A$AP Rocky överraskade precis genom att släppa årets hittills kanske näst bäst hiphopalbum (efter Kendrick Lamars, så klart). Och hittade omedelbart två favoriter i Jukebox Joints och Wavybone. Och i vad som inte är en överraskning baseras båda låtar på några klassiker. Vi börjar med Jukebox Joints:

Tolv sekunder in i den flummiga sjuttiotalslåten ovan hörs körerna som utgör första delen av A$AP Rockys version.

Men det är den andra delen av låten jag verkligen älskar. Den baseras på Much Better Off med Smokey Robinson & The Miracles från 1968 (cirka 40 minuter in hör ni delen som används). Den är så bra att den har samplats ett par gånger förut, en favorit är i Wu-Blocks Crack Spot Stories.

Wavybone är på samma sätt som Jukebox Joints kärlek vid första lyssningen. Inte bara för att det alltid är ett kärt återseende att höra Pimp C rappa från graven, utan för att spåret den samplar är så fantastisk.

Här är den – Syl Johnsons Could I Be Falling In Love från 1974, en av de bästa soullåtarna som någonsin gjorts, och det är främst refrängen som används av A$AP Rockys. Även här har dock Wu-Tang Clan varit och pillat tidigare i vad som är en av deras bästa låtar. Heaven & Hell från 1994.

Ja, jag är en samplingsnörd om det inte redan framgått. Har skrivit massor om samplingar förut, men för länge sen. Vill ni läsa ändå finns det här.

Jag hade en diskussion för ett tag sedan där jag argumenterade för att låtar med stön i introt i stort sett alltid är bra (ja, det är en väldigt viktig fråga att reda ut). Här, tre exempel. Det bästa exemplet råkar också innehålla en av mina favoritsamplingar.

Grace Jones My Jamaican Guy blir LL Cool J:s Doin’ It

För det första – hur ballin’ omslag? För det andra – fan vilken genialisk låt Doin’ It är. My Jamaican Guy är en bra låt, men Doin’ It tar det bästa från Grace Jones original och koncentrerar det. Refrängen, den subtila Go Brooklyn-samplingen (vid 2:45) och LL:s och Leshauns oironiska turas-om-rap – perfekt är vad det är.

Åh, nu ska vi samplingsnördar vältra oss. Det tog 16 år men igår hittades äntligen låten som den då 19-årige Havoc samplade i Shook Ones Part II. Det har funnits ett par andra kandidater (vid 00:57) genom åren, men den här är den rätta. Det är nästan förolämpande så briljant det är:

Bonus:
Trumbeatet är samplat från den här låten och det karaktäristiska introt från denna (vid 01:16).

Den bästa låten, i konkurrens med I Gave You Power, från Nas underskattade andra album är Take It In Blood. Förutom tre jävligt bra verser och en förvånansvärt effektiv sampling av Ultramagnetic MC’s Ease Back som refräng har låten ett fantastiskt beat.

Samlingen kommer ifrån Fantastic Fours Mixed up Moods and Attitudes från 1977 och utgörs av en pianoslinga som loopas om i all oändlighet. Tonarten har höjts och slingan speedats upp och tillsammans med en tung kick och en smutsig snare formas en hård men ändå mjuk våg för Nas att snacka över.
Något som sällan nämns är den underbart dova basgången. Jag erkänner att jag är en sucker för basgångar (en annan Nas-favorit är denna), men lyssna via något bättre än laptophögtalarna, skruva upp volymen och du kommer att förstå.  

Den här är superfärsk och något Pete Rock nämnde i Complex-intervjun jag tipsade om tidigare. Alla hipsterhoppares favorit, Runaway, lånar trummorna från Pete Rock & C.L. Smooths The Basement.

Nej, den här samplingen är inte lika snygg som The Magic Hour eller nyskapande som Blood In, Blood Out. Men den visar att inte ens de minsta av snuttar missas av bra hiphopproducenter. Det krävs ett visst mått av geni att ta en trumloop från ett par sekunder kort intro på en 18 år gammal låt och lyckas förvandla det till det nyaste, hetaste.

Första gången jag hörde Letters to the King, The Games antagligen bästa låt, var jag övertygad om att producenten Hi-Tek hade samplat The Delfonics eller någon annan svart Philly soul-grupp. Men nej. Istället är originallåten, Memoirs of The Traveler (samplingen hörs vid 00:31), gjord av Pittsburgh-baserade sjuttiotalstals-one hit wonder-rockbandet The Jaggerz.

Jag brukar fastna för samplingar som är mer avancerande, men den här är intressant på sitt sätt. Mest för att den gör det så tydlig hur nära besläktade blues, jazz och hiphop är. Lee Masons Shady Blues har i stort sett bara mixats ett snäpp hårdare, underskattade Sean Price (”The brokest rapper you know, sell crack after the show”) lägger versen och helt plötsligt har det blivit hiphop. Shady Blues har samplats tidigare, bland annat i Pacewons I Declare the War, och senare, i Asher Roths Muddy Swim Trunks, men det här är den bästa versionen.

Jay Electronica har också en awesome version som dock bara verkar finnas i liveupptagningar. Fan, vad han ska vara speciell hela tiden.

Rapparen Vinnie Paz i mitten. Iförd hiphopkreddig kufi. Lol.

Missa inte att Jedi Mind Tricks kommer till Stockholm och Hornstull Strand den 18 november! Jag såg dom för fem år sedan och de var awesome redan då.