Oooh, vilken svår punkt. Jag började skriva nåt om bråk med kompisar, men det är så svårt att göra det rättvisa och det blir alldeles för långt, är för trött nu. Samtidigt är jag så rädd att jag ska tömma ut mitt inre och ingen ska bry sig, gjorde det förut nångång när jag skrev om hur det är att vara styvmamma och fick noll reaktioner. Jag fattar att det här inte är Insta med råenkel like-knapp, men det är läskigt att det inte alltid kommer nån bekräftelse på att det man säger nått fram till nån. Men jag ska försöka skita i det.
Kan börja i ångest. Ångest just nu är att sluta jobbet lite för sent, men inte få gå hem till sin baby utan gå till ett trött Malmö-hotell via en restaurang, inse att man är trött på ALL restaurangmat och leta upp ett ICA och helt plöstligt hitta sig själv i den där loser-aktiga buffén med sallad på lösvikt och chockad bevittna sin egen hand ta för sig av lite överkokt pasta, torr tonfisk och några små fetaostbitar som inte får heta fetaost utan kallas "salladsost medelhavstyp". Att sedan sätta sig på hotellrummet vid det obligatoriska lilla skrivbordet och äta upp den med en skitstor plasma-tv alldeles för nära ansiktet så Project Runway lyser upp ens feja i blåflimrande ljus.
Det gör inte saken lättare att jag har en knastelefon just nu (i väntan på iPhone5, vilket f ö inte verkar helt behaglig, så tunn att det känns som att man ska bryta av den?) och nytt telefonnummer som ingen kan.
Ja ni ville ha det. ÅNGESTEN. Men nu när jag fått ur mig den ska jag muntra upp mig själv och er med en bild på mig iförd min kompis M's Michael Jackson-brallor nångång 200...5?
