Intersektionalitet. Det är ett långt ord, ett krångligt ord. Läs det igen. Riktigt smaka på det. Och lägg det sedan på minnet. Skriv ner det på en lapp, tatuera in det på armen, whatever – jag vill bara att ni lär er det.
Jag stötte för första gången på termen intersektionalitet under en av mina (många, långa) nattvandringar på internets seriösare feministiska bloggar (ni vet, de med cirka noll komma noll procent GIF:s och hundra procent rättmätig ilska). Det kändes som om jag hade kommit hem. Som om jag äntligen hade ett ord på min roll inom feminismen, på min feminism. För som bloggaren Flavia Dzodan en gång skrev ”Min feminism är intersektionell eller bullshit”.
Vad är då intersektionalitet, hör jag er ropa? Jo, intersektionalitetsteorin bygger på tanken att olika typer av förtryck samverkar, samtidigt, och därför måste ses, analyseras och bekämpas samtidigt. Den erkänner även att nästan alla, i någon mån, åtnjuter privilegier inom dagens inte-riktigt-utopiska samhälle. Som medelklass gynnas jag exempelvis av klassamhället. Som svart tjej med invandrarbakgrund missgynnas jag både av strukturell rasism och av könsmaktsordningen.
Observera: detta betyder inte att det är en tävling, där den som är ”mest” förtryckt vinner. (Grattis! Du har det fett kämpigt på flera fronter samtidigt! Motta din sugiga trofé.) Men inom just feminismen innebär det att man erkänner olikheter kvinnor emellan och arbetar solidariskt. Att man integrerar klassfrågor, antirasism, HBTQ-frågor, plus en massa andra härligheter, i den feministiska analysen. Låter ju toppen, eller hur? Som en marängsviss av olika maktordningar!
Nja. När jag som svart tjej lyfter vikten av intersektionell analys inom feminismen blir jag ofta bemött med skepsis. ”Är du inte lite överkänslig nu?” får jag höra. ”Lite irrationell?” Vissa förvandlas till full on Vita Kränkta Kvinnor: ”Jag är inte rasist! Sådant här splittrar bara rörelsen! Kan vi inte fokusera på kvinnofrågor i stället?!”
Men det är ju en kvinnofråga. Jag är både kvinna och svart – jag kan inte stänga av en del av min identitet när den inte passar in. Det kan inte heller transkvinnor, kvinnor med funktionshinder, queera kvinnor.
Historiskt sett har feminismen utgått från en väldigt specifik kvinnokropp – den straighta, vita kvinnan med nada funktionshinder och okej med pengar. Hon har fått symbolisera Kvinnan med stort K. Hon är den vi alla ska enas bakom, men också den som osynliggör oss. Den vi måste kämpa med och mot.
Intersektionaliteten är radikal. Det handlar nämligen inte om att utgå från en ”ursprunglig” feminism och sedan addera ”nya” perspektiv, utan att ifrågasätta och krossa flera, alla, maktsystem. Och det handlar om att omsätta teori till politisk praktik, att låta det feministiska arbetet ta avstamp i olika kvinnligheter och olika kroppar. Om man avfärdar det intersektionella perspektivet avfärdar man även kvinnorna som drar nytta av det, de som annars inte hörs och ses. Och de kommer att ta sitt pick och pack och dra.
Audre Lorde, utan tvekan min favoritmänniska, sade en gång ”Som kvinnor har vi blivit lärda att ignorera våra skillnader, att se dem som orsaker till separation och misstänksamhet snarare än källor till förändring”. Men ignorerar man skillnader låter man kvinnan med mest makt tala för alla kvinnor. Och det leder till en begränsad kamp och en väldigt begränsad förändring.
/Judith Kiros
Judith Kiros är frilansare och skriver om rasism och feminism på pkmaffian.se.
Texten publicerades i pappersutgåvan av Nöjesguiden, nummer 6/2013
