Jag vet inte hur det ser ut i resten av Sverige, men i Stockholm kan man just nu se mitt face på varannan busshållplats och utomhustavla och faktiskt en och annan bil (!). Jag visste såklart att den här dagen skulle komma, jag var ju uppenbarligen närvarande vid plåtningen tidigare i somras och pressavdelningen på Rix FM berättade att det skulle vara en stor kampanj och sånt där. Men jag var inte beredd på hur det skulle kännas att se sig själv sådär överallt.
Det känns jättekonstigt.
För det första så är det konstigt bara ATT. Att mina looks är en del av en busshållplats/tunnelbana/bil. Att folk tvingas stirra in i min feja medan dom halsar en Actimel på väg till jobbet tidigt nån ruggig morgon, eller lutar sig mot mig när dom lägger en pizza på väg hem med nattbussen.
För det andra så funkar jag tyvärr så att jag bara ser det fula i bilden.
Nej förresten, det var inte där jag började. Först var jag jättenöjd med blotta faktumet att jag inte såg direkt galen ut, eftersom att bli fotograferad (nykter) är den mest obehagliga situationen jag vet jämte att betala räkningar. Så jag gjorde nästan en liten segerdans över att jag INTE såg ut som att jag var mitt i ett slaganfall.
Men. Sen var det en bekant som kläckte ur sig de bevingade orden "det är ju inte den BÄSTA bilden på dig" och direkt var jag igång. Det var som en slöja av obryddhet som lyftes bort och direkt började jag se allt som är fult med bilden. JA, jag önskar jag kunde säga att jag var en starkare människa, tryggare i mig själv och med distans till mitt utseende och så vidare men jag är tyvärr inte bättre än att jag vill vara SNYGG och hela jag bara ångrar den där jävla blusen som fan, varför sa ingen att den föll så himla konstigt över brösten, och varför märkte jag inte själv att den där eyelinern inte va nåt bra på mig?
Och att ha såna känslor kring en bild som finns över hela stan kan lätt göra en lite.. yr.
Då fick jag det här kollaget av Kakan.
Haha, denna fina människa. Jag tror Kakan skulle vara en otroligt bra fotbollsmorsa för hon är en sån naturlig peppmaskin, men det var också nåt med det här messet som gav mig distansen tillbaka. Det är en bild som gör reklam för ett skitroligt jobb jag får göra och jag är jätteglad att en massa potentiella lyssnare blir påminda om det och tror fan att det kanske kan vara bra för en del att få se nån med en illasittande apelsinfärgad blus på väg till jobbet ibland.
Men att kliva av tunnelbanan där jag bor och det över heela tunnelbaneväggen sitter fem gigantiska bilder på mig (och Adam och Marko) och en snubbe bredvid på perrongen kollar på mig, på tavlorna, på mig igen, det kommer jag nog aldrig vänja mig vid. Och det kanske jag inte ska heller.
Tut-tuuuut.
