Gillar 18-åriga Joey Bada$$ mer för varje släpp. Nu har hans EP Summer Nights försenats till den 1 juli, men han tröstar oss med en ny pärla till låt – 95 til Infinity.

Privacy Pod – allt jag önskar i födelsedagspresent och julklapp.

Vad ska man göra när man har suttit fast i ett flygplan i över fem timmar, utan luftkonditionering, mat och vatten? Vad ska man ta sig till när folk spyr och svimmar av hettan och stämningen på planet har nått upploppsnivå? Man sätter på R. Kellys I Belive I Can Fly och låter folk bonda. Ska komma ihåg detta.

Idag släppte J. Cole sina nya singel Crooked Smile. J. Cole är sitt vanliga rätt så ljumna jag, men låten utmärker sig genom att ha TLC (RIP Left Eye) som gäster. Kul att höra dem efter så lång tid och kanske är det ett tecken att deras beryktade femte album, vilket skulle bli det första sedan 2002 års 3D, faktiskt kommer att släppas under 2013.

En rolig grej är att vi som gärna skriver om rasism och brist på jämställdhet ofta stämplas som lättkränkta och extrema i våra åsikter. Att vi är extra känsliga, att vi är humorlösa eller att vi, om vi har mörkare hudfärg eller föräldrar från ett annat land, borde hålla käften och vara tacksamma över att vi överhuvudtaget får befinna oss här.

Så vad händer när dessa människor får kritik? Eller nej, vad händer när en åsikt de inte håller med om yttras? I min ledare från Nöjesguiden #5 återfinns följande passager: ”… och varför en röst på Sverigedemokraterna gör vårt land till en sämre plats” och ”Högerextrema grupper har organiserat sig för att 'patrullera' områden i Stockholm. Och media väljer att skriva om dem som ’medborgargarde’. Skäms!”. Några av reaktionerna?

”Det var mycket trams i den artikeln. Varför skulle Sverigedemokraterna göra Sverige till en sämre plats? Jag har svårt att se vad som är bra i Mellanösterns kulturer, ge mig exempel tack. Hen, herrejävlar...minns ni när en kvinna var in kvinna, en man var en man och en fikus var en blomma. Det var länge sedan.” – Pettersson

”Herregud, media slutar fan aldrig förvåna. Usch när så uppenbara med erat anti-svenska skit, ni sprider propaganda till höger och vänster och det är SÅÅ UPPENBART att ni inget annat vill än att fylla landet med så många ’kulturberikande’ våldtäktsmän som möjligt.” – Johan Danielsson

”Ni skyddar dessa inavel som försöker ta över landet MED VÅLD!!!ni är väl medskyldiga också eller? skulle tro det,NÄ slå tillbaka och slå hårt,våga visa er ovanför Luleås gränser så skall vi nog lösa problemen,här daltas det inte,och vi har miltals med myrmarker som kan användas som gravar,och er inom media,dagen kommer då ni ställs mot en mur,och om jag bra finns kvar den dagen kommer jag med GLÄDJE anmäla som frivillig att få knäppa er skallar med bly.” – Mange

Och det är VI som är extrema? VI som är lättkränkta? Kanske borde hot om ”myrmarker som kan användas som gravar” göra en mer deprimerad, men ärligt talat är det skrattet som är den närmaste reaktionen till hands. Den totala bristen på självinsikt och temperamentbehärskning är stor humor.

Nu ska jag tipsa om en väldigt bra blogg. Pkmaffian beskriver sig själv som en ”antirasistik, feministisk vänsterblogg” och levererar inlägg efter inlägg som både ”Det får man väl inte säga i det här landet”-personer och självutnämnda öppensinnade kan dra nytta av.

Ta bara de två senaste, till exempel. I det ena skriver hon om feminism, icke-vithet och bristen på, eller missanvändandet av, intersektionalitet. Ett utdrag:

”Så jag frågade henne hur en prinsessa såg ut. För att vinna tid, typ.

Vit, sade hon. Med blont hår.

’Men kan hon inte vara brun?’ frågade jag. ’Med svart hår? Som du och jag?’

Hon skrattade. Min fyraåriga kusin skrattade mig rakt upp i ansiktet och sade, ’Neej! Prinsessor är vita. Vi är inte prinsessor.’

Vi är inte prinsessor. Vi är inte fina, söta, milda, blida, renrakade, väna, artiga, rika. Vi är skuggsidan av den femininiteten. De översexuella, de maskulina, de farliga, de exotiska. Det är vårt normsystem.”

I det andra svarar hon på vanliga frågor och kommentarer i kölvattnet av upploppen i Husby.

”Jag har sett den här kommentaren vid flera tillfällen, och inte bara i anknytning till detta. Typ, ’ÅH nej, invandrarna orsakar problem! Nu kommer SD att få fler röster! Åh neeej!’ eller, ’Haha! Nu får vi i SD fler röster, taaack! FLIN.’

En liten hemlis: det är inte oss sk ’invandrares’ fel att rasismen ökar. ’Vi’ har inget ansvar att trippa på tå, att le, att niga och ba, ’Yees, massa!’ så att SD inte får fler röster. Screw that. Problemet är att vi ses som en homogen grupp. Som ’invandrare’ i stället för svenskar. Så att det en av oss gör, oavsett anledning, oavsett bakgrund, reflekterar på och representerar en heterogen grupp. Detta är i SIG en konsekvens av rasismen. Därför härleds också alla ’problem’ ’vi’ orsakar till ’vår’ invandrarbakgrund.”

Extremt läsvärt alltihop. Gör dig själv en tjänst och klicka här.

Kanske måste bli vegetarian nu.

Så här ser hjältar ut, enligt tv-spel.

Åh, vilken meta-shit storm det här är. Men en rolig sådan, trots allt elände i kommentarsfälten. Författaren John Scalzi publicerade förra året en text där han jämförde att vara vit och man med att spela på ett spels lättaste svårighetsgrad. Om folk blev rasande? Ja! För ett par dagar sedan använde Luke McKinney ett par kommentarer från Scalzis blogginlägg för att illustrera exakt hur rätt han hade och samtidigt slå hål på de vanligaste motargumenten. Om folk blev rasande? Ja!

Gör er själva en (o)tjänst, läs texten och kommentarerna här.