I fredags var det världspremiär för dokumentären om teaterguppen Gruppen som också vann Nöjesguiden Göteborgs pris för bästa scen. Gruppen består av Nina Haber, Elin Söderqvist och Bianca Kronlöf och pjäsen Gruppen och herrarna spelades för fulla hus på Stora teatern i höstas. Nu har det gjorts en dokumentär om pjäsen som kommer sändas på SVT i höst men redan i fredags visades den på Hagabion som en del av Way out wests filmprogram. Vi snackade lite med Bianca Kronlöf om dokumentären och Full patte!
Hej Bianca! Du och Tiffany Kronlöf (som gör Full patte) blev precis nominerade till Kristallen! Grattis!!
- Ja, eller vi har blivit nominerade till att bli nominerade, så nu är det upp till tittarna att rösta på vilket program och vilka personer som SVT ska nominera. Det känns askul och nervöst. Lite som att skickat ut en får-jag-chans-på-dig-lapp till alla som kollar på SVT och nu sitter vi och väntar på att svar. Men det känns asfett att dom tagit ut oss bland alla program. Speciellt med tanke på att vi är en av deras minsta produktioner. Det visar ju på att vårt innehåll och vårt konstnärliga arbete nått ut.
- Det där är fråga-chans-situation nr 2. Den 11 septemper ska vi pitcha (det är ett glassigt ord för att sälja in sin ide). Vi vill ha mer sändningstid och vi vill att alla i produktionen ska få riktiga löner. Vi kan inte jobba på det sätt som vi gjorde en gång till. Så nu är det upp till personerna med makt och pengar om dom vill satsa på riktigt! Så vi får se.
-"Gruppen" är en feministisk teatergrupp som jag har tillsammans med Nina Haber och Elin Söderquist. Förra året satte vi uppen pjäs som handlade om män som grupp i samhället och hur män som individer påverkas av samhällsstrukturer. Så filmen berättar dels om vårt arbete med pjäsen och våra tankar om temat, alltså män som grupp.
- Ja, när du säger det så! Mia Thermaenius såg produktionen vi gjorde innan "Gruppen och herrarna" alltså "Gruppen goes onda kvinnor" och det var det som fick henne att vilja följa vårt arbete. Så hon var egentligen lika intresserad av oss som grupp som hon var av temat vi valde just den gången. Det är kanske också lite svårt att göra en dokumentär om föreställningar som redans gjorts och som inte spelas längre? Jag vet inte, inget är ju omöjligt, en liten utmaning till alla dokumentärfilmare där ute!
- Nej, det är jag inte. Dels för att vi i Gruppen inte var intresserade av att Mia skulle följa oss som individer. Utan följa just vårt arbete. Men jag fattar verkligen vad du menar! Väldigt ofta framställs ju grupper lite som spice girls, typ; "jag är den kaxiga, hon är den försiktiga osv" Men vi gillar inte den grejen och Mia var inte intresserad av det heller. Det här är en dokumentär för den som är intresserad av ämnet och en kan se den även om en inte sett föreställningen så klart.
- För att den inte förlöjligar eller förenklar problematiken kring män som grupp och norm. Vi pratar om det från flera olika aspekter utan att bli akademiska eller högtravande. Gruppen är intresserad av att kommunisera och det gör också dokumentären. Jag tror också att Mia var intresserad av att följa oss för att vi gör allt själva, vi skriver, regisserar och spelar, så allt som sägs på scen är ju saker som vi vill säga, vi är inte språkrör för någon annan när vi jobbar med Gruppen.
- JA! Det är ju lätt att tro att det är en "föreställning MOT män" men det är ju en av dom mest idiotiska fördomarna mot feminismen. Många män som sett föreställningen kände sig sedda i frågor dom känt sig ensamma i innan. Patriarkatet straffar ju oss på olika sätt. Klart det är ett handikapp att uppfostras till att inte få prata om känslor eller svagheter.
