Arbetskritik har hamnat högt på debattdagordningen. Det diskuteras maskande, basinkomst och arbetstidsförkortning. Men även med sex timmars arbetsdag kommer du att vara ägd av jobbet.
Föreställ dig att du kliver in på ett kontor, skriver på ett anställningskontrakt, leende skakar hand med din nya chef och köper skumpa på vägen hem. En glädjens dag, eftersom du har tagit ett steg in eller upp på arbetsmarknaden. Du ska få pengar för att jobba 40 timmar per vecka.
Tänker du då på att du samtidigt har intecknat veckans 128 övriga timmar, din så kallade fritid? Sannolikt inte, eftersom villkoren för det inte behöver skrivas ut ens i den mest försvinnande lilla finstilta text. De hittas i stället i olika lagar och regler.
Vi kan börja med den svulstiga termen lojalitetsplikt. Som namnet antyder innebär den att det är din plikt att vara lojal mot din arbetsgivare. Inte bara på jobbet, utan jämt. Du avsäger dig rent av en del av din yttrandefrihet – speciellt om du jobbar inom det privata. Då får du inte snacka skit om företaget, dess anställda eller produkter. Du ska knappt skvallra om missförhållanden till myndigheter, du förväntas i första hand att ta upp dem med din arbetsgivare. Annars kan du få sparken.
Från detta mentala intrång i din fritid går vi över till den mer fysiskt påtagliga företeelsen beordrad övertid. Det kan du råka ut för ungefär när som helst, med ungefär hur kort varsel som helst. Det ska visserligen vara en hyfsat akut situation, men vem är du att ifrågasätta vad som är akut? Och säger du nej till ordern kan det räknas som arbetsvägran, vilket kan leda till en slags varning. En gång är väl ingen gång, men samlar du på dig en del sådant kan du, även här, få sparken.
Ett mer indirekt ingrepp i fritiden är vad vi kan kalla “ofrivillig heltid”. Det finns helt enkelt ingen generell rätt till deltid. Med andra ord får du inte gå ner i arbetstid utan chefens medgivande – även om du själv är beredd att offra en del av din lön (och pension).
Slutligen har vi förstås de där veckorna om året då du inte arbetar alls. Du har rätt till fyra veckors sammanhängande semester och lagen säger att det helst ska vara under perioden juni–augusti. Alltid något! Men det är bara att konstatera att en arbetande människa inte förväntas göra något så galet som att ta tre veckor på Mallis i oktober.
Tillsammans visar de här grejerna hur centralt arbetet är i våra liv. Vår fritid är som en galax som snurrar runt ett svart hål av jobb. I det universumet är industrisemester och heltidsjobb naturlagar vi inte ens reflekterar över.
Skulle världsalltet implodera om vi började rucka på lagarna?
Troligtvis inte. Det finns nämligen en stor grupp som utgör undantag från allt utom lojalitetsplikten: småbarnsföräldrarna. De är svårare att tvinga till övertid, de har rätt till deltid och de kan ta ut föräldraledighet efter eget huvud (ända tills yngsta barnet blir åtta år, ibland längre).
Om arbetsgivare kan få ihop pusslet med dagishämtande föräldrar och familjer som försvinner på tre månaders time out borde det gå att lösa även för andra grupper. Fler krävande situationer än barn kan väl vara värda lite flexibilitet? Flytt, dödsfall, volontärarbete, stress, författardrömmen… äh, du vet, livet.
Läs även: "Med arbetslinjen längtar alla efter en diagnos".
