Så detta har hänt:
- Uppdrag Granskning sände i onsdags ett program om våld inom vänsterextremistiska grupper inom Sverige.
- Många uttryckte sig negativt om programmet och menade att det förminskade den nynaziska våg som väller fram över Sverige.
- Längst gick journalisten och radioprofilen Ametist Azordegan som twittrade: ”Kan inte Janne Josefsson bara komma ut som nazist/SVP en gång för alla?”
Ametist skrev senare en kommentar på Facebook där hon förklarade varför hon uttryckt sig som hon gjorde. Men det spelade så klart ingen roll. För Sverige har de senaste åren utvecklats till att bli ett land där det är värre att anklaga någon för att vara rasist än att faktiskt vara rasist (och nej, jag anklagar ingen för att vara rasist i detta inlägg). Men även om Ametist raljerade, vilket hon erkände, när hon bad Janne Josefsson att komma ut som nazist, och även om det är något hon inte borde ha gjort, torde det felsteget blekna i jämförelse med de efterföljande reaktionerna. Många journalister och tyckare var nämligen snabba med att fördöma Ametist för hennes ord om Janne Josefsson. Betydligt färre har dock uttryckt sitt stöd för henne när hon nu, som en reaktion på sin tweet, har fått ett dussintal mordhot och hot om sexuellt våld, varav alla dessutom genomsyras av rasism. Betydligt färre har höjt på ögonbrynen åt att hon nu tvingas sända sitt radioprogram med livvakter.
Jag noterar ett väldigt stort daltande med den svenska nynazismen som åter är på intåg. ”Alla måste få uttrycka sin åsikt utan att hotas med våld”, brukar det proklameras. ”Yttrandefrihet!”, brukar det ropas, när politiker bakom en sköld av kostymer, förfinade ord och valplakat spyr ur sig en rasistisk retorik på Sveriges torg.
Så var är ni nu? Alla är överens om att hon gjorde ett misstag. Varför kan ni inte då samtidigt slå fast att den verkliga tragedin här är att Ametist på grund av dessa hot ska behöva eskorteras när hon rör sig på stan och inte kan sova hemma? Var är alla fina ord om yttrandefrihet nu?
