fördel med att det finns olika typer av texter att läsa ute på internetz?

Att det finns en poäng med att man kan läsa om olika åsikter/vardagar/tankar? Om alla skrev det du ville läsa, strök dej och dina åsikter medhårs, var skulle du hämta nya intryck? Var skulle du inspireras till att se saker och ting i nya ljus eller för den delen förfasas och ba "ähmen fy fan, sån där ska jag aldrig bli" eller "hur i helvete kan man tycka så!"? När skulle du ta ställning för eller emot? Om allt var inom ramen för vad du tyckte var godkända ämnen och inställningar till dessa?

Även om jag inte tänker på mej själv som en förebild, så är jag ju gammal nog att förstå att jag på nåt skevt vis kanske är det för någon, jag har ändå 20 000 läsare. Och jag gillar verkligen inte ordet förebild, jag vill inte vara någon sådan (även om jag tror att det finns många mycket sämre sådana än jag). Och jag tror att jag förstår vad du menar nånstans därinne i din rätt hårda retorik. Det finns ett ansvar. Och jag kan själv bli mörkrädd när jag tänker på att min dotter inom fem sex år kommer sitta och läsa några av de där bloggarna som jag själv tycker är läskiga, där allt cirkulerar kring yta, Idomin-läppar, ingrepp, shopping, små små hundar, jävla pro-ana osv.

Men man måste få skriva vad man vill. Och när man är tonåring/barn ser man upp till personer, man vill bli något annat, man vill bort från där man är och in i en annan värld. LÅT MEJ VARA VEM SOM HELST BARA INTE DEN HÄR. Eller jag var sån i allafall. Jag dyrkade ytan, fattade inte att ytans enda funktion är att dölja den skit som är under. Mitt i en rätt vidrig självsäkerhet baserad på ingenting hade jag noll insikt. Man famlar, man gör fel, man gör om, gör rätt. Det är ju så man lär sej. Av snubblet? Det enda jag kan göra som mamma och medmänniska är att försöka guida mitt barn och de i min närhet när jag tänker att de är ute och cyklar snett (här pratar jag inte om mej som just bloggare eller nåt slags helgon).

Men jag tycker du är fel ute när du klumpar ihop mej med allt det där negativa du inte riktigt klargjort. Jag skriver inte alltid om viktiga saker. Ska gudarna veta. Jag skriver knappt alls om världen där utanför om det inte är populärkultur. Jag skriver mest om saker som cirkulerar kring min navel, som du så fint påpekar. Jag är ingen predikare, ingen fanbärare, jag har inget större motiv. Men alla bloggar kan inte handla om "sluta vara ledsen, det är roligare att vara glad!" eller föra viktiga samhällsfrågor upp i ljuset. Dom finns också, hurra. Asbra. Och OM det hade varit min ambition att vara en av dem hade din kritik varit ett för mej personligt misslyckande.

Jag tror det är lätt att klanka ner på mej om man vill. Man kan göra mej och mitt liv till något astöntigt. Säga saker som "grow up". Öppet mål. Jag och mitt eviga Mitt livs novell-ande om att det gör ont ibland. Men då får jag väl ta att de åsikterna också finns. För jag är inte större än så här, men det är NOG. Jag är helt okej faktiskt. Och jag tror att jag, oavsett om det varit min intention, faktiskt bidrar till något bra också. För de flesta är det inte kul jämt. Och de känslorna, för ja, det här är oftast en plats för känslo-ält, de måste också få belysas och få plats. Att man kan känna att man inte är ensam om att må crap då och då. Att knappt någon känner sig hel hela tiden oavsett fina nya byxor eller glada instagram-nyllen. Alla har oavsett hur de ser ut där på ytan sina egna kors att bära. Det om något tycker jag är alldeles för osynligt i dag. Jag ORKAR inte mer glättighet och leenden som inte når ögonen och kvittrande "allt är perfekt i mitt liv just nu och vi bakade bullar i morse, organiska faktiskt". Good for you! Men för mej känns det som en Disney-värld.

Och alltså, det må vara min navel. Men den påminner om tusen andras och de fula små barnsliga ensamma ynkliga rasande känslor jag ibland skriver om är i högsta grad mänskliga och alla har känt dem, kanske känner det exakt då. Det finns något fint i det. I den samhörighet? Igenkännandet? Tycker jag.

Detta är internet. Här finns allt. Och så måste det få vara.

Slut.