Jag är ständigt kluven inför modevärlden. Det är så dubbelt.
I bästa fall är mode något transformativt, ljuvlig eskapism eller en magisk estetisk upplevelse. Som att får se Dries van Notens kreationer på Les Arts Décoratifs i Paris. Jag blev tårögd över broderierna och skönheten. I värsta fall är det samma gamla kassa normer. En vit, elitistisk värld där sexistiska fotografer tillåts utnyttja unga tjejer och aningslösa redaktörer förtjust instagrammar hemlösa i Paris som läser Vogue.
Man blir upprörd men man blir sällan förvånad. Och så händer det plötsligt – man får bli glatt överraskad. Som igår, när Valentino avslutade sin visning under Paris modevecka med att låta Ben Stiller och Owen Wilson göra cameos på catwalken som Derek Zoolander och Hansel. Uppföljaren till filmen Zoolander spelas just nu in i Rom, och det här var ett mycket väl valt PR-tillfälle.
Hur peppad jag än är på Zoolander 2 hamnar det i skymundan av faktumet att ett så stort och anrikt märke visar något så ovanligt som humor och självdistans. Jag hade kanske inte höjt på ögonbrynen om pajiga Jeremy Scott hade släppt ut de mindre bildsköna skådespelarna för att avsluta Moschinos visning, men Valentinos grundare har byggt hela sin estetik på devisen att kvinnor vill känna sig vackra. I fyrtiofem år gjorde han aftonklänningar med smala silhuetter och böljande kjolar som absolut inte fick visa anklarna på kvinnan som skred fram i dem.
Tre av Valentinos hundar.
Chiffong- och sidendrömmar i pudriga pastellfärger och rött, rött rött, sydda för hand av kvinnorna i hans coutureateljé. Så storslaget, så hårt arbete. Maria Grazia Chiuri och Pier Paolo Picciori, Valentinos efterträdare, har förvaltat arvet efter grundaren väl och därför är avslutningen ännu mer otippad. Höst- och vinterkollektionen 2015 var inspirerad av Emilie Flöge och Celia Birtwell, båda designers och musor till konstnärer. Flöge till Gustav Klimt, och Birtwell till David Hockney. Framförallt är Klimtreferenserna tydliga i printsen, färgskalan i spetsarna och de mer rakt skurna, långa klänningarna.
Annars var det en blandning av transparenta tyger, A-linjer och viktorianska rosetter i halsringningarna. Och för att snöra ihop denna feminina fantasi dönar Derek Zoolander och Hansel ut, full-on Blue Steel, iförda någon form av sidenpyjamas. Det är underbart!
I en värld som på många sätt är konservativ och humorbefriad är det inte svårt att bryta ideal. Jag tänker på när Minna Palmqvist gapskrattade åt sig själv, på äkta häxmanér, i en intervju för SVT:s Fashion. Det räcker med så lite. Som att tillåta sig själv att plocka in karaktärer från en film som är en enda stor parodi på mode.
Jag tänker att Valentino själv kanske gnällde lite först när han såg det här spektaklet, men att han tycker om det i slutändan, där han sitter i sitt slott. Mannen sätter ändå diamantörhängen med clips på sina fem mopsar, och har stora tavlor med sig själv på väggen. The true sign of a crazy person, och riktigt jäkla kul.
Se även: fler bilder från Valentino-chocken.
