Så hände det till slut. För första gången har en aktiv manlig spelare i en av USA:s fyra stora sporter (basket, amerikansk fotboll, baseboll och ishockey) kommit ut som gay. Jason Collins har under sin tolvåriga NBA-karriär spelat för sex olika lag, tagit sig till slutspel nio gånger och nått finalen vid två tillfällen. Han har aldrig varit en särskilt framstående spelare men har utmärkt sig som en fantastisk lagkamrat och varit både professionell och vältalig.
Nu när hans Washington Wizards inte nått slutspelet och hans kontrakt har upphört har han alltså valt att komma ut. Han är naturligtvis inte den första NBA-spelaren att vara gay, ELLER den första att komma ut (det var John Amaechi), men han är den första att komma ut samtidigt som han spelar, eller planerar att fortsätta spela.
Vissa läsarkommentarer på ESPN var av typen ”big deal, vem bryr sig om vem Collins vill ligga med?”, men det flesta av oss inser vilken gigantisk betydelse Collins val att komma ut har. Tolerans för homosexualitet är, eller har varit, extremt liten inom idrotten. Och den har varit ännu mindre i en sådan macho lagsport som basket. Dessutom har den afroamerikanska kulturen ryktet om sig att vara extra intolerant, vilket, huruvida det är sant eller inte, säkert har gjort Collins val ännu tuffare.
Före detta NBA-spelaren Larry Johnson.
Reaktionerna på hans utannonserande har dock till störst del varit positiva, vilket vittnar om att vi trots allt kommer någon vart. Förhoppningsvis vågar nu ännu fler atleteter vara öppna med sina sexualiteter. Nuvarande NBA-spelaren Kobe Bryant.
Läs Sports Illustrated-artikeln där Collins kommer ut här.
Lyssna på The B.S. Report där NBA-experten Bill Simmons diskuterar betydelsen för Collins, NBA och amerikansk idrott med den Pulitzer-vinnande (svarta och öppet homosexuella) Wesley Morris här.
Historia: 1970 förärades Ohios största stad, Cleveland, med ett eget basketlag. Ägarna döpte det till Cavaliers, trots att stadens invånare föredrog Foresters och Presidents. Traditionsenligt haltade klubben under sitt första år och lyckades bara skrapa ihop 15 vinster mot 67 förluster. Följande säsonger pendlade mellan pinsamhet och mediokert spel och det dröjde ända till säsongen 1975/1976 innan de vann fler matcher (49) än de förlorade (33). Den säsongen vann dock deras tränare Coach of the Year-priset, laget tog hem divisionstiteln och med hjälp av veteranen Nate Thurmond tog det sig ända till semifinal i slutspelet där de, som så många andra klubbar genom historien, slogs ut av Boston Celtics.
Nate Thurmond.
Under följande år lyckades Cleveland inte återskapa samma semifinalsbedrift och 1980 fick laget en ny ägare, Ted Sepien. Sepien tog dock en rad usla beslut och lyckades, genom spelarbyten, slarva bort klubbens draftval (mer om den viktiga NBA-drafter här) under flera år. Ägarens fatala misstag såg till att Cleveland inte skulle få förstärkning av unga lovande spelare under de kommande åren, och för att förhindra andra klubbar att göra samma idiotiska tabbar instiftade NBA en regel. Regeln kallas för The Ted Sepien Rule och går ut på att lag inte får byta bort sina draftval under två år i rad. Bra grej att tänka på: får man en regel uppkallad efter sig har man antingen gjort något jättebra eller hemskt dåligt. Sepiens kaotiska ledarskap orsakade förvirring på planen och under större delen av åttiotalet tillhörde Cavaliers ligans bottenskrap.
Brad Daugherty.
1986 landade dock klubben Brad Daugherty, årets mest lovande collegespelare, och parade ihop honom med point guarden Mark Price, framtida Chicago Bulls-mästaren Ron Harper och 1984 års vinnare av dunktävlingen, Larry Nance. Denna grund ledde till en rad slutspelskampanjer, men klubben verkade alltid förlora på de mest hjärtekrossande sätt när det verkligen gällde. Ta bara detta exempel, från förstarundan i 1989 års slutspel där de slogs ut av Michael Jordan och vad som kom att kallas ”The Shot”.
Ett par säsonger senare, 1991/1992, lyckades de vinna hela 57 matcher men slogs även denna gång ut mot Michael Jordans Chicago Bulls i slutspelets semifinal. Under hela nittiotalet slogs de antingen ut tidigt i slutspelet eller tog sig inte ens dit och experiment med spelare som Terrell Brandon, Shawn Kemp och Wesley Person ledde aldrig till några titlar.
En ung LeBron James mot en ung Carmelo Anthony.
I början av nollnolltalet ryktades det om att en spelare med omätbar potential gjorde väsen av sig i närliggande staden Akron. Redan på högstadiet hade hans talang varit bländande och när han började på gymnasiet fick han sina medspelare att se ut som mellanstadieelever. Spelaren hette LeBron James och det vinsttörstande Cleveland Cavaliers hade identifierat sin frälsare.
LeBron James.
Eftersom ligans sämsta lag har störst chans att få välja först i NBA-draften gjorde Cleveland inga försök till att vinna under säsongen 2002/2003 (mer om hur drafter fungerar här). Den sommaren fick de chansen att välja först i draften och till ingens förvåning föll valet på Ohiosonen LeBron James. Döpt till King James transformerade han laget under sin rookie-säsong och lyckades på något ofattbart sätt överträffa de redan gigantiska förväntningarna. Efter två mjukstarssäsonger gjorde Cavaliers äntligen väsen av sig igen och tog sig ända till slutspelets semifinal 2005. Året efter tog de sig till final för första gången i klubbens historia, bakom historiskt bra spel från LeBron James. Trots att de förlorade mot veterantäta San Antonio Spurs såg det unga Cavaliers ut att bli NBA:s framtid.
Cleveland Cavaliers, 2009.
2007/2008 tog dock klubben ett steg bakåt. Skador och misslyckade spelarbyten skapade disharmoni och de slogs ut redan i kvartsfinal mot Boston Celtics (som skulle vinna titeln). De studsade tillbaka under efterföljande säsong, vann 66 matcher mot 16 förluster och kunde stoltsera med att vara den bästa versionen av Cleveland Cavaliers någonsin. LeBron James var ligans bästa spelare och de krossande motståndet under slutspelets två första rundor. I semifinal slogs de dock överraskande ut mot Orlando Magic, trots fortsatt bra spel från James.
LeBron James & Delonte West.
2009 fick de (desperat) förstärkning i form av Shaquille O’Neal, James valdes till ligans bästa spelare för andra året i rad och Cavaliers slutade som säsongens bästa lag. Av diverse anledningar brakade dock allt sammans när de ställdes mot Boston Celtics i kvartsfinalen. LeBron James såg deprimerad och distanserad ut på planen (det ryktas om att en av hans lagkamrater, Delonte West, hade en affär med hans mamma, vilket påstås ha bidragit till James bleka spel) och ett förvånansvärt tamt Cavaliers slogs ut.
LeBron James matchtröja bränns av upprörda fans sedan han utannonserat sitt lagbyte till Miami.
Den sommaren tog LeBron James kontrakt slut. Frälsaren från Ohio hade gjort klubben relevant och utvecklats till ligans bästa spelare, men troféskåpet stod tomt. Trött på att inte nå hela vägen fram till titeln och trött på att lagets management inte omringat honom med tillräckligt bra spelare valde han att lämna Cleveland och skriva på för Miami Heat där han anslöt med sin största rival, Dwayne Wade. Omedelbart gick James från att vara ligans populäraste spelare, till att bli dess mest hatade, hans matchtröja brändes på Clevelands gator och Miami blev ligans mest hatade lag (mer om allt detta här). Cleveland, en av sport-USA:s mest otursdrabbade städer stod ännu en gång lottlös.
Kyrie Irving, Clevelands framtid.
Sedan LeBron James avhopp har Cavaliers satsat på nybygge. Men den här gången ser det ut att göras på nyktert vis. 2011 draftade de Kyrie Irving, en av ligans mest spännande unga spelare, och det har parat ihop honom med andra lovande talanger som Tristan Thompson och Dion Waters. Säsongen 2012/2013 har Cavaliers hört till ett av ligans sämsta, men individuellt har spelarna, speciellt Irving, visat stor potential. Ännu en gång ser framtiden ut att ligga för Clevelands fötter. Vi får se om de lyckas ta tillvara på den.
Anledning att följa: Kyrie Irving!! Och hans Uncle Drew!
Anledning att inte följa: Historien talar emot allt som har med Cleveland att göra.
Haha! En reporter från Jimmy Kimmel Live åker till den hipstertäta Coachellafestivalen och frågar besökarna vad de tycker om band som reporten själv har hittat på och inte existerar i verkligheten. Det här skulle så klart kunna vara skådisar, eller att man frågat om ett riktigt band och sedan dubbat över med ett fejkband, men jag hoppas/tänker låtsas som att det inte är det.
Inför kvällens Hammer Time har jag och Hasan snickrat ihop en mash up av Lilla NamosHaffa guzz och några av våra dancehallfavoriter. Lyssna ovan och kom till Kåken ikväll, 22-02!
Våren 2001 var Allen Iverson det hetaste NBA hade att bjuda på. Sedan debuten 1996 hade han bländat ligan med sin förmåga att göra poäng, trots att han var knappt 1,80 lång och vägde runt 75 kilo. Men under våren 2001 tog han sitt Philadelphia 76ers, ett lag som nästan uteslutande, åtminstone offensivt, bars upp av honom själv genom hela slutspelet.
I finalen ställdes de mot storfavoriterna Los Angeles Lakers, som vunnit elva slutspelsmatcher i rad och hade giganterna Shaquille O’Neal och Kobe Bryant i högform. Alla trodde att 76ers skulle bli överkörda på Lakers hemmaplan. Och mycket riktigt tog Los Angeles tidigt ledningen med 21-9 och utklassningen såg ut att bli ett faktum. Men bakom 48 poäng från Iverson lyckades Philadelphia sno åt sig en underdog-vinst.
Klippet ovan är från första finalmatchen. Jag stannade uppe till tidig morgon för att se matchen på flimrig Canal+-bild, och när den lille Iverson sätter ett svårt skott och sedan trotsigt kliver över sin försvarare framför hela Lakers bänk var det omöjligt att inte bli frälst. För mig sammanfattar de där sekunderna Allen Iversons karriär allra bäst – den otroliga talangen, attityden och vägran att ge upp.
En ung Iverson mot Michael Jordan.
Lakers vann dock de fyra resterande finalmatcherna och tog hem titeln, men Iversons spel skapade en mängd nya 76ers-fans runtom i världen. Bortset från själva spelet hade han även ett gigantiskt inflytande på basket som livsstil. Flätorna? Tatueringarna? Armskydden? Allt populariserades av Iverson. Han tjänade mer än 150 miljoner dollar under sig karriär, enbart på sina basketkontrakt, och fick betydligt mer i sponspengar. Och idag är han pank.
Allen Iverson i den kinesiska ligan, förra året.
I Washington Post finns en väldigt läsvärd artikel om Allen Iversons liv efter basketen. Alkoholproblemet, skilsmässan, de misslyckade comebackförsöken och de destruktiva mönstren som gör det svårt för honom att ta tag i sitt liv. Missförstått geni med bristande självinsikt och dåligt stöd från välvilliga under uppväxten? Eller egotrippad narcissist som slarvat bort alla sina chanser? Säkert lite av båda. Sorglig läsning är det hursomhelst.
Imorgon är det dags för Hammer Time, min och Hasan Ramic ambulerande klubb som den här gången håller till på Kåken mellan 22 och 02. Vi kommer att spela all bra hiphop, r’n’b och dancehall, så gillar ni sånt är ni mer än välkomna!
Vill man avsluta veckan på topp kan man komma till Riche imorgon. Då är det min, Margret och Parisas tur att hålla i Riche-quizet i Lilla baren. Alla får vara med, man är högst fem personer i varje lag och vinnaren får en flaska champagne. Det börjar vid 20!
Amat Levin är en 26-årig journalist och är tillförordnad chefredaktör på Nöjesguiden. Han har en ohälsosam förkärlek för B-filmer, Wu-Tang Clan och onyttig mat.
