Tack för 2013 års sämsta mail. Idiot.

Brita Zackari 13:08 8 Jan 2014

När jag växte upp var det många vuxna som försökte lära mig att det var modigt att säga ifrån om något var fel. Vi antecknade med runda kulspetskladdiga bokstäver i skoldagböckerna såna där berömda citat om att det inte var dom ondas ondska utan dom godas tystnad som ledde till mänsklighetens största fail. (naaaaw) Men ganska snabbt lärde vi oss även se den osynliga skriften mellan raderna på den där sägningen - att det helt och hållet beror på vem som gör fel mot vem för att den här principen ska gälla. Vi var ju inga puckon såklart, hade ju inte glömt lågstadiets gyllene regel att om nån drar en i håret så är det för att han gillar en (känsla man skulle känna: smicker), och lite senare hette det att  "dom är nyfikna på din kropp, det är så i den här åldern" (känsla man skulle känna: att man gjorde en insats för biologilektionen kanske?), och så vidare. Det verkade knappt finnas några solid cases alls, bara undantag från regeln. 

 

Det som suger allra mest med att bli vuxen - näst efter långa OCR-nummer, avloppsrensning och arbetsmöten längre än 45 min - är att man gång på gång på gång tvingas inse att ingenting förändras. Även fast vi lever med -68-rörelsens söner är det skev arbetsfördelning i hemmen. Även fast vi går på jämställdhetsdagis vet skolorna inte alls hur dom ska hantera en klass när tjejerna  tar plats. Och även fast det är 2013 så är det samma regler nu som i högstadiets linoleumkorridorer för en som belyser något som inte är ok. Det är DIG det är fel på, du som påpekar felet.

 

Vilket leder mig in på mailet, 2013 års absolut sämsta bidrag till inkorgen som först såg dagens ljus i samband med Our Legacy-debaclet (när jag ifrågasatte kvinnobilderna i en viss lookbook, OBS jag har blivit sams med Our Legacy!). 

Varsågoda:

Det här brevet skickades till mig med människans fulla namn, hans titel (surprise, d va en kille!) samt en signatur från produktionsbolaget han jobbar för. Jag har dock valt att inte publicera det, delvis eftersom han omöjligen kan ha tänkt sig för, främst av hänsyn till produktionsbolaget (för reklamfilm) som såklart inte har den kollen på sina anställdas mail att dom förtjänar att hängas ut för sånt här.

 

Det eh, dyker upp några fråge- och utropstecken. 

Att han ser tjejen som ligger naken på mage som "sugen" (vi ser alltså inte hennes ansikte utan bara hennes rumpa). Att han tycker att det är "framsteg" att en tjej får vara med i en katalog för herrkläder. Att det här är en "hyllning" till kvinnan. 

(Här gav jag mig själv friheten att skratta lite åt patetiska formuleringar - skönt att släppa ut lite ånga för att orka vidare.)

 

Men framförallt:

Att han rakt ut säger att det är MIG det är fel på och antyder att jag VILL se fel med det här. 

 

Lyssna. 

Jag har fått nog av den typen av retorik och er som hävdar att sånt här bara existerar om man letar efter sånt här. Att jag och andra som belyser och ifrågasätter ett skevt tänk anklagas för att vinkla helt "vardagliga saker" och "naturliga situationer" till något som tydligen bara är en effekt av vår livliga fantasi, för att.. vadå, vi är så sugna att piska upp en stämning? Det värsta är att även om det inte är många som är dumma nog att stava ut det så här, så finns det många som tänker i de här banorna utan att fatta det. Som trots att dom erkänner att det finns skevhet ändå måste inflika att dom själva inte har sett nåt sånt, och att dom ärligt talat inte riktigt ser anledning att bli så arg, så upprörd - "varför ryter du?".

 

Snälla, (Ofrivilligt) Anonyme Författare av Brevet och dina liktänkande: 

 

 

Håll.

 

Käften.

 

 

För att. 

Jag har aldrig i mitt liv letat ett jävla dugg. Faktum är att rätt mycket av min energi går åt till att dagligen blunda för en massa skit som finns, för det suger så jävla mycket kraft ur en. Men den här typen av saker dyker upp titt som tätt ändå, påminnelsen om att vi inte lever på samma villkor som (vita) män hoppar fram och biter oss i arslet hela jävla tiden trots att vi med all kraft försöker leva ett vanligt jävla liv. Inte bara hur vi porträtteras i media, utan hur vi tilltalas och hur man lyssnar på oss. Den där lilla verklighetspirayan är där och nafsar i arslet i allt från kundmöten på reklambyrån till fucking teorilektionen på halkbanan. Vet du vad, (Ofrivilligt) Anonyme Författare av brevet, jag skulle faktiskt föredra att det var så sällsynt med sexism, rasism, skeva kroppsideal etc att jag var tvungen att leta. Helvette vad vi skulle må då. Men tyvärr är världen inte riktigt så regnbågsskimrande ännu. Och du har ingen jävla rätt att säga nåt om hur jag har det för du ÄR inte kvinna/gay/invandrare/handikappad. Och jag tänker från och med nu inte bemöta det här skitsnacket med ett ord mer än det här:

 

Till er som tror att man behöver leta - använd Rättviseförmedlingens knep och börja RÄKNA. Räkna hur många män resp kvinnor som porträtteras utan kläder/ i en undergiven position/ sitter i beslutsfattande position i mötesrummet. Då behöver du inte använda dig av det trubbiga verktyget TOLKA. 

 

Till er som tror att vi är några i nåt hemligt sällskap som bara VILL bli förbannade - jämställdhet är allas angelägenhet, inte bara nåt för oss som orkar hålla på. Det bästa är att alla tjänar på det (googla). Varsågoda för jobbet hittills, men ni kan gärna komma och hugga i lite nu. 

 

Till dig som skrivit brevet ovan - tack för att just jag fick 2013 års sämsta brev, för påminnelsen om att det fortfarande finns idioter därute som (tyvärr) gör gapandet nödvändigt. 

Tack för att du hjälpte mig styrka ett case.

Du kan somna om nu. 

 

Cut to black. Audience goes fucking apeshit*.

Fler blogginlägg från Brita Zackari