Wes Anderson i bitar

Få regissörer har utövat ett lika stort inflytande över dagens ungdom som Wes Anderson. Victor Schultz tolkar fritt och sammanställer de tio ingredienser som bildar regissörens DNA. 

Antalet medlemmar av generation Y som har genomgått den fas i livet där de har lockats av Wes Andersons filmer – träffade av den allmängiltiga tematiken eller inspirerade av den särpräglade estetiken – är otaliga. Internet kryllar av ”Vilken-Wes-Anderson-karaktär-är-du?”-test och ett av YouTube-användares mer populära grepp är att göra Wes Anderson-remakes på kända filmer (med Spider-Man, The Adams Family och Scream som ett par lyckade exempel). Med senaste framgången The Grand Budapest Hotel har Andersons hyllningskör växt ytterligare och kanske befinner sig auteurens karriär i någon sorts peak. Men på vilka grundläggande influenser och utgångspunkter – medvetna eller omedvetna – har han byggt sina hyllade verk? 

Sextiotalet

Studenten och dramatikern Max Fischer glider ut ur en hiss i slowmotion till The Whos A Quick One, While He’s Away, förklädd till hotellanställd efter att ha preparerat kärleksrivalen Herman Blumes svit med bålgetingar. Den återkommande scenen där en eller flera av Andersons huvudpersoner går i slow motion mot kamera till stämningsfull musik är ett av regissörens viktigaste stilgrepp, tillsammans med de nördiga soundtracken, ofta proppade med nogsamt utvald brittisk pop och rock signerad sextiotalsband som The Kinks, The Rolling Stones och The Beach Boys.

 Årtiondet har varit helt fundamentalt för Andersons filmskapande och även om Moonrise Kingdom (plus delar av The Grand Budapest Hotel) är den enda av hans filmer som de facto utspelar sig på sextiotalet kryllar samtliga filmer av referenser från tiden. Jag säger bara Jacques Cousteau, The Graduate, safarijackan, Vietnamkriget och Twiggy.

Bibeln

Inget annat verk, politiskt, kulturellt, filosofiskt eller religiöst har upphöjt och centraliserat fadersrollen på samma nivå som Bibeln. Gud är allas Fader och hans handlingar och åsikter är grundläggande för varje människas liv. Dessutom kryllar både gamla och nya testamentet av mer konkreta fäder som ständigt plågas av sina problematiska familjerelationer och kravet på att ta ansvar och leda, från Noa och Adam till Josef och Abraham – för att nämna några.

Detsamma gäller för Wes Andersons filmer där patriarkerna (levande eller döda) från sina centrala positioner påverkar alla omkringliggande karaktärer liksom filmernas dramaturgiska kurvor. För vilken prägel har inte Royal Tenenbaum satt på sina barn i The Royal Tenenbaums? Eller pappa Whitman på sina söner i The Darjeeling Limited? Eller för den delen Mr. Fox på hela sitt djur-community i The Fantastic Mr. Fox?

Comedy of Manners 

Den kanske allra vanligaste referenspunkten när det gäller Andersons filmer är de cyniska, lustiga, kvicktänkta och ibland intetsägande dialogerna (nej, jag tänker inte skriva ”quirky”). Metoden återfinns hos Andersons föregångare Whit Stillman och hans filmproduktion från det tidiga nittiotalet. Dessa filmer är ännu mer intrikata i sin skildring av en vit amerikansk överklass (i Stillmans tappning kallad urban haute bourgeoisie, eller kort och gott UHB) och utspelar sig nästan enbart i slutna miljöer där de avmätta replikerna är lika närvarande som de storslagna penthousevåningarna. 

Både Stillman och Anderson är i sin tur influerade av den litterära genren ”Comedy of Manners”, till vilken bland annat Oscar Wilde hörde. En genre som framför allt strävar efter att vara ”witty” och hellre skildrar sin samtid genom cyniska replikskiften än tredimensionella karaktärer. Genrens första stapplande steg togs redan under antiken och kan sägas vara en av de mest framgångsrika sätten att författa pjäser och böcker.

Den franska nya vågen 

Eventuellt listans mest uppenbara då Anderson själv har nämnt Louis Malle som sin kanske största inspirationskälla. Vidare delar de flesta av hans filmer Truffauts omisskännliga fascination för den diffusa gränsen mellan barndom och vuxendom, mellan oskyldighet och erfarenhet. Moonrise Kingdom har kallats en remake på Godards Pierrot Le Fou och kortfilmen Hotel Chevalier är mer eller mindre en hommage till hela rörelsen. Betydelsen är således fundamental, något som kanske även grundar sig i faktumet att Europa i allmänhet och Paris i synnerhet ofta representerar en romantikens och kulturens kontinentala och mystiska högborg. 

Den unge Werthers lidanden

Den banbrytande brevromanen från 1700-talets slut om en ung man som drabbas av förälskelse med sådan intensitet att han tar livet av sig när den visar sig vara omöjlig, tillhör grundkursen för alla kulturyttringar som tar kärleken på allvar. Svärmandet kring den melankoliska och ödesmättade betagen-heten är jämte faderskomplexet den starkaste drivkraften för Andersons karaktärer. Den får dem att rymma till skogs, försöka ta livet av sig och klippa bromsarna på sin bästa väns Bentley. 

Gentrifieringen av Williamsburg

Amerikanska litteraturlektorn Mark Grief har kallat hipstern för den unga vita medelklassens svar på en ökad ekonomisk osäkerhet. En nyliberalismens ängsliga förlorare. 

Förmodligen är det denna ängslighet som har lett till det uppdämda behovet av lättillgänglig kulturell smartness och en förkärlek för gamla pengar, det vill säga för den gamla överklassen, så som den såg ut före Thatchers och Reagans reformer. En överklass som inte handlar så mycket om att ha pengar som att komma från pengar. För hur ska man annars förklara faktumet att subkulturen som burit Anderson på sina armar genom hela 2000-talet nästan uteslutande placerar sig till vänster på den politiska skalan men ändå väljer att vältra sig i regissörens högborgerliga familjeepos, helt blinda för sin samtid?

Kolonialismens sönderfall

Kanske är det bara jag, men lite för ofta har Wes Andersons filmer känts som en sorgesång över kolonialismens fornstora dagar. Det tidigare nämnda sextiotalet är en sorts brytpunkt. Det var en tid när de sista stora äventyrarna gav sig ut på sina sista stora expeditioner, de sista skärvorna från de gamla kolonierna bröts upp och spreds för vinden, och den sista sorglösa, dekadenta glansen från mellankrigs-tidens vilda dagar var på väg att tyna bort. Andersons åldrade patriarker hör hemma i en annan tid, där det fanns utrymme för deras storslagna resor och drömmar. Särskilt The Darjeeling Limited har kritiserats för sin orientalistiska bild av Indien som i Andersons tappning har förvandlats till ett terapeutiskt sceneri där lättfotade locals och en indisk pojkes död är allt som behövs för att få de amerikanska bröderna att inse att de måste hålla ihop.

Men känslan återfinns alltså inte bara i ovan nämnda film. Den indiske skådespelaren Kumar Pallana medverkar som betjänt i The Royal Tenenbaums, trädgårdsmästare i Rushmore och allmän babblare av malapropismer i Bottle Rocket. I The Royal Tenenbaums tar Gene Hackmans Royal det hela ett steg längre och tar ut sin frustration på svarta Danny Glovers Mr. Sherman genom att kalla honom ”Coltrane” och ”Old black buck”. 

Larger Than Life

Den amerikanska komedin från 1996 om en föreläsare som får ärva en cirkuselefant innebar peaken på ett par usla år för Bill Murray. Efter guldåren på sjuttio- och åttiotalet med SNL och senare formtoppar som Ghostbusters och Tootsie hamnade Murray i ett alltmer oskönt Jim Belushi-fack under det tidiga nittiotalet. Detta och en påstridig agent var de två omständigheter som fick skådespelaren att gå med på att medverka i den då rätt okände Wes Andersons lågbudgetfilm Rushmore mot en standardiserad minimimlön. Murrays insats prisades flera gånger om och var en stor anledning till filmens popularitet. Sedan dess har han medverkat i samtliga av Andersons filmer och har fortsatt att vara en viktig orsak till dess kultfölje. 

Bright Lights, Big City

Jay McInerneys genombrottsbok (1984) innebar starten på den våg av mörka satiriska skildringar av det som Whitman kallade UHB. Rörelsen fick namnet The Literary Brat Pack och skulle drivas av ett gäng unga partysugna författare som Bret Easton Ellis, Tama Janowitz och McInerney själv. På många sätt är deras skildringar av vita privilegierade samhällsgrupper i USA:s urbana miljöer de totala motsatserna till Stillmans och Andersons produktioner. Istället för att blicka tillbaka till gamla pengar och romantiserade maner gräver de sig in i den kontemporära nyliberalismens främsta korsriddare: den kokainsnortande, kotlettfriserade yuppiegenerationen och dess samtida ketaminhöga klubbkidssyskon. Skildringarna är vulgära, råa och minimalistiska, och krattade manegen för ett 2000-tal mer mottagligt för en mer oproblematisk fantasiskildring av det goda livet.

WASP

Termen WASP (White Anglo-Saxon Protestant) är både diffus och mytomspunnen, men refererar i korta drag till de brittiska protestanter som utvandrade till USA:s östkust under kontintentens första stapplande år och vars arvingar idag räknas till en social och ekonomisk elit. Termen är som sagt diffus och exempelvis räknas den katolska Kennedyklanen som en av dess främsta företrädare. Tvetydigheterna till trots råder det dock ingen tvekan om att det handlar om en välklädd, Ivy League-utbildad samhällsgrupp, nära kopplad till det mer allmänt kända stilidealet preppy. Med en fäbless för blazers, internat och starka familjeband råder det således ingen tvekan om att den unge Texasfödde sydstatsbon Anderson ägnade otaliga timmar åt att se åt öster med trånande blick. υ