Denna krönika är även publicerad i Nöjesguiden Göteborg #2 2014
Det brukar sammanfalla med våren, tillsammans med snödropparna, sädesärlorna och små barns skratt i slottskogen. Det är det störigaste vårtecknet jag vet: klotterraseriet. Västtrafiks presstjänst harklar sig, ringer GPs redaktion och gråter ut. ”Klottret” skriker de. ”Det är klottrets fel!”. Sedan tar det inte lång tid innan en lång och bekymrad artikel når de trogna läsarnas frukostbord. Mitt bland juicepaket och löskokta ägg och familjefrid ligger den där, den traditionella vårutläggningen där artikelförfattaren och Västtrafik tävlar om att vara mest upprörd över det barbariska i att måla på nått så fint som en spårvagn. Ibland får de rulla flera dagar utan att de tar bort klottret, berättar de så hatet osar ut från tidningen och in i läsarnas näsborrar. Snart står alla där och knyter sina nävar. Klottret. Det är klottrets fel.
Detta är något som för det otränade ögat kan vara lite svårt att förstå. Spårvagnar och pendeltåg går väl ändå inte sönder av att tillfälligt ha en annan färg? Funktionen att åka framåt på ett räls kan väl ändå inte hindras av vad det är på plåten utanpå vagnen? Som att hela stan på något vis skulle bli kollektivt besudlat av andra grafiska mönster än just den av västtrafik utvalda? Samma sak med den gråa motorvägsvägg som nyligen målades av internationellt erkända Inkie och samma dag hotades tas ner. Det är väl ändå inte så att väggens funktion är förändrad av att de första två meterna av färg på marknivå har bytt färg?
Nej, det Västtrafik, trafikkontor, kommun och husägare och GP stressar upp sig över är inte den plötsliga färgändringen i sig. Det är att det ifrågasätter äganderätt av något som verkligen tål att ifrågasättas. Vems är gatubilden? Vilka bestämmer över den, de som bor i den eller de som beslutar om den och som på pappret äger den?
Jag säger nu inte att graffittimålarna tvunget är de som bör ha rätten till gatans alla hörn. Men frågan de ställer med hjälp av ibland bra, ibland riktigt dålig konst förtjänar åtminstone att besvaras och diskuteras kring frukostborden– inte gömmas undan i upprörda artiklar om vandalism.
