Mer än en sångare genom populärmusikens historia har drabbats av hybris och börjat betrakta sig själv som sann renässanskonstnär. Det är därför vi hällt i oss för mycket vernissagevin för att ens orka snegla mot Pete Dohertys blodbestänkta skisser eller Mikas färgglada kludd. Det är därför Billy Corgan och Heather Nova gjort sig till allmänt åtlöje med ”diktsamlingar”.
Regeln är med andra ord glasklar — Bliv Vid Din Läst, O Popsångare. Låt skådespelare stå för skådespelandet, lämna tillbaka penslarna till konstnärerna, och framför allt, inbilla dig aldrig att ditt ”a-wop-bop-a-lula” är litteratur. För att regeln ska vara en regel krävs dock ett och annat undantag, och Willy Vlautins första roman The motel life från 2006 var ett saftigt sådant.
Till vardags är Willy Vlautin ledare för bandet Richmond Fontaine, vars dova americana har slagit sig in på så gott som varje musikmagasins årsbästalistor de senaste åren. Men musiken var bara en fotnot i jublande bokrecensioner i New York Times och Esquire, som tävlade om att jämföra honom med namn som Carver och Steinbeck. Minst lika positiva var reaktionerna över nyutgivna Northline, och Nöjesguiden ringde till Willy Vlautin hemma i Portland för att ta reda på hur just han lyckas kombinera musik och författarskap.
Är musikern Willy och författaren Willy en och samma person?
–På sätt och vis, förstås, men jag skapar utifrån helt olika förutsättningar i de två rollerna. Musik skriver jag när jag är deppig och bakis, för att inte bli knäpp. Som författare lever jag sunt, med goda vanor och sund arbetsmoral. Författarskapet passar min personlighet bättre, att ha en tillvaro och att kunna krypa ihop i ett hörn. Att spela har å andra sidan gett mig allt viktigt som finns i mitt privatliv, och kamratskapen i bandet betyder allt. Därför är jag lojal med musiken.
Raymond Carver upptäckte du via musiken?
–Precis. Jag var tjugo någonting och lyssnade på Paul Kellys So much water so close to home, och i det finstilta stod det att det var Kellys bearbetningar av Carvers texter. Så jag letade upp en Carverbok, och inom en vecka hade jag börjat skriva egna berättelser. Raymond Carver förstörde mitt liv, hehe.
Ditt litterära språk jämförs lika ofta med författare som med textförfattare. Mer än Carver och Steinbeck brukar liknas vid alla från Cormac McCarthy till William Kennedy. Och så med Tom Waits och Woody Guthrie.
–Shit. Jag älskar ju allihop. Att se mina skivor i samma butik som Tom Waits är en ära. Samma sak med författarna, jag skriver för att få stå pärm mot pärm med dem i bokhandeln, men de är läromästarna. Jag är på sin höjd den skolans vaktis.
Northline utspelar sig i Reno, där Willy Vlautin växte upp. Reno var prototypen för Las Vegas men blev snabbt stadens fattiga kusin.
–Visst är det kärleksbrev till Reno jag skriver. Men egentligen är det bara den skärva av Reno där jag växte upp som jag berättar om. Staden är fokuserad på gambling, och det innebär billig sprit, billigt käk, gott om lågbetalda jobb, prostitution och en hel del misär. Under min uppväxt tyckte jag att det var trösterikt att hänga med människorna där. Jag var ju en av dem, och jag drogs till de värsta eftersom jag var övertygad om att jag förr eller senare ändå skulle vara där på botten hursomhelst.
Med avskalat språk och lågmäld dramatik skildrar Willy Vlautin även de största förlorarna med djup sympati. Northline handlar om unga Allison Johnson, som flyr undan sin våldsamma pojkvän till Reno där hon föder och adopterar bort deras barn, medan hon sakta tar de första stegen mot mänsklig tilltro igen.
Hur hittade du in i en ung misshandlad kvinnas tänkesätt?
–Allison är en blandning av min mormor, min mamma och jag själv. De försatte sig i väldigt svåra situationer genom att fastna i fel relationer, men hittade till slut vägen ut och blev goda och starka. Samma med mig, även om det snarare var mitt eget destruktiva leverne som satte krokben för mig.
Northline kommer med soundtrack-cd.
–Det var ett sjå att redigera ner boken, och när jag körde fast slet jag fram gitarren, precis som alltid när jag mår kasst. Musikens stämningar kom att spegla bokens karaktärer, tyckte jag. Varje gång jag hör Ry Cooder så får jag upp bilder från Paris, Texas i huvudet. Musiken är ett sätt att förlänga upplevelsen, och min förhoppning är att någon någonstans fastnar för boken och sedan hittar tillbaka till den i sitt huvud efteråt genom musiken.
Jag anar att folk redan varit på dig om filmrättigheterna?
–Båda är sålda, faktiskt, The motel life till Guillermo Arriaga som skrev 21 Grams. Men för att det ska bli film av någon av dem måste stjärnorna verkligen stå rätt.
Är det Richmond Fontaine-fans som kommer till dina läsekvällar?
–För några år sedan var det rätt mycket så, men nu börjar det bli en crossover. Musikintresserade som normalt inte bryr sig om böcker kommer, och litteraturintresserade får upp ögonen för att jag är musiker också. Det är ju coolt om man kan bidra till att få folk att hitta nya typer av upplevelser.
Läsvärda sångare - den kompletta listan
Leonard Cohen
Nick Cave
Mare Kandre (Global Infantilists)
Lob
Linton Kwesi Johnson
Richard Hell
Steve Earle
Jim Carroll
David Berman (Silver Jews)
Rennie Sparks (Handsome Family)
Jeffrey Lewis
Författarförbundet? Tror inte det.
Jim Morrison
Morrissey
Ulf Lundell
Bruce Dickinson
Billy Corgan
John Lennon
Pete Townshend
Louise Wener (Sleeper)
Bob Dylan
Henry Rollins
Billy Childish
Stad:
Kategori:
