A burning sensation

Förra veckan var jag på Scandic Malmen. Kom dit sent, ej på mitt initiativ, bara hakade på Jonas och några till. Det slog mej nu i morse när jag gick förbi Malmen igen, att jag inte en enda gång tänkte på honom då. Då i onsdags. I stället kom det nu. Det var för rätt så exakt två år sedan som jag spelade där. Jag hade messat honom, "kom". Jag hade varit singel två veckor, max tre. Vi hade bestämt att inget skulle hända. Inte nu. Jag var för fucked up. Han kom ändå. Jag hade min svarta klänning med rosa och lila ränder. Han iakttog mej konstant, varenda rörelse, varenda leende. Och hans ögon brände hål i mej, sög tag i mej och golvet försvann under mina fötter. Sen stängde det, vi gick ut, han dröjde sej kvar. Sen försvinner han plötsligt i en taxi med två kompisar. Jag vänder mej om, helt bedövad, och går Folkungagatan ner mot korsningen Östgötagatan, stirrar framåt men ser ingenting. Det går trettio sekunder innan han SMSar mig. "Jag tror att jag dör inuti nu". Eller nåt sånt. Jag vet inte längre, har bytt mobil, raderat. Den natten sov jag hos honom för andra gången.

Det var första gången jag var med honom på Scandic Malmen. Den andra, och sista, var samma kväll som vi bröt helt med varann. Alldeles nyss, men ändå över två månader sedan. Sedan dess: inget.

Konstigt att inte något av detta kröp fram i hjärnan när jag var där i onsdags. Ett sundhetstecken kanske. Fan vet.

Ibland när jag går utanför dörren så tänker jag att jag ska springa in i honom. Se honom på avstånd.  Krocka i ett gathörn. Som på film. Det är aldrig vid de tillfällena det händer. I stället sker det när jag är helt avslappnad, inne i något helt annat. Jag lyfter blicken. Och ser honom. På andra sidan gatan, i vimlet i tunnelbanan, när han går förbi Babylon. En brännande känsla inuti. Så nära, så långt borta. Och jag fryser mitt i ett steg, i en mening, i ett skratt. Tappar fokus, tunnelseende, sorlet kring mej tystnar. Sen försvinner han ur mitt synfält och livet, ljudet, andningen återkommer sakta. Som när man startar en gammal rullbandspelare, det tar två tre sekunder innan den finner den korrekta hastigheten.

Carro sa att han åker till Norge i dag. Jag tror inte att han har varit där sen vi var där sist. När bomben smällde bara några hundra meter från där vi stod och glassplitter från skyltfönstren runtom regnade kring oss som konfetti. Vi förstod inte vad det var. Hur skulle vi ha kunnat liksom.

Aja.