VARFÖR ÄR MÄNNEN SÅ SÅRADE?

Alla blir vi sårade och ledsna när någon totalsågar det vi gjort. Eller när vi får personliga påhopp. Men långtifrån alla skriver öppna brev, gråter ut i media eller slutar att producera för det. Nöjesguidens Kajsa Haidl och Margret Atladottir tycker sig kunna se en trend. Männen blir alltmer lättkränkta i det offentliga rummet.

Vad tänker du när du hör begreppet manligt geni? Det är lätt att föreställa sig en halvdekad författare med skrivkramp och narcissistisk personlighetsstörning, inlåst på sin kammare i alkoholdimmor och helt frånskiljd från resten av samhället. Kanske ser du Hunter S. Thompson. Någon beatnikpoet. Eller Tomas Mazetti. Apropå ett kulturbråk i DN häromåret konstaterade kulturskribenten Maria Schottenius att själva idén om geniet är en rest från en förfluten tid, ett gammalmodigt fenomen som inte har någon given plats på nollnolltalet.
Stereotypen av det manliga geniet må ha dödförklarats, men vi ser allt oftare tecken på en ny personlighetstyp, eller en utveckling om man så vill, som sprider sig bland samtida konstnärer och mediemän: Det sårade manliga egot. En mer subtil variant av urtypen douchebag, och som i allra högsta grad är involverad i samhället. Via Twitter-kanaler eller personliga tidningsintervjuer uttrycker det sårade manliga egot ofta sin stora SORG eller BESVIKELSE inför motstånd, men är samtidigt noga med att påpeka att den visst kan ta kritik.

När Marcus Birro valde att sluta twittra var det på grund av kritik från komikern Magnus Betnér. I ett sista tweet skrev Birro: ”Ni vinner! Grattis Betner och alla andra hatets lakejer! Jag lägger ner detta. Detta blir sista texten. Hej då.” och förklarade för Nyheter24 att han inte längre orkar vara arg eller ledsen. Lika sårade blev Takida i somras över den numera välkända Down Syndrom-recensionen. Som svar fick skribenten på Gaffa en polisanmälan om förtal och bandet gick ut i pressen och förklarade att de kan ta kritik, men inte kränkande recensioner.
Ett annat exempel är Timbuktu, som i en intervju med Nöjesguiden tidigare i år beskriver hur han inte kunde släppa Nöjesguidens sågning av hans då senaste platta: ”Det är smärtan som dröjer sig kvar, du vet (…) jag blev överraskad över min egen starka reaktion”. Smärtan, som Jason Diakité talar om, orsakades av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, musikskribenten som delade ut en döskalle i betyg till artistens album En high 5 & 1 falafel 2008. Jason Diakité berättar vidare i intervjun hur han tillslut kunde förvandla det där döskallebetyget till något konstruktivt, en revanschlusta. Ett tag funderade han till och med på att trycka upp döskallen på en t-shirt, ”för den är ju faktiskt riktigt snygg”.
Listan på sårade, kränkta konstnärer kan göras lång. Ulf Lundell som undrade om Karolina Ramqvist kissat på sig. Stig Larsson som ville kissa i Åsa Beckmans mun. Håkan Nesser som dubbelkollade om Nerikes Allehandas recensent Marita Johansen verkligen kunde läsa. Och betonade i SvD att han ”tål kritik men kan väl ändå få säga att jag tyckte det var fel”. Eller Hasse Alfredson som i SVT-dokumentären Alfredson och söner sitter tillsammans med sina söner, också filmregissörer, i en mysbelyst studio och ingående diskuterar exakt hur ont det gör att få en dålig recension. Hasse Alfredson berättar att han ett tag helt slutade göra film på grund av kritiken – ”Men det får man ju tugga i sig”.
Björn Ranelid får räknas till urtypen av det manliga sårade egot, som enligt Expressen åt blodtrycksmedicin, fick läkarutlåtanden och mådde, citat, ”fruktansvärt dåligt” på grund av läppglansbråket med Linda Skugge. Idag använder man fortfarande uttrycket ”att göra en Ranelid”, när någon är lättkränkt.

Varför väljer så många manliga kulturskapare att visa sin sårbarhet offentligt? Har alla läst Bob Hanssons Dingo Dingo på en och samma gång, och insett hur mycket de längtar efter manlig frigörelse och kramar? Håller en ny tolererande manlighet på att växa fram, som tillåter känslosvall i allt större grad? Eller är det fortfarande samma gamla konstnärsmyt som råder, den om att man måste ha ett stort känsloregister för att skapa stor konst?
Många skulle nog hålla med om att kvinnor som är verksamma inom kultur- och mediesfären oftare möter motstånd, är mer vana vid kritik som rör deras person snarare än verket, och tycks på grund av detta ofta vara mer härdade. Därför ser man sällan utspel à la Ranelid. Att erkänna att man tar åt sig av kritik, eller ens blir påverkad, är tabu i den kvinnliga kultur- och mediesfären, det signalerar tecken på svaghet eller galenskap. Kanske inte så konstigt då ”hysteri” fram till 1900-talet var en läkarvetenskaplig benämning på psykiska störningar hos kvinnor, så kallade hysterikor.
När bloggaren Alexandra Nilsson nyligen blev intervjuad i Sydsvenskan berättade hon att åren som Kissie har gjort henne kall. ”Innan det här kriget kunde jag gråta om pojkvännen inte ringde på en hel dag, men nu gör inget mig särskilt ledsen eller glad längre (…) Folk kan göra vad som helst och det rör mig inte, för jag har sett allt och hört allt.” Ingen vill ju uppfattas som en hysterika.

Viggo Cavling
chefredaktör, Resumé
                       
Ranelid, Birro, Lundell. Listan kan göras lång på män verksamma inom kultur-sfären som offentligt uttryckt hur sårade och arga de blivit av sågningar och påhopp. Ofta i affekt. Varför gör de så?
– Det är 1900-talsmän. Det enda som är viktigt för dem är deras ego. Den enda röst de lyssnar på är sin egen. När någon inte sjunger med blir det kortslutning i systemet.

Vi har en teori om att kvinnor verksamma inom kulturvärlden mer ofta får feedback kring deras person – positiv som negativ – och alltså är mer härdade och därför sällan gör utspel à la Ranelid? Ligger det någonting i det?
 – Absolut, det är tuffare att vara kvinna än man i allmänhet och i synnerhet i debatten. Kvinnors utseende diskuteras på ett sätt som man inte diskuterar mäns utseende. Å andra sidan har kvinnor börjat diskutera mäns utseende på ett helt nytt sätt. Mona Sahlin pratar till exempel ofta om hur snygg Jens Stoltenberg är.

Bandet Takida polisamälde en recension i Gaffa, och gjorde en stor grej av det hela. De menade att de visst kan ta kritik, men inte kränkande recensioner. Var det överdrivet?
– Det var kul tycker jag. Människor med grandios självbild är härliga. Mer sånt.

Vi har tappat räkningen på antal gånger Marcus Birro hotat att sluta skriva efter påhopp och kritik. Vad är grejen med det? Ska man inte ”tåla” det om man är profilerad krönikör?
– Marcus Birros bensin är människors åsikter om honom. Jag vill inte bidra till detta och vägrar därför att svara på frågan.

Resumé bevakar reklam- och medievärlden. Märker du någon skillnad på hur män och kvinnor kritiseras, i era kommentarsfält exempelvis?
– Det finns en skillnad, men ganska liten. Det är betydligt värre på andra platser. Vi rensar en del och sedan har vi satt upp ett lagom högt staket som håller de värsta rättshaveristerna borta.




Rio Cederlund
psykolog
                       
Listan kan göras lång på manliga konstnärer som offentligt uttryckt hur sårade, besvikna och arga de blir av sågningar och påhopp. Varför gör de så?
– Om du frågar dem svarar de nog att de helt enkelt känner sig sårade, besvikna och arga. De är med andra ord känslosamma och känslostarka. En konstnär ska ha skaparglöd. Det anses allmänt att närhet till känslor är en tillgång i skapandet av konstverk, kanske en förutsättning i vissa fall. Utbrottet kan bli ett bevis på hur otroligt stark den manliga konstnärens skaparglöd är. Män verkar i ett klimat där de anses vara ”subjekt”, vilket kan innebära att all den manliga konstnärens skaparkraft finns i honom själv. Han är så att säga själv subjektet ( = konstverket). Ett sådant ska ju beröra och väcka känslor.
– Bilden av mannen som mer känslomässigt tillbakadragen spelar också in. För när mannen talar ut och rasar, ja, då måste de ju verkligen ha något att säga, verkligen ha blivit kränkta, eftersom ”en man” inte talar om känslor i onödan. Att som man bli riktigt arg skulle då alltså kunna bevisa att kränkningen är verklig och inte inbillad.
– Genialitet och galenskap ligger nära varandra. Att vara lite galen offentligt kan leda tankarna till genialitet. Man kan anta att det lockar att spela ut känslomässigt (”han är lite galen!”) för att man på köpet ska få den andra stämpeln (”han är nog ett geni!”).

Vi har en teori om att kvinnor verksamma inom kulturvärlden mer ofta är vana vid feedback kring deras person – positiv som negativ – och därför är mer härdade och sällan gör utspel à la Ranelid. Ligger det något i det?
– Det är rimligt att anta att offentliga kvinnor får mer feedback kring sin person (exempelvis utseende och personlighetsdrag, som inte har med deras verk att göra) än vad män får. Denna feedback kommer troligen också tidigare i karriären, kanske redan från publiceringen av det första verket/första framträdandet. Om det stämmer får en kvinnlig konstnär möjlighet att lära sig hantera sådan feedback, känslomässigt och socialt, tidigare i karriären än en manlig konstnär. Det skulle kunna innebära att man blir mer ”härdad”, det vill säga inte reagerar lika starkt på negativ feedback, och därmed blir mindre benägen att göra utspel för att upprätta sin heder.
– Dessutom har en kvinna mycket lite att vinna på att göra känslomässiga utspel. Snarare tvärtom. Om en kvinna offentligt agerar sårad, besviken och arg hamnar detta beteende i fokus snarare än sakfrågan. Bilden av kvinnor som känslosamma och överreagerande ( = hysteriska) bekräftas och vad det nu var den enskilda kvinnan (individen) ville säga är inte lika noga. Uttryckt aggression är ovanligare bland kvinnor än bland män. En arg kvinna framstår därför mer annorlunda än en arg man (helt enkelt baserat på vad vi är vanare att iaktta) och annorlunda fenomen är vi benägna att tolka negativt. Det är alltså lättare att uppfatta en arg kvinna negativt än en arg man.
– En kvinnlig konstnär ska också ha skaparglöd. Men hon ska ha kontroll över den. En offentlig kvinna vinner mer på att hålla huvudet kallt. Utspel (som gäller att försvara sig) ska vara sansade och känslomässigt sparsamma. Om en kvinnlig konstnär väcker för starka känslor riskerar hon att hennes uttryck granskas i första hand utifrån att det är en kvinna som väckt de starka känslorna (vilket kan vara till kvinnans nackdel) och inte i första hand att det är en konstnär som väckt de starka känslorna (som kan vara till konstnärens fördel). Allt detta inser och lär sig förstås en kvinna i kultursfären fort och hon undviker sådana utspel.

Hur ska man hantera sågningar och påhopp egentligen – vad är normalt? Och vad är hälsosamt?
– Det är svårt att svara på. Det är normalt att man reagerar på sågningar och påhopp med att bli ledsen och att känna sig arg. Man kan börja tvivla på sig själv, känna sig dum, få svårt att bedöma hur objektiva påhoppen är. Har de rätt i sin sågning? Är de helt ute och cyklar? Har man investerat mycket i det man presenterat, som sedan sågas, så blir man ledsen.
– Hälsosamt är att man relativt snart efter påhoppet kommer tillbaka till ett mer neutralt känsloläge. I det mer neutrala känsloläget funderar man över kritiken och tar lärdom av det som har hänt. Finns det något i det som sagts som jag kan ta till mig för att utvecklas. Finns det något jag kan göra för att undvika att bli påhoppad på samma sätt igen om jag inte vill det? Kan jag tänka mig att i vissa sammanhang acceptera att bli påhoppad? Jag kanske tolkar påhoppen som att jag väckt känslor, och det var mitt syfte. Är någon av påhoppen brottsliga eller kränkande? Kan jag då på konstruktiv, laglig väg försöka åtgärda att de upprepas?
– Ohälsosamt är när man märker att man hänger kvar i ett ältande av den upplevda oförrätten som i sig leder till negativa konsekvenser. Man får svårt att koncentrera sig på annat, får svårt att sova, får ångest eller blir deprimerad, börjar få klagomål från vänner och familj om att man ältar oförrätten. Eller om man börjar bete sig på ett sätt som får negativa konsekvenser, till exempel själv börjar skriva sådant som man sedan får ångra, söker upp personen som sågat en och gör något aggressivt, eller börjar dricka för att döva ångest. Då kan det vara läge att söka hjälp för att hantera situationen.



Jonas Inde
författare
                       
Listan kan göras lång på män inom kulturvärlden som offentligt uttrycker hur sårade de blir av sågningar och påhopp. Ofta i affekt. Varför gör de så?
– För att de är barn. Som jag. Men baksmällan efter en infantil reaktion på kritik är så vidrig att jag i mesta möjliga mån försöker undvika att reagera som det barn jag är. För min nykterhets skull, faktiskt. Jag får inte umgås med ilska för länge.

Hur hanterar du själv sågningar och påhopp?
– Jag blir sällan sågad och påhoppad. Men klantar jag mig ska jag givetvis ha kritik. Det ska alla ha, som klantar sig. Kritik kan inte vara mobbning eller ”näthat” så länge det är en människas göranden som kritiseras. Elak mot en text – ja! Elak mot en människa – varför då?

Du har just släppt en bok. Var går gränsen egentligen, hur hanterar man eventuell negativ kritik?
– Viktigast är att jag är nöjd själv. Är jag det kan det i princip stå vad som helst om det jag har gjort – märker jag nu medan jag läser vad andra skriver om min bok KKM. Minus med en sådan inställning är att beröm inte blir samma egoboost som förr om åren, när jag definierade mitt egenvärde utifrån mina prestationer. För min egen överlevnads skull har jag varit tvungen att programmera om min attityd. Jag kan inte vara kränkt för ofta. Då dricker jag.

Vi har en teori om att kvinnor inom kulturvärlden mer ofta får feedback kring deras person – positiv som negativ – och därför är mer härdade och sällan gör utspel à la Ranelid. Ligger det något i det?
– Jag tänker på Lena Nyman som fick sin kropp beskriven som ”ointelligent” efter Jag är nyfiken – gul. Den taggen satt kvar i henne livet ut. Hon kom aldrig över det. Vad den högst skrivkunnige gubbjäveln Artur Lundkvist utsatte den unga skådespelerskan för var beyond förolämpning, det var psykiskt våld och livet har lärt mig att det är sorgligt men aldrig fel att bemöta psykiskt våld med fysiskt. Vad jag har förstått var det ingen som gav akademi-ledamoten Artur Lundkvist stryk för det där. Synd. Eller fick han det, Peter Englund? Han sa väl förlåt till henne, åtminstone?

Margret Atladottir och Kajsa Haidl