Första gången jag träffade Rebecka Åhlund drog hon in mig på toaletten och sa "kom, jag ska visa dig en grej". Det var hemma hos henne, vi hade tagit i hand mindre än fem minuter tidigare. Inne på toan drog hon fram något som var mycket bättre än bilden i era snuskiga hjärnor just nu. Ur badrumskåpet, till det imaginära ljudet av en änglakör, plockade Rebecka fram Ole Henriksens Truth Serum. Ja, killar, det är en sorts kräm. Hon tryckte ut en klick i min hand och smörjde själv lite på sin egen panna. Jag tror jag också smörjde in mig i pannan för att inte verka som en serum-n00b. Sen tittade Rebecka på mig med en triumferande "well, jag SA ju det"-min. Jag kollade i spegeln, kände i pannan, och tänkte "nu vänder det".
Rebecka är en sån som man tänker har helt problemfri hy av sig själv, en såndär snygg glow typ jämt. Jag har EJ en såna features. Min hy är antingen för fet eller så fnasig att man kan riva en vällagrad parmesan på mina extremiteter utan problem. Men med truth serum. Herregud. Den ger det där heta fuktet som du bara ser i mjukporriga Tom Ford-reklams, utan att man ser ett dugg flottig ut. Lite som ett febrigt barns hud, innan puberteten fuckat upp allt. (Jag vill säga "nytränad känsla" men sanningen är tyvärr att jag vid fysisk aktivitet antar en färg som påminner om purpur blandat med ..hjärtinfarkt). Jag vet inte vad det är i den, förmodligen nån jättespeciell ingrediens eftersom den kostar rätt mycket (spontangissning: änglatårar och kalixlöjrom. Det är dom dyraste ingredienserna jag kan komma på). Men ni hörde vad jag sa om "febrig barnhy" och "mjukporr", det är så himla värt. Dessutom: luktar apelsin = bästa fruktlukt på hudprodukter.
Jag kommer för alltid vara Rebecka tacksam för att hon visade mig Vägen.
Och min mamma för att hon när jag efter över ett år inte kommit mig för att köpa den såg till att ge mig en i julklapp (dock inte det jag helst önskade, var liksom inne i en byggperiod precis då).
