Archie Jones har blivit övergiven av sin fru och nu sitter han i en bil och skall gasa ihjäl sig själv. Han singlade slant om liv eller död och det blev död. En halal-slaktare hindrar honom och Archie tycker sig ha blivit erbjuden en ny chans i livet. Han träffar den väldigt vackra Clara som har sina rötter på Jamaica och som precis hoppat av Jehovas vittnen. Allt verkar lösa sig, de gifter sig och börjar om...
i precis samma spår som förut minus religion.
Archie har en vän - Samad Iqbal. De träffades som soldater under slutet av andra världskriget och när kriget är över följer Samad (uppvuxen i Bangladesh) med till England med drömmen om ett fint liv. Han och landsmaninnan Alsana får tvillingpojkarna Magid (lyckad) och Millat (misslyckad) samtidigt som Archie och Clara får flickan Irie. Dessa två familjer utgör stommen i den engelska debutanten Zadie Smiths roman [I]Vita tänder[/I], som är en sorts avromantiserad saga om livet i exil från livet. Eller kanske snarare tvärtom, fast med samma resultat - olycklighet. En roman om det till synes omöjliga att lyfta sig över sitt eget liv och göra den rätta grejen. Både Archie och Samad klänger sig fast i livslögnen att de kämpade tappert mot nazisterna fast de knappt såg röken av en sådan under tiden de var inkallade. En lögn i mängden av lögner som slutligen gör dem till främlingar för sina barn och sig själva.
Liksom bland andra Salman Rushdie och Naguib Mahfouz tidigare gjort med sådan framgång, skriver Smith om problemen som uppstår när det gamla möter det nya. Tradition och religion mot flexibilitet och vetenskap. När de båda parens barn kommer i kontakt med den moderna medelklassfamiljen Chalfen blir det ställningskrig. Chalfens talar ett helt annat språk. Föräldrarna samtalar med sina barn som om de vore vuxna människor och de bråkar inte högt på bussen. De uppmuntrar sina barn att välja studier efter eget intresse och de bränner inte upp deras tillhörigheter i trädgården om de varit olydiga. Och de dyrkar förnuftet och vetenskapen. Detta ogillar Samad som från början inte är en särskilt troende muslim men som i besvikelsen över England, sönerna och sig själv, blir strängt religiös på ett krampaktigt livsförnekande sätt.
Arbetarklassen och medelklassen krockar i [I]Vita tänder[/I]. Det är tragiskt och hejdlöst roligt på samma gång. Smith sveper över hela det förra seklet när hon berättar om familjerna Jones och Iqbals historia. Hon är omsöm öm och inkännande för att i nästa mening betrakta karaktärerna ovanifrån så distanserat att det nästan känns cyniskt och oansvarigt. Det blir på det sättet en väldigt underhållande och oförutsägbar bok som ytterst diskuterar och problematiserar hur prestigen - orsakad av bland annat ekonomisk utsatthet och kulturell förvirring - kan leda till en trångsynthet som omöjliggör försoning och förståelse. Trots detta så tindrar hoppets klara stjärna genom den nästan 500 sidor långa boken och med tanke på att Smith skrev den som 23-åring så finns det mycket att hoppas på framöver.
Stad:
