Profeten av WHATEVER

Björn Werner 23:09 21 Feb 2013

Hela dan idag har jag tänkt på Snömannen och hans enda intervju, omsorgsfullt nedpräntat av av Staffan Lindberg på Aftonbladet.

Snömannen, eller Peter som han egentligen heter, blev känd för världen när han upptäcktes i sin bil förra vintern. Då hade han varit därinne två månader och det var ett allmänt under att han klarade sig. End of story trodde många, men icke. Av intervjun framgår att Peter inte är något annat än en modern frälsare. 10-talets ultimata Jesusfigur. Han är profeten av WHATEVER. I en tid av mindfulness och livspussel har Peter den fulländade filosofin för vår civilisation. Peter vill inte rädda världen. Han vill inte bota sjuka. Han är bara sjukt trött på alltihop och vill helst mest att alla är tysta så han kan få dricka kaffe och röka cigg ifred, i en bil, ensam för sig själv. På alla sätt en djupt sympatisk och lättförståelig insikt. Han ger sig därför, som en sann martyr, ut i naturen med sin Jeep för att uppgå i intigheten. 

 Artikeln bör likt vilken annan helig text egentligen läsas i sin helhet för att uppskattas för vad det är, men för er som inte orkar finner ni här viktiga passager ur vad jag antar kommer att kallas Lindberg-evangeliet, den första och enda texten där Profeten själv uttalar sig om sin mission.

"– Jag fick för mig att fira i skogen. Jag ville åt lugnet. Få vara i fred, säger han.

Den 18 december 2011 samlade han ihop lite kläder och åkte för att proviantera. Några limpor med skivat bröd och skinka. Grillad kyckling, yoghurt. Alkohol, kaffe, cigaretter.

Sedan körde han ut och ställde sin svarta jeep vid skogens kant några kilometer utanför Sävar norr om Umeå, på en plats han kände till sedan sommaren.

Stormköket gav honom vatten till kaffe och möjlighet att tvätta sig. Baksätet fälldes ner så han kunde bre ut madrassen.

 

– Det var bekvämt. Jag hade allt jag behövde. Kunde slippa människor som stod och tjatade."

 

Den Store Profetens resa har börjat. Han har det trevligt. Kanske för trevligt. Efter att ha suttit och softat bilen i runt en månad börjar han bli sjukt sugen på cigg och kaffe.

 

"– Hungerkänslan går över. Problemet är kaffet och röksuget"

Det är nu för mycket snö för att gå till macken som ligger tre km därifrån så Profeten ger upp, går tillbaka i bilen och inväntar med martyrens stolthet sitt öde. Och istället för att inför journalisten bre ut sig om hans dödsångest eller panik berättar Profeten om den frid som uppfyller den som handlar rättfärdigt. Det är lugnt och skönt och jävligt stilla. Men kaffe och ciggsuget river fortfarande i kroppen.

"Kroppen domnade bort, känseln försvann. Dagarna och nätterna flöt ihop, han kunde inte skilja dem åt. Men huvudet fortsatte att vara klart. Han räknade sina hjärtslag, fyrtio i minuten.

Peter kämpade inte längre mot döden. Den skulle inte komma som en fiende. Men fortfarande drömde han om kaffe och föreställde sig hur cigaretterna singlade ner från himlen."

Eftersom Profeten aldrig önskat sig något annat än Den Stora Friden kommer också räddningen. Som den konsekvensens mästare han är vägrar han in i det sista räddningen och behåller därmed sin helighet.

"Dörren stängdes igen, men efter några timmar kom skoterljudet tillbaka. Han var helt klar i huvudet. Dialogen glömmer han aldrig.

– Det är polisen.

– Har ni cigaretter?

– Nej.

– Har ni kaffe?

– Nej.

– Då får ni stänga dörren. Det är kallt."

 
Whateverianismens påbud kan verka svårförståeliga men kan egentligen kokas ner till två enkla budskap 1) Allt är verkligen skitsamma, bara en jävla massa tjöt.  2) Utom kaffe och cigg. 3) Funkar inte det är det bara att ta Jeepen och en kasse med skinkmackor och sprit och vänta in döden. Det är inte så farligt som det sägs.

Fler blogginlägg från Björn Werner