The Walking Dead spås bli ett lika stort tv-fenomen som Mad Men. Vilket i praktiken betyder att höstens hipstermode kommer att gå i kallskuret.
När det avslöjades att AMC arbetade på en tv-serie av Robert Kirkmans serietidning The Walking Dead gjorde internet det internet gör bäst: fattade eld.
Det tenderar att bli så när det utannonseras filmer eller tv-serier baserade på serietidningar. Särskilt när det är tv-bolaget bakom Mad Men och Breaking Bad som står som avsändare. ”The Walking Dead ska göra för zombier vad Mad Men gjorde för reklambranschen” säger pilotavsnittets regissör Frank Darabont och petar med eldgaffel i internethypen. Men för att förstå hypen måste du först förstå att The Walking Dead inte är din vanliga zombiesoppa.
Redan i prologen till serietidningens första numret ställs hela zombie-konceptet på ända. ”Zombier representerar kollektivets hot mot individen” skriver Robert Kirkman och bryter en oändlig ström av lata vänsterpolitiska metaforer om överkonsumtion, segregering och what-not. I The Walking Dead är zombieepidemin inte en tarmsköljning av en moraliskt förtvinad samtid utan ett jävla gissel som hindrar oss från att konsumera ännu mer. Att serien lämnar världs-förbättrarretoriken och ger utrymme till utvecklade karaktärer gör den stor. Att den sedan osentimentalt rycker dem ifrån oss gör den ännu större.
Eftersom Kirkman alltid har menat att The Walking Dead tar vid där traditionella zombiefilmer slutar passar tv-formatet serien betydligt bättre än en trång filmkostym. För The Walking Dead är inte så mycket en gorefest som det är ett långsiktigt och karaktärsdrivet drama – med zombier som då och då äter upp delar av ensemblen. Men formatet innebär också en ge-och-ta-relation med tv-bolaget som inte är helt utan kompromisser. Eller som Frank Darabont sammanfattar det: ”Vi får inte säga fuck, men vi får skjuta zombier i ansiktet.”
The Walking Dead börjar sändas på AMC i oktober.
Jimmy Håkansson