_OM ATT BÖRJA TRÄNA. OM OCH OM IGEN.

Brita Zackari 15:18 28 Aug 2012

Min vanliga träningsfärg i ansiktet, framhetsad av LA-baserade PT-Lars.

För ungefär fyra år sen tänkte jag "om jag inte börjar träna på riktigt nu så kommer jag aldrig kunna bli en sån som tränar". En begynnande trettioårskris kanske. Jag såg framför mig hur alla fasta delar i min kropp sakta men säkert skulle börja tyna bort, som en Ben & Jerrys-burk (ask?) i picknick-sol. 

Så jag började träna. Och fortsatte med det. Att börja träna alltså. Varje nyår, höstterminsbörjan, semester ("jag ska inte supa nåt och bara gå rålånga morgonpromenader på stranden här i St Tropez/Kapstaden/Umeå!") och inför nån stor fest till vilken jag måste komma i en outfit som jag med flit köpt för liten (ja jag höll på med sånt under en period i mitt liv, ledsen smiley). 

Tränandet blev ett nödvändigt ont, något jag höll på med för att jag känt att döden flåsat mig i nacken och hyn känts för glåmig. Aldrig för att det var roligt, för att jag blev glad av det, eller för att jag fick ur mig en massa bra idéer där i elljusspåret/pilatesrummet/ryss-hörnan på Sats. Jag sprang bort från ett skräckscenario, inte mot något kul.

När jag flyttade ihop med en träningsperson så blev träningen lite mer frekvent, av den enkla anledningen att det är lättare att komma iväg när alternativet är att sitta ensam hemma i soffan och försöka hålla sig från att kolla på dom bra serierna för dom får man inte se utan den som är på gymet <-- universell regel. Men jag tyckte fortfarande inte att det var kul. Och ingen kan säga till mig att jag inte letat ordentligt efter kulet. Jag har rullat runt bland corebollar och pump-stänger, svettats igenom olika spinningar och snubblat över stepbrädor men det var fortfarande bara krångligt och fult (har ni sett Sats inredning??) och den enda tanke som farit genom mitt huvud är genomgående "NÄR ÄR LIDANDET ÖVERRR???".

Nu har vi kommit till den delen i texten där det är dramaturgiskt smart att ha en vändning. Välkomna hit. Vändningen kommer men den är inte omedelbar. För först hittade jag på tre regler. Dom är lite olika från gång till gång jag berättar dom, eftersom jag har sämst minne. Men dom är ungefär så här:

BRITAS REGLER FÖR ATT FORTSÄTTA TRÄNA

1. Det viktigaste är att jag tar mig till gymet - väl där får jag göra vad tusan jag vill 

(Det bra med det här är att det ofta känns rätt larvigt att hala fram ett Big Mac&Co och en Hof precis där exakt alla andra tränar, så man är rätt benägen att träna. Men detta är bara en parentes OBS, för du ska inte tänka på att du måste träna jättehårt när du tänker på den här regeln!)

2. Jag FÅR fuska 

Den här regeln är viktig för mig. För mitt psyke funkar så här: om hindret känns helt jävla oöverstigligt så tappar jag sugen. Om jag däremot ser varje liten rörelse som en jävla seger (för det ÄR det ju - bättre att träna lite än inte alls) så får jag mer kraft till varje rep, och orkar ofta mer än jag tror. En del går igång på att straffa sig själv och mer eller mindre plåga sig igenom olika pass, men jag tycker att det blir roligare om man kör lite snällare. Däremot ska man aldrig aldrig glömma att det (i motsats till vad det känns som när det är jätteslaskigt väder just mellan hemma och gymet) inte är att vara snäll mot sig själv att sitta stilla 8000 timmar i veckan. Och se punkten ovan - varför inte köra sig trött när man lix är på gymet?

3. Minns inte den tredje regeln

Jag TROR den är att jag får en belöning när det är klart, inte om sex veckor, nu idag efter passet. Sen behöver det ju inte vara ett Margiela-smycke varje gång eftersom barnen i Afrika bla bla bla, men en öl, ett långt bastu-häng eller Anchorman känns rimligt. 

Om man gör så här och har ungefär samma psyke som jag så blir det inte jobbigt att gå till gymet. Visst, du måste fortfarande komma ihåg att käka en banan 11.40 om du ska träna på lunchen, och har du glömt skorna måste du kunna åtminstone en annan grej att göra för att inte komma av dig, eller hålla tummarna för en restplats på nåt ligga-på-matta-på-golvet-pass. Gör så mycket du orkar. Kriga på lite extra när du tror att du inte kan mer. Testa mycket olika. Kör tills du är rekord-trött. Sluta om det gör ont. Träna med kompisar. Upprepa så ofta det går.

För mig funkar det i alla fall. Särskilt sedan jag kom på att om jag kör funktionell styrketräning (cross fit typ) räcker det med ett pass på 20 min ibland, samtidigt som man får jättesnabba resultat. Och nu har jag fått muskler på magen och rätt bra flås. Nuförtiden väljer jag att gå upp på berg när jag är på semester, och samlar kompisar för att träna istället för att dricka vin lika ofta som vi dricker vin. Jag har slutat hata gymet och börjat älska att svettas. Och när jag nu fått en inflammation i foten pga Midnattsloppet och inte får träna på två veckor (läkarns order) blir jag helt GALEN av ostimulans. Och skriver en lång och präktig text om att träna. Bura in mig om det är ett brott.

Här är jag på Mount Wilson i San Gabriel-bergen utanför Los Angeles, ett berg på 1000 m ö h som jag gick på i fem timmar bland pumor och skallerormar helt frivilligt. *är badass*

Gilla:
upp
63 röster

Lämna en kommentar, bild eller gif här

8 kommentarer

  1. Bild för Stella
    Stella

    sådär vill jag också att jag ska bli, men alltså, fy fasen vad jag tycker det är tråkigt att träna! var hos en PT i våras som sa att jag stod/gick som en hösäck. kul. kommer bli krum gumma alldeles snart. tycker att det svåraste är att komma igång, har du några tips på det? vill gärna bli en lagom hurtbulle. har dessutom bestämt med storesyrran att vi ska springa midnattsloppet nästa år. jag orkar liksom inte ens springa till tbanan...!

  2. Bild för Malin
    Malin

    Men vad är ett bra crossfitprogram om man typ inte gjort det förut så mycket (helst grejer man inte behöver vikter till) Har upptäckt din blogg typ för två dagar sen och tycker du är a) sjukt snygg b) verkar sjukt kul och smart och c) inspirerande.

  3. Bild för anna
    anna

    det är nog lite av hur jag har det. har tränat crossfit i mindre än en månad, efter ännu en av mina perioder i livet med nästintill obefintlig träning, det är sjukt hårt och jag har ångest för att gå dit men jag ser resultat och gillar känslan av att ha tränat och svettats.tar dina regler med i bakhuvudet och så tror jag att jag också kan bli en träningsmänniska.

  4. Bild för A
    A

    Åhh. Asbra skrivet (som vanligt). och det hände just nåt viktigt för mig: konstaterar att du blir (iaf på en bild) lika röd som jag i fejset på gymet. och om du blir det så är det inte pinsamt att bli det för du är uppenbart tuff o dessutom vältränad. menar inte detta på ett läskigt stalkervis, men alltså: TACK för att jag nu på riktigt kommer bära min träningsansiktfärg med stolthet. Och tack för tipsena!

  5. Bild för Ylva
    Ylva

    Bra skrivet! Jag och min träningskompis jobbar med devisen "some times you get credit just for showing up". Detta gäller särskilt om man tränar på morgonen, då är man skitduktig oavsett.

    Angående att vara svettig/röd i ansiktet på gymet: det är de som inte ser ut som de anstränger sig som förlorar på det i längden. Man är inte på gymet för att vara snygg och välsminkad, man är där för att träna. :)

  6. Bild för Sofie
    Sofie

    Åh herre vad jag kände igen mig i detta. Jag har börjat träna hur många gånger som helst, går från förskrämd väggstrykare på gymmet (övertygad om att alla sneglar och himlar med ögonen över min klenhet och chockrosa ansiktsfärg) till hemtam och i hyfsad form. Men sen händer alltid nåt, jag måste ställa in ett pass för att jag ska göra något annat och tänker att jag går imorgon istället, av någon anledning kan jag inte då heller och inte gången efter det och plötsligt kommer bilringen smygande och jag flåsar som en gris när jag springer till spårvagnen. Rätt vad det är så försöker jag inte ens springa till vagnen utan väljer att ta nästa och det är det slutgiltiga beviset på att jag är tillbaka på ruta ett.. Men med lite extra inspiration från ditt inlägg har jag börjat i dag IGEN och denna gången ska det hålla!

  7. Bild för Brita Zackari
    Brita Zackari

    @stella: att anmäla sig till ett lopp är svinbra grej! men för att komma i gång med just löpning tycker jag att det här schemat som Nike gjort är helt ovärderligt: http://users.skynet.be/RodeSterCorsica/start2run/beginners.pdf Det blandar olika typer av intervaller - blir aldrig tråkigt och vips har man lärt sig springa 5 km, och då finns det ett som tar en till en mil: http://bcurtu.com/wp-content/nike-beginners-10k.pdf

    @malin: å vad gullig du är. ett bra crossfit-pass kan vara dom jag tränade på Västberga IP, läs här och här. När du gjort dom får du förslagsvis mer tips här: http://fitnessgeneratorn.tumblr.com/

    @anna: heja dig! säg till om du blir opepp så ska jag försöka peppa på.

    @A: yup, blir REKORDRÖD när jag tränar, alltså som att jag doppat fejan i kokande vatten. kan även dra mer åt purpur-hållet, det är extra snyggt.

    @ylva: precis så! och vill inte sabba systerskapet men tjejer som sminkar sig på gymet borde fundera över prion, och don't get me started på såna som läser bok/tidning på cardio-maskinerna. 

    @sofie: ett tips från min svägerska - testa att bara ta på dig kläderna. det är svårare att ta av dom utan att ha tränat. och heja heja!

  8. Bild för Laura
    Laura

    kan du inte komma till umeå under en helg för att vara gästtränare åt team L/Z-face?!

Så pass sportig på semestern

Brita Zackari 13:56 19 Jul 2014

Var i går på Holmön, vilket ligger i trakterna utanför Umeå där jag växte upp, och det är en så sjukt fin ö som två av mina bästa personer ska flytta till. Kring den här ön är det ofta lite stökigt vatten men i dag var det helt spegelblankt och lyxen maxades av att jag fick låna en kajak och glida runt medan de andra drog upp nät. (varsågoda att dö av avund kring detta naturromantiska)

Jag har paddlat lite förut, men man hinner ju som glömma mellan gångerna. Ska man sitta helt rak i ryggen eller liksom sjunka ner lite bakåt, nästan som i en crunch? Aja, det gick i alla fall, och ganska fort dessutom. Fast det ser man inte på bilderna för jag var tvungen att posera snyggt. Sen badade vi för lyssna det är varmare i vattnet här än i Stockholm. Det trodde ni inte va. Västerbotten = Bästerbotten.

Just det kids man BÖR ha flytväst absolut, detta är i värsta grunda området med som en båt precis bredvid så det kändes ok. Här hjälper öbon Joar mig att träna på att kliva i och ur utan att kantra, det är lite special för man lägger liksom paddeln över kajaken och som stöd mot land, men jag är sånt extremsportsproffs hehe så jag lärde mig snabbt.

Gilla:
upp
15 röster

Märkte ni när Zara Larsson ägde sönder Instagram i dag?

Brita Zackari 23:14 2 Jul 2014

Det hände en grej på internet i dag, som Amie Bramme Sey gjorde mig uppmärksam på. Det hände på Zara Larssons instagram. Ja, Zara Larsson som vann Talang 2008 (när hon var ELVA) och sjunger som en blandning av Riri och prinsessan Yasmin i Aladdin. Hon blev lite otippat min nya idol i dag. Eftersom hon delade följande grejer med sina över 351 000 följare. Läs och se om ni kan låta bli att börja älska henne. Kommentarerna som följde på inläggen är alldeles för många för att ni ska orka läsa dom här, men kolla gärna själva på hennes konto (akta alla ömtåliga saker runtomkring er dock, för ni kommer då och då vilja kasta nåt). Trots att dom är så många (och i vissa fall dumma i huvet) svarar Zara tålmodigt till nästan alla. Smarta, hårda och snappy svar. Att hon är sexton (!), förebild för massor, och mitt inne i första boomen på vad som säkert blir en lång karriär använder sin plattform till att lyfta ett så viktigt ämne gör mig galet imponerad och helt tårögd av pepp. Zara, du är en sån jävla chef.

Gilla:
upp
290 röster

Allt om Beyoncé och Jay Zs On the Run Tour-premiär

Brita Zackari 13:23 29 Jun 2014

Jag trodde att sommaren 2014 skulle vara min mest avslappnade någonsin, bara vara ute på landet i träskor, kanske dra en sväng upp till Norrland, men framförallt bara sitta och stirra in i skogen och njuta av att vara helt tom i huvet. Men sen så fick mina kungliga högheter Beyoncé och Jay Z för sig att ställa till med en gemensam turné, så nu handlar min sommar mest om intensiv KBT-terapi för att kunna böja mina panikkänslor kring att jag inte kommer vara i USA för att se dom. Jag har därför inga tröstande ord till dig som inte heller kan vara där, förutom att jag finkammat internet på bilder och info från premiären i Miami i helgen, och att vi gemensamt nu kan skapa oss en bild av hur fantastiskt det förmodligen är. Jag har inte orkat lista exakt alla låtar, men highlightsen, så håll papperspåsen redo att ångestandas i.

Så här öppnar dom. Såklart.

Ur ett rökmoln kommer Jay i killkläder och Beyoncé i en Atelier Versace-nätis som tydligen ska ha tagit 200 timmar att tillverka. Människorna på Who what wear  ser det som en hommage till hennes bur-aktiga Grammy-outfit och jo visst, det är en svart body med nät, men där slutar väl ändå likheterna designmässigt? Kanske att Grammy-outfiten var snäppet hetare (<--så bitter, kan jag komma över detta??), men den där lyxvarianten av rånarhuvan ger jag sex kattklös av fem möjliga.

Vad öppnar dom med för låt då? Ni gissade det,  '03 Bonnie & Clyde. Har förberett ett litet videoklipp åt er:

Showen är rekordmånga 42 låtar lång med highlights från bådas karriärer. Från öppningsakten går de vidare till Upgrade U från Beyoncés B day, vilken aldrig blev riktigt nån superhit men en av mina personliga absoluta favoriter, tröttnar aldrig på den. Och på den river dom av en Crazy in love. Jahapp.

Genomgående kör Jay sina låtar helt solo (iförd, surprise, en hel del Tom Ford), medan Beyoncé låter scenen explodera med hjälp av sina fierce dansare. Men det är inte vattentäta skott mellan deras solonummer, när Beyoncé sneakar iväg för ett garderobsbyte så kör Jay en Niggas in Paris och Tom Ford, och i slutet på den låten dyker frugan upp bakom honom i en militäraktig keps och chantar "bad bitch, H-Town". 

Och sen river hon av en Girls (run the world), som går över i en Flawless och senare Yonce, iförd en Versace-body (pre fall 14). Här finns en video med rekorddåligt ljud, men om ni vill ha svar på hur mkt rumpa som skakades under denna låt (en hel del).

Sen kör Jay Dirt off your shoulder och Big Pimpin (iförd en Fedora, tycker internet är viktigt att notera) och han avslutar med att sätta sig på en spegeltron, som snurrar runt och levererar en Beyonce iförd ett av hennes signaturplagg, glittrig kroppstrumpa, (har inte hittat designer på den än) till vad som låter som samplingen från Homecoming (?) mashad med Ring the Alarm, bästa ilskelåten. 

Nånstans läste jag att Beyoncé valt den här Givenchy-outfiten till Naughty Girl, men kan inte hitta den i setlist. Kanske är det bara nån som tycker att Naughty Girl passar med denna ass less bosysuit.

En annan lucka i min gedigna research är till vilken låt som Beyonce bär denna custom Alexander Wang. Älskar mixen av thuggig hood och sexy lädersuit + strumpebandshållare. Lätt bästa outfiten på touren.

Om jag fick välja skulle den här outfiten vara till No church in the wild, som följs av Drunk in love. 

Har inte heller lyckats fatta vilken låt detta är. Men kolla goset!

Efter Public Service Announcement (älskar) drar Beyonce en "Why don't you love me", som tydligen ska vara det mest dramatiska numret, när Bey spelar upp en "painful evening of leaving 13 angry messages, all "Where are you? You know I can't sleep without hearing your voice," and "Nothing's open at 3 in the morning but legs." During the track, she took giant breaks of silence to just stare vehemently into the crowd, her hair blowing in fake wind. It was probably one of the rawest things we've ever seen at a stadium show". Har glömt källan för detta, men ouch. Slog ni också upp "vehemently" förresten? Det betyder lidelsefullt, häftigt. Efter detta och "Resentment"säger Beyoncé tydligen "Forgiveness is giving up my right to hurt you for hurting me. Forgiveness is the final act of love." Vad har HÄNT i Cartertown?

Under detta har B i alla fall på sig denna trosdress, ska vi gissa på Versace där med?

Efter den går dom vidare till Holy Grail, och observera: låter Bey vikariera för Justin Timberlake. Ja, nu svimmade jag av pepp? Här är ett klipp på övergången in till Holy Grail:

Och så via 99 problems och If I were a boy till en Beyonce-cover av Lauryn Hills Ex-factor. Iförd en lite lösare jumpsuit i skinn. Herre. Min. Jävla. Gud. Om ni vill höra hur det lät, hoppa in på 2:45 i det här klippet)

 

Part II on the run framförs med Jay i vit suit (älskar alltid en vit tux men särskilt Jay Z i en sån) och Beyoncé i en lädebody med ett fluffigt släp med, återigen, amerikanska flaggan och deras initialer på storskärmen, det här är så fiiint.

Sen så avslutar dom tydligen med Young Forever/Halo mashup (!!!) medan storbildskärmarna visar en "intimate" video från deras bröllop. Räcker nån mig papperspåsen att andas i nu? Ok. "The clip showed the pair saying the vows and Jay finally putting a ring on it.". Skrikgråter nu. Har ett klipp på det men varning att det är mobilkamera och personen som håller i den kan ej contain herself men vem kan klandra henne. Halo sjungs för övrigt till bilder på Blue, och på det här klippet är det någon som utbrister "oh my goooood" och de orden kan väl få sammanfatta showen.

Fick ett mess av min syrra att hon ska se dom i Chicago. Kul för henne.

Gilla:
upp
43 röster

Fotbolls-tvodd med Anna och David och yours truly

Brita Zackari 10:21 23 Jun 2014

Hörni, jag har GLÖMT att tipsa om fotbolls-tvodden på SVT Flow som jag var med i förra veckan, innan mitt kära Spanien åkte ut och jag var tvungen att bojkotta VM. Anna och David heter den rätt och slätt och består av allas vår bästa fotbollsbloggare Anna "Fotlol" Tascha Larsson som snackar med David Fjäll och i det här avsnittet även mig själv om olika fotbollsrelaterade saker. Vikt här ligger på -relaterade, eftersom jag verkligen inte är mer expert än typ du som läser nu, men det är delvis för oss som Anna och Davids tvodd finns!

Ni som följer Fotlol-bloggen vet stämningen, och för er som inte gör det skulle jag vilja tipsa om t ex det här favoritinlägget där Anna drar en lika-som-bär-drömelva. För fotboll är så mycket runtomkring som är roligt att snacka om. I dessa två Ikea-soffor avhandlas viktiga ämnen som t ex att Xavi fortfarande bor hemma hos sina föräldrar (i sitt POJKRUM) vid den ringa åldern av 32 år, att Kakas barn ser exakt ut som kloner av Kaka, samt hur jag började följa Premier League bara för att kunna störa mina klasskompisar i den svåra mattegruppen.

Upptäckte även när jag tittade lite snabbt på detta att jag eventuellt har som en liten läspning, så det finns ju något för alla i detta, även logopeder. Disfruta!

Geniet. Hennes klänning är köpt på Asos, jag vet att ni kommer fråga så jag säger det direkt i stället. 

Här sa Anna nåt taskigt om La Liga, tror jag.

David var med från Brasilien via Skype. 

Gilla:
upp
21 röster

Mer om självhatet

Brita Zackari 09:24 7 Jun 2014

 

Fick några kommentarer på förra inlägget som jag måste svara på inför hela klassen. Ämnet var alltså att Orange is the New Black-personerna höll på och hatade på sina looks, vilket jag sa att dom, vi, skulle sluta med. Fick lite olika kommentarer på det, för att det inte ska bli en roman tänkte jag låta Moas inlägg få reppa samtliga, alla är inne på ungefär samma spår:

MOA 2014-06-05 13:11 Det här med att kasta granater i glashus...
Du gjorde exakt samma sak ett inlägg ner. Tänker på perspektivet att det blir en form av dubbelbestraffning att bli tillrättavisad (av andra kvinnor dessutom) om det nu är norm och dålig självbild som spelar ut när de blir missnöjda med bilder på sig själv.Om de inte har rätt att bedöma bilder på sig själv, men du tillåts att göra det och dessutom påföra epitet som "ej petite". Jag vet inte, varför inte bara peppa och uppmuntra och försöka stärka istället? Vad hoppas du uppnå med ett inlägg av det här slaget?

 

Nu blir det eventuellt lite petigt men jag skrev faktiskt "vi", "VI måste alla sluta klanka ner på våra looks om omfamna det vi har". Det VAR en reminder även till mig själv. Men jag kan erkänna att den blev lite otydlig, ledsen för det. Jag vill även be om ursäkt till samtliga läsare för att jag använde det lökiga "omfamna det vi har" (lol), det kommer aldrig upprepas.

 

För att ändå svara på Moas och andras retoriska fråga om vad jag ville uppnå med det här inlägget var det i alla fall inte för att "skvallra" som en annan läsare föreslog (tack) utan för att uttrycka depp över att hon 1. refererar till sin storlek som något dåligt, 2. att dom verkade ha nån sorts grej med att dom skulle säga så, att dom viglade upp varandra. 

Amy Schumer har gjort en sketch på det ämnet:

Då och då upplever jag att jag befinner mig mitt i ett gäng eller i en toakö bredvid en klick som har som en kultur kring att försöka överträffa varandra i självhat, att en börjar hata på sig själv och en annan stämmer i om nåt värre, och så klämmer man i högre och högre tills allas röster förenas i som en flerstämmig självhatsgospel. Och det är det fenomenet som drabbat dessa Hollywoodmänniskor och det är inte som att jag inte fattar VARFÖR dom gör det, ni behöver inte skriva att dom är "pressade" herregud. Men det var det som jag tänkte att vi kunde försöka sluta att spä på i alla fall. Det är skitsvårt och jag har själv riktigt stora problem med att inte klanka på mig själv, det är ett inlägg i sig. 

 

Men jag måste vara supertydlig med en grej:

Det är skillnad på att självhata och självdistansa. Det finns nåt som klingar lite surt med att folk alltid ska säga "du har inte ALLS kraftig benstomme" när jag säger det - jo det har jag, jag är inte tjock (och det är inget fel med att vara tjock, men jag är inte det längre, för att vara extra tydlig) men har kraftig benstomme as in breda handleder osv, och jag tycker inte att det är något dåligt förrän nån förskräckt måste påpeka att jag inte alls har det. Det måste fan sluta vara så att alla adjektiv som signalerar något stort blir till värderingar, blir förolämpningar? Och man måste få säga att man inte är "liten tjej" utan att det ses som att klanka ner på nåt - ska vi kämpa mot den smala, väna normen så måste vi väl också kunna öka på vokabulären kring kroppar och utseenden, erbjuda fler alternativ än "SÅ smal", "petite" för att beskriva något bra, fint och även lämna utrymme för att bara beskriva utan någon värdering. Dessutom vill jag kunna kommentera hur jag ser ut när jag springer utan att det blir tolkat som självhat. Det är inget fel i att inte vara rakt av snygg när man korsar mållinjen efter att ha sprungit en halvmara, det är inte hotness jag siktar på när jag krigat mot mitt psyke i typ två timmar och jag vill att mitt utseende i det fallet ska kunna vara något jag kan skämta om. Kan jag få göra det, eller finns det nåt dåligt i det som jag inte ser? 

 
Gilla:
upp
101 röster

Nej, du är inte "huge"

Brita Zackari 12:45 4 Jun 2014
I måndags var Laura Prepon och Taylor Schilling hos oss i studion för att prata om nya säsongen av Orange is the New Black (bara två dagar kvar nu iiih). Eller "prata om" var en överdrift – dom promotade den, men fick inte säga så mycket om vad som händer. Vi pratade i stället bl a om när en cyklandes Laura Prepon i Gamla Stan blev jagad av fans, och om hennes New Jersey-familjs besatthet (as in dom har en egen dans till den) av en särskild Meatloaf-låt. Dom var f ö sjukt jetlaggade och hade inte sett varandra på länge, så det var en extremt förvirrad intervju. Men mysig.
 
Dock. När en kamera dök upp, och det gör dom ju lite hela tiden när det kommer såhär celebert besök, så ville båda titta och godkänna bilden, vilket en ju har förståelse för, och jag tycker fan man har rätt till omtagning om man gör konstig min. Men vid varje tittning så satte dom igång och råhatade på sina utseenden, kommenterade hur hemska dom var och att bilderna absolut inte lämpade sig för publicering. Nästan alla bilder blev typ som den här, tjejerna var ju urpiffiga och hade dessutom fått hår & make innan, och ändå fälldes kommentarer som "I look like a mess" (Taylor) och "I'm huge!" (Laura). Det sista sades tyvärr inte med peppad röst syftandes på hennes karaktär, utan med en fet suck syftandes på hennes kropp.
 
Kära ni, urbra skådisar och rätt härliga personer och dessutom svinsnygga faces: sluta hata så mycket på era utseenden. På ett sätt lite intressant att ni har samma issues som oss vanliga dödliga (kanske mer, vad vet jag om red carpet-ångest) men vi måste alla sluta klanka ner på våra looks om omfamna det vi har.
Visst, Laura, du är inte en petite tjej, men du är inte "HUGE" med långt stön efter. Så snälla sluta gör ner dig själv på det sättet. För en som visserligen bara mäter 1.68 m ö h men har desto mer ooomph i benstommen känns det skönt att påminnas om att tjejer faktiskt KAN vara något annat än små nätta älvor och ändå få vara med (/på tv), till och med i Lala-land.
 
Gilla:
upp
85 röster

Göteborgsvarvet (bonus: fulaste målbild någonsin)

Brita Zackari 21:37 18 May 2014

Halloj, här står jag helt sammanbiten och funderar över vilken som är den bästa powerfrisyren att springa GöteborgsVarvet på under 2h i. Det jag inte visste när den här bilden togs var exakt hur J Ä V L A mycket jag skulle gå in i väggen. Men vi tar det från början.

 

Nej förlåt, vi måste börja med det här, att min springkompis Simon fick tejpa som en liten bh över Kalles bröstvårtor. Som sedan lossnade typ innan loppet. Så glad att min baby följde med till Göteborg, förresten. 

Jo, men så här peppad stämning var det i vår startgrupp medan vi väntade på att få börja. Vi (jag, min coach Lisa med flätan, Simons och Simons coach Charlotte i blont, Martin och Joanna och Malin från adidas kramade om varandra innan loppet och önskade varandra lycka till. Peppad stämning. Sen så började vi springa.

Jag var lite smånervös i början, antar pga att det här datumet varit en så stor grej för mig i typ tre månader, men första milen gick bra. Coach Lisa höll ju koll på tempot, så jag behövde bara hänga på henne. Sen började värmen göra sig påmind. Det var knappt ett moln på himlen, och även om det inte var stekhett ute och lite vind som fläktade så blev jag så sjukligt varm ganska snabbt.  På ett sätt som kändes som att det kom inifrån, alltså överhettad, motorn på väg att koka. Så jag sprang i varenda skuggfläck jag kunde hitta, och alla duschar som fanns (det går tydl det under såna här lopp, som att springa genom vattenspridare), då kändes det som att livet kom tillbaka till mig. Det var jobbigt, men inte olidligt. Vi låg dessutom lite före i tid.

När vi sprungit i 40 min fick jag en gel att suga i mig. Det är som en syltliknande sak med jättesnabb energi i. Det är sjukt att känna hur kroppen suger åt sig av den där näringen och plötsligt får man mycket mer energi. Tyvärr kom den upp igen efter en stund. Eller om det var energidryck vi fick vid nån vätskestation. I alla fall så gjorde jag en klassisk munkräks som jag svalde ner. Ja, ursäkta men nu blev det så. Och sen hände nåt på Göta Älvsbron. Jag kände hur jag tappade bakom Lisa men jag kunde inte lägga in en till växel. Även om jag var rädd att låta gnällig så sa jag efter en stund till henne att det kändes riktigt tungt. Hon sa att det var den sista jobbiga backen. Jaha, ok, det var ju positivt. Jag försökte att inte tänka på att jag överhuvudtaget skulle springa nåt mer än bara den bron, försökte koppla bort allt annat. I det läget stötte vi på Rikard Olsson som sprang med SVT-team och direktsände, så vi snackade lite med honom och det var kul att få nåt annat att tänka på men det kändes skitjobbigt i kroppen.

Sen när vi kom ner från bron så sa Lisa att det bara var sex kilometer kvar och att jag skulle klara målet (under 2h) om jag inte gick in i världens vägg på slutet. Då tänkte jag "fuuuuck 6 hela kilometer" och att jag nog redan var i den väggen. Blev typ lite arg på henne i hemlighet för att hon påminde mig om att jag hade en massa kvar att springa. Men hon gjorde ju bara sitt jobb, herregud. Här ville hon även att jag skulle ta en till gel men jag var rädd att kräkas upp den, mådde riktigt illa. Det hade varit bra energi för mig att ha. För Linnégatan upp var viiiiidrig. Seg uppförsbacke. Där man hela tiden ser Linnéplatsen framför sig men man kommer aldrig närmre. Avenyn var också vidrig. Den kommer eventuellt före Linné? Jag minns inte. Jag minns bara att jag fick lite liv tillbaka efter att jag fått en liten svamp med iskallt vatten att klämma över mig men på riktigt kände det som att jag inte skulle gå i mål.

När jag hade sprungit typ 17-18 km började jag få lite konstig andning. Som att lungorna var för små. Vågade knappt säga det till Lisa, tänkte att jag skulle faila och göra henne besviken. Jag grät en skvätt. Jättetysta tårar bara rann ner på kinderna. Jag kände mig så jävla dålig. Lisa höll handen på min rygg och styrde mig fram. Sa att det är precis här alla bryter ihop och mår jättedåligt, och att det gäller att bara bita sig kvar, eller vad hon sa. Det var lite skönt att höra att det inte var för att det var fel på mig, utan att det SKA vara så. Vilket på ett sätt var tröstande för jag tänkte ju att jag var för dålig, att magsjukan och förkylningen tagit knäcken på min kropp. Sen när hon sa att det var tio minuter kvar så kände jag att det lät som något jag kanske skulle klara. Observera att jag tänkte "kanske". Det var inte alls solklart. Jag har aldrig varit så slut i kroppen i hela mitt liv.

Sen när vi började närma oss Slottsskogen och man var tvungen att göra nån dum liten extrasväng i stället för att springa rakt på skogen och i mål, så sa Lisa att vi måste dra på lite om vi skulle hinna tiden. Men benen kändes helt stumma, som att dom inte funkade som dom skulle. Men tio minuter. Jag tänkte på att det finns folk som föder barn i typ ett dygn. Jag tänkte på att jag var springmodell på en massa affischer över hela stan (jo jag tänkte på det, så pinigt ifall den personen på alla bilderna skulle tvingas bryta) och att jag inte kunde göra Lisa besviken. Jag tänkte på hur härligt det skulle kännas när Kalle skulle säga att han är stolt över mig. Och sen när 20km-skylten kom, inne i skogen där jag fick lite skugga också, så grät jag en till liten skvätt och försökte hitta nån liten liten extra gnutta psyke som skulle hjälpa mig att köra på. Pressade fram det sista jag hade. Nej, det var typ inte ens det sista jag hade, det var mer än vad jag hade, jag tog ut kredit på kroppens resurser, skuldsatte mig över öronen för att kunna mana fram lite mer muskelstyrka, lite mer energi.

Och då började jag ana något som såg ut som ett mål. "Är det där målet" frågade jag Lisa. Hon visste inte riktigt. Lite till var det nog. Jag tänkte att om jag bara fick syn på målet så kunde jag spurta mot det. Men först var det en massa bågar man skulle springa under som såg ut som falska mål, och jag höll på att tappa farten eftersom jag var så sjukt inne i att försöka fatta var målet var. Sen sa Lisa att det var där, en bit in på stadion. Och då släppte jag fan allt och lyckades springa liiite till. Och sen på nåt sjukt sätt så gick vi i mål. Och då såg jag ut exakt likadant på utsidan som det kändes på insidan. Möööööö.
 

Jag sprang denna halvmara på 01.55.30, enligt Lisas klocka. Och jag spurtade på slutet. Sista kilometern var min snabbaste. Och jag tappade aldrig löpsteget, gjorde fan precis som hon lärt mig nästan hela vägen fram till mål. Sen grät jag lite till. Alltså jag var så sjukt slut i huvet. Så varm så varm. Fick ett glas vatten som fan är det godaste glas vatten jag någonsin druckit. Och helt emotionell var jag, grät för att Lisa var så jävla grym och att hon gjorde allt hon kunde för att jag inte skulle krokna. Så kom det en fotograf och ville ta en massa bilder och det är ju inte alls konstigt men jag var så skör då och fotografen ba "liiite GLADARE" och jag försökte och hon ba "ännu lite gladare!" och då sa jag att hon fick ursäkta men jag var tvungen att va för mig själv ett tag. Eventuellt sa jag inte ursäkta men jag hoppas att jag gjorde det itll henne efteråt. Sen tog det några timmar innan jag var mig själv igen. 

Helt genomblöt efter alla duschar, har fått min medalj och en banan, och sen kom Sofia från pr-byrån Jung med en Gott & Blandat som jag önskat. Så jävla gott den smakade. 

Såhär mycket ville jag bli fotograferad. Sen tvingade jag mig ändå att titta in i kameran och försöka le. Det gick verkligen toppen, kolla:

Falskare leende har jag aldrig sett på mig själv. Ögonen är helt döda och registrerar nog inte ens vad som händer framför. Missförstå mig inte, jag hade svinkul och jag är jätteglad att ha gjort det här tillsammans med adidas tribes och Simon och våra coacher, men jag mår helt enkelt inte bra på den här bilden. Och det tog mycket mycket hårdare på mitt psyke än vad jag hade räknat med. Men tänk att det gick ändå. På under två timmar. Trots magsjuka, förkylning och att jag gick in i väggen. Så jävla stolt över mig själv för det. 

Gilla:
upp
128 röster