Vilken roll har hiphopen?

Maja Bredberg 13:50 4 Nov 2011


Rapper Ted. Foto: Christer Carlsson

I musiksverige ses hiphop ofta som antitesen till främlingsfientlighet. Nöjesguidens Maja Bredberg samlade Timbuktu, Gnucci Banana, Adam Tensta och de tre aktuella rapparna Nimo, Aki från gruppen Labyrint och Rapper Ted för ett samtal om strukturellt utanförskap, politik och fördomar.

I slutet på oktober, ett år efter att Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen, demonstrerade partiets ungdomsförbund SDU i Malmö. Demonstrationen mötte på motstånd – i form av musik. Två studenter från Malmö Högskola, Claudia Poli och Heather Oldby, skapade en musikprotest med hjälp av en spellista med antirasistiska låtar som spelades i flertalet butiker längst med demonstrationens planerade rutt. De flesta låtarna var hiphop eller reggae, och SD:s partisekreterare Björn Söder gick sedan ut och uppmanade till bojkott av butikerna. Bojkott och censur, två uttryck som följer hiphopens spår. De flesta är överrens om att kulturyttringar måste vara fria och inte får kontrolleras. Ändå vittnar många rappare om hur man blir motarbetad av musikbransch, arrangörer, politiker och polis.
Årets mest uppmärksammade hiphophändelse var när Växjö kommun stoppade en av Labyrints spelningar.
Aki: Då ringde plötsligt alla och deras mamma. De pratade om oss på Debatt. Sjukt. Bara för det här? tänkte man. Den Växjö-grejen blev skitstor, men alla som håller på med hiphop och reggae förstår ju att det inte är något nytt att vi blir motarbetade. För det blir man, det är klart. Texterna är, inte för provocerande, men lite…
Nimo: … lite för verkliga.
A: Ja, precis. Även Latin Kings hade problem på sin tid med rasister och folk som var emot deras musik. All respekt till Petter, men jag tror inte att han har haft det lika svårt. Han är någon som hockeykillarna kan gilla.
N: Jag vet inte om det är på grund av rasism som våra spelningar har blivit inställda, men det har hänt, ja. Jag och Näääk blev bannlysta i Göteborg av ett bolag som hyrde ut ljud och ljus till alla klubbar och som sa att de inte skulle göra det om vi kom dit och spelade.

Vad var det som orsakade det?
N: Kontroversiella texter. Men vi har varit där fett mycket efter det ändå.
Blir drogdebatten i det här fallet en ursäkt för att upprätthålla segregationsstrukturen? Både Rapper Ted och Nimo har texter som skulle kunna vara kontroversiella på samma sätt. Är det någon arrangör som har reagerat på dina texter, Rapper Ted?
Rapper Ted: Nej, det är det faktiskt inte.
N: Alla kommer inte att gilla det jag rappar om. Men det behövs folk som talar för personer som bor ute i betongen. Det är inte som att Juholt och Reinfeldt sitter och snackar om de problemen vi har. Då lyssnar man på en Labyrint-låt istället och får mer info.

Varför är det så få ”pursvenska” rappare som tar upp segregationsproblematiken?
RT: De upplever den inte.

Är det så pass segregerat även inom hiphop?
RT: Tja, det är ju geografiskt liksom. Allt handlar om var man kommer ifrån. Hiphop är bra därför att man får ta del av många olika verkligheter. Men i grund och botten bor man där man bor och upplever inte samma typ av problem.
N: Många känner nog att det redan finns folk som målar den bilden bättre än vad man själv kan. Man rappar om det man vet, det är därför jag till exempel inte rappar om… Typ skärgården.
Är inte det problematiskt att man håller sig inom samhällets uppdelningar?
A: Grejen med hiphop är att man rappar utifrån sitt perspektiv. Om Petter skulle göra en ghettolåt skulle ingen ta honom på allvar.


Aki. Foto: Camilla Cherry

Om man breddar sanningsbegreppet lite då och inte bara ser formatet jag-berättelse, skulle det inte funka om någon istället för att rappa ”Det här är jag med om varje dag” gör en ”Det här ser jag, det här är Sverige idag”? Eller tycker ni att det bara ligger på de direkt utsatta att lyfta problemet?
A: Nej, det är klart att alla har ett ansvar. Alla som har en röst som hörs har ett ansvar att prata om det de tycker är fel. Egentligen borde kanske de större rapparna säga någonting, men som sagt, de kanske inte upplever att de problemen existerar?
RT: Om man är en folkkär artist som den riktiga svennen lyssnar på kan man ju, vid sidan av musiken, till exempel ställa upp i kampanjer mot främlingsfientlighet.
N: Ja, där kan ju folk som Petter göra en större impact än vad kanske Dogge eller Kenta kan.

Ett klassiskt citat i intervjuer med rappare, kanske framför allt amerikanska, är att hiphopen räddade deras liv. Att rappen tog dem från utanförskap och maktlöshet och fick dem att använda sin frustration till något kreativt. Även SD pratar om utanförskap. Finns det någon likhet mellan gemenskapen i hiphopens utanförskap och SD:s?
RT: Jag tror att det kan finnas vissa likheter i våra olika former av missnöje och att båda är lite vid sidan av.
Just missnöje är för mig en stor del av hiphopens styrka, att man kanaliserar den ner i musiken och gör något av det.
A: Ah, du menar att de borde rappa istället för att rösta på SD? Det hade varit fett.
N: Det vi alla har gemensamt är att det är enkelt att vara lack i dessa tider. Vare sig du är svensk eller utländsk, alla behöver någonstans att lägga ilskan. Jag tror att de som väljer att ta ut sin ilska på invandrare gör det för att det är så enkelt. Vi som invandrare är inte heller alltid så jävla smarta på att profilera oss nice. Förstår du hur jag menar? Jag har många polare som jag skäms för. Som beter sig som dumma utlänningar, så som SD ser på oss. Är det konstigt då att folk kommer att bli lacka? Nej. Precis som att många svenskar skämmer ut svenska folket. Folk är fett arga nuförtiden. På allt. Man behöver bara någonstans att lägga det. SD var en perfekt grej som kom för svensken i Motala som inte har någon annan att skylla på.
RT: Den taskiga ekonomin har bidragit också. När det blir finanskris blir människor pressade. Den osäkerheten och utsattheten leder till hat, istället för att folk reflekterar över vad som är den egentliga orsaken till deras situation.
A: Jag har suttit med svartskallar som själva hatar svartskallar. Folk som klagar på andra som precis har kommit hit. ”Idiot, du kom ju nyss hit själv!” kan jag känna, men de bara gnäller om andra som får jobb på två dagar. Så egentligen har det inte något med etnicitet att göra. Det är klassamhället som är det främsta problemet. Frustrationen man känner över sin egen situation som man sedan tar ut på alla andra.
RT: Men det blir ju så i ett samhälle som handlar om att äta eller ätas.
A: Sverige har också en lång historia av rasism. Rasbiologin började här, i Uppsala, när man började att fucking mäta folks huvuden för att kolla vilken som var den starkaste rasen. Vi måste våga ta itu med, innan vi kan komma vidare. Folk låtsas som att vi har varit så neutrala, men Sverige har varit inblandat i mycket. Det är inte ens länge sedan romer steriliserades här. Vår historia säger något om svenskars rädsla för invandrare.

Nyckeln till förståelse är att se sig själv i andra och andra i sig själv, vad har ni själva för fördomar?
RT: Jag har fördomar mot rika. Att de är dryga översittare som inte har förståelse för att andra kan ha det svårare.
A: Det där är mer fakta. Jag har lite småfördomar om alla. Det är vad det är, så länge man inte låter fördomarna kontrollera en.

Och du Nimo?
N: Jag är helt fördomsfri! Nä, men i ärlighetens namn, de fördomar man har kan ofta stämma. Man har grävt i de där grejerna så länge att man redan har fått bekräftat om det stämmer eller inte.

Okej, och om en SD:are säger samma sak då?
N: Kolla, jag är fullt medveten om att en snubbe som röstar på SD säkert har sitt skäl för att göra det. Förstår du? Och han får fan göra det. Det är inget som jag kan kontrollera. Jag kan bara säga vad jag tycker. Om han väljer att snappa upp det, det är upp till honom. Precis som att han kan säga vad han vill och att det är upp till mig om jag snappar upp det. Åsikter kommer alltid att skilja sig människor emellan. Problemet är bara att man fan måste acceptera att den andre finns.


Nimo. Foto: Morgan Röhl

Om ni skulle spela upp en hiphoplåt för en SD-sympatisör, vilken skulle det vara?
RT: Svår fråga. Man vet ju inte om man ska sätta hårt mot hårt eller vara pedagogisk.
A: Timbuktu gjorde en fet låt, den där Pendelparanoia.
N: Musik kan säkert påverka de som är någonstans mitt emellan. Men för de riktigt inbitna, de övertygade, tror jag att det är bättre att ta med dem ut i förorten på ett juggebröllop eller någonting. Låta dem få se att vi också är vanliga. De människorna behöver se först innan de kan höra.

Hur skapar man de där mötena då?
N: Alla våra barn kommer att träffas i skolan. Det är där hoppet ligger. Ju mer barn som blandas med varandra, desto mindre kommer de att hata varandra som vuxna.
A: Det handlar också om att svenskar måste flytta ut till förorten. Alla snackar segregation, men vi är inte så segregerade. Det finns bara inga svenskar där. Resten av oss är integrerade. Alla känner alla, du kan säga ett land och jag har en polare därifrån. Det är över- och medelklassens svenskar som egentligen är segregerade och det är den segregationen som vi måste bryta.
 

Fler tycker till
Vi passade på att inkludera Timbuktu, Gnucci Banana och Adam Tensta i samtalet.
 

Timbuktu. Foto: Emil Jönsson
 
Du hade flera låtar med på musikprotestlåtlistan som till och med döptes till Det luktar rök. Kan du berätta hur känns det för dig att ha med dina låtar i ett sådant sammanhang?
– Att få höra att mina låtar är med på en sådan lista känns skönt. Det känns som att de gör den nytta de föddes att göra. Det stör mig så ohyggligt mycket att SD har så svårt att bara erkänna: ”ja, vi är rasister”. ”If the shoe fits, wear it” heter det på engelska och skon passar verkligen på SD. De borde kallas för ett rasistparti i alla sammanhang för det är precis vad det är. Deras blotta närvaro får mig att vilja skriva tio stycken Det luktar rök till.
 
Hur resonerar du kring att leva i ett land som har ett främlingsfientligt parti i riksdagen?
– Det är skrämmande, men samtidigt motiverande. Det är många människor i vårt land som är rädda och/eller oinformerade. Jag ser det som en uppgift att informera så många som möjligt om det simpla faktum att en människas godhet/dumhet inte beror på deras färg, religion, läggning, etcetera.
 
Känner du att musiker, artister och offentliga personer har ett ansvar att ta ställning i den här frågan?
– Alla människor har ett ansvar att följa sitt eget hjärta och göra det man känner inombords är rätt. Sviker man sig själv för ofta kommer man att tappa tron på sig själv och då är det svårt att vara lycklig.
 
Varför är det alltid samma rappare som tar upp segregationsproblematiken? Är medvetenhet ohett för rappare som inte är nischade som just samhällskritiska?
– Jag tror att väldigt få artister ser det som att de är ute efter att nischa sig. Snarare pratar man om det som ligger en nära hjärtat, om det så är kärlek ena dagen och IMF andra dagen. Medvetenhet kommer aldrig att bli ohett, men jag tror arr många drar sig för att ge sig in i vissa ämnen för att man i grund och botten bara vill kicka en fet text och kanske inte snärja in sig in något klurigt budskap.
 
Vad upplever du är det viktigaste med din musik?
– Den har befriat mitt hjärta och gett mig något att leva för.
 
Om du skulle spela upp en hiphoplåt för en SD-sympatisör, vilken skulle det vara? Och varför?
Nature of the Threat med Ras Kass. En matig avhandling som de nog skulle finna svår att ta åt sig av.
 
 
Gnucci Banana. Foto: irika.se
 
Vilken roll tror du att musik kan spela när det gäller att överbygga de klyftor som samhället skapar?
– Det är rätt enkelt att skapa en miljö för möten genom musik, det känns genuint och relevant. Musik görs för att höras av människor. Därmed är naturliga påföljder möten, diskussioner och utbyten. Gällande utanförskapet och bristen på förståelse för det "annorlunda" ser jag att mycket musik verkar för att uppmuntra det ”annorlunda”. Jag tror att det finns väldigt mycket människor som finner tröst och styrka i musik och känner att de blir förstådda, representerade och bekräftade. En låt eller artist kan skapa en gemenskap av ”annorlunda”, helt enkelt koppla samman människor. Jag tycker att den svenska hiphopscenen har en etnisk mångfald både i sitt artistutbud och i sin publik. Men dessvärre skapar bristen på kvinnliga rappare en klyfta, då publikem ständigt möter en mansdominans.
 
Vilket ansvar har musiker, artister och offentliga personer när det kommer till kampen mot främlingsfientlighet?
– Jag kommer aldrig att förstå mig på artister som på fullaste allvar menar att de gör musik för sig själva. Jag kan inte heller förstå mig på de artister som inte VILL ta ansvar. Det är ju skitballt att ha ansvar, extremt boss! Jag tror att mycket ansvar ligger i att kunna ta kritik, och det vet vi ju att många har problem med. Med det ansvarstagandet tror jag att integritet växer och det gör en artist otroligt tilltalande och framförallt trovärdig. Dessutom tycker jag att vi ifrågasätter de som redan tagit på sig ett ansvar, vi borde ju ifrågasätta de som inte gör det. De artister som i sitt uttryck skapar, främjar och bekräftar utanförskap och all slags fientlighet, DE borde ta ansvar och ställas till svars mycket oftare. De artister som sitter på en maktposition men ”kommer undan” med att vara idioter ”bara för att” de inte uttalat tar på sig något ansvar och inte inser att de är en anledning till varför stereotyper och normer bekräftas.
 
Varför är det så få ”pursvenska” rappare som tar upp segregationsproblematiken?
– Ofta upplever jag att det kan kännas känsligt för att vissa inte anser sig ha ”rätten” att uttala sig om ett utanförskap som de inte upplever direkt påverkar dem. För att knyta an till hiphop kan det vara så fånigt som att det inte känns äkta. Både för ”pursvensken” och för den som irriterar sig på att ”jaha, här kommer svensken igen och talar om för oss om våra/deras problem”. Det är skittråkigt för det skapar ännu ett ”vi och dem”. Segregationsproblemtiken är inte ett invandrarproblem, det är ett svenskt problem för alla i Sverige.
 
Vad upplever du är det viktigaste med din musik?
– Min musik är, hur corny och extremt anpassat för ämnet det än låter, en produkt av mångfald. Jag har alltid tillåtit mig själv att inspireras gränslöst, så det viktigaste är att också tillåta min musik att inspirera och inspireras lika gränslöst. Jag tror ju att jag förstår mig på allt, mest för att jag VILL förstå mig på allt och är därmed rätt öppen och genreöverskridande i min musik. Det finaste och viktigaste som kommit ur musiken är det stöd och den uppmuntran jag får och ger andra kvinnor och tjejer. Jag är inte svensk hiphop, men jag ställer mig gärna på vilken scen som helst för att det i alla fall ska finnas NÅGON representation för hälften av vår befolkning.
 
Om du skulle spela upp en hiphoplåt för en SD-sympatisör, vilken skulle det vara? Och varför?
– Tupac feat. Elton John – Ghetto Gospel. Tupac var ett givet val, som har de mest fantastiska texterna om och kring samhällsproblem och rasism. Ghetto Gospel var inte givet alls, men sedan tänkte jag, Elton John är med, yo homo! Låten är dessutom ett exempel på hur hiphop lockar och engagerar alla möjliga lyssnare och artister för att kunna nå ut med ett starkt budskap.
 
 
Adam Tensta. Foto: Sara Ringström
 
Tillsammans med Eboi, Dida och Aleks medverkar du på Stress album Playlist med låten Tystas ner som tydligt tar ställning gentemot den politik som SD driver. Vad betyder låten för dig?
– För mig har Tystas ner en odiskutabel verklighetsförankring som människor i alla samhällsskikt reagerar på. Och tur är väl det att ALLA inte är apatiska ännu.
 
Hur tycker du att det är att bo i ett land där stödet för SD ändå ligger någonstans mellan fem och sju procent i opinionsmätningar?
– Jag älskar Sverige och skulle inte kunna tänka mig att bo någon annanstans. Att SD ligger mellan fem och sju procent i opinionsmätningar är givetvis en reaktion på ett rådande missnöje, ett missnöje som har riktats mot den stadigt havererande integrationspolitiken som har bedrivits i Sverige. På samma sätt är det också och en katalysator för ett mer gediget engagemang som rör fler samhällsskikt i dagens Sverige. Fler gör mer för att motverka deras hatpolitik.
 
I år har det även uppmärksammats fall där rappare diskriminerats av arrangörer och poliser, upplever du att hiphop motarbetas som musikgenre?
– Att musikindustrin länge har underskattat hiphop som musikgenre är det inga tvivel om. Det är ju inte första gången man har ratat en subkultur i populärmedia och det är först när det bredare etablissemanget börjar förstå sig på genren och kulturen som dörrar börjar öppnas. Huruvida "etablissemanget" har motarbetat hiphop aktivt vet jag inte, men visst har man relativt ofta stött på nejsägare och arrangörer som inte direkt hurrar för genren. Frågan är väl om någon egentligen är förvånad över detta, det är ju inte ett nytt fenomen precis. En sak som jag dock med säkerhet kan säga är genrens utveckling har motverkats internt. Det är först nu på senare år som genren har blivit mer kooperativ.
 
Tror du att musik kan hjälpa till att överbygga de klyftor som samhället skapar, att få folk att mötas?
– Jag spekulerar inte kring musikens kraft att förena möten mellan människor. Jag vet att detta är fallet. Jag har ju för fan spelat på Allsång på Skansen.
 
Hur mycket ansvar har musiker, artister och offentliga personer att aktivt visa sitt stöd för ett öppet, tolerant Sverige där alla är välkomna?
– Precis lika mycket som var och en av oss har ett ansvar. Varken mer eller mindre.
Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!